Annons

Svarar lite (och ej så bra) på en fråga bara

Emelie Thorén 12:48 11 Feb 2013

Efter inlägget om psykets krackelering så utlyste jag ju allmän stumhet och bad om era vinklar på vad jag skulle skriva om. Den inre tystnaden råder fortfarande, så jag tänker att jag betar av frågorna som kom upp där lite pö om pö under veckan. PÖ OM PÖ! Who says that.

Hej! Jag har en dotter på tre år och lever ej tillsammans med hennes pappa längre.
Han har nyligen träffat en ny tjej, vilket känns helt ok för min del (so far i alla fall. Har kommit to terms med att det ej ska vara vi, osv).
En grej jag undrar över, om du vill svara på det alltså, är om du har några tankar kring att ha barn och träffa en ny kärleksperson. Både för egen del, men även hur man kommer överens med sin före dettas nya.
Det verkar ha löst sig så bra för er, har det alltid varit så?
TACK också för den bästa bloggen, alla kategorier!

Hmm. Vad gäller det här så är det lite dubbelt. Om man kollar på just mitt track record i den här avdelningen alltså. Ena biten har varit jättebra, den andra skötte jag rätt så mediokert. Vad gäller mitt och Kalles förhållande till varandra, från dag ett vi gjorde slut, så har det varit helt hittepå-soft. Jag tror det beror på 1. vi var liksom inte kära de sista åren. 2. hans pragmatiska läggning, han insåg fakta på en gång, världens minst nostalgiska person och ba NU ÄR DET SÅ HÄR, NU GÖR VI DET BÄSTA AV DET. Redan en vecka eller två efter vi (jag) gjort slut så hängde vi på Louie tillsammans precis som vanligt. Enda skillnaden var att det var softare, mindre bitter-agg från min sida. Och så har det fortsatt. Vi pratar i telefon nästan varje dag. Om någon av oss saknar Hanna, så ses vi. Jag är välkommen dit när som helst, Kalle och Emma är välkomna hit när som helst. Sedan är det ju så klart en fördel att jag gillar Emma, och att hon uppenbarligen är NOLL svartsjuk på min och Kalles relation, och det är jag så innerligt glad för. Fast asså, om man umgås med mej och Kalle, det är så uppenbart att vi liksom gillar varandra, vi har skitkul, men det finns NOLL känsla av annat än vänskap oss emellan. Zero.

Så jag har ingen erfarenhet av hur det skulle vara annars. Men jag kan ju föreställa mej. Och självklart svider vissa grejer, jag är inget himla helgon, men då får man bara vara den större personen - och så går det över. I början tänkte jag att jag skulle vara vansinnigt svartsjuk på den som skulle komma att bli "plastmamma" till MITT barn. GE FAN I MITT BARN. Lite så. Och det är väl fullt normalt, antar jag. Att man snuddar vid sådana känslor. Man får se till att kommunikationen är rak? Och försöka att enbart bli glad för sitt barns skull när det säger "jag älskar Emma lite mer än dej idag". Man ba jaha. Men fint ändå att hon är så älskad? Alltså Hanna?

Sen det här med att ta in en ny kärleksperson. Hur det var för mej. Jag skötte det inte så bra, ärligt talat. Det är många bitar av mitt föräldraskap som jag kunnat sköta bättre. Men som förälder har du ju också alltid dåligt samvete för något? Ingen är perfekt och du kan inte skydda ditt barn från allt. Jag försöker tänka snällt om mej själv kring the parenthood. JAG SKULLE JU FÖR FARAO INTE ENS HA BARN, JAG GÖR ETT YPPERLIGT JOBB MED TANKE PÅ FÖRUTSÄTTNINGARNA! Lite så tänker jag.

Mina råd där. Om när man träffar någon ny. Ta det chill. Introducera långsamt, och först när du vet att det är någon som ämnar finnas kvar/som du vill ska stanna kvar. Och även om du är svinkär, försök att få ditt barn att känna att det står lika mycket i fokus även när kärlekspersonen är där. Jag tassade på tå runt min kärleksperson, var mer inställd på att han skulle vara bekväm med att jag hade ett barn, försökte få Hanna att anpassa sej till honom snarare än tvärtom. Nä usch, jag gjorde massa konstiga "fel", och det gick inte så jättebra. På något sätt faktiskt.

Men man lär sej. Det finns inga manualer. Det är ju SKITSVÅRT när man träffar någon, som sveper undan fötterna på en. En vill ju rusa in i det lyckliga gemensamma landet. TJOFF nu blev allt bra. Men skynda långsamt, kompis. Och kom ihåg att ditt barn är prio ett och försök agera utefter det. Jag gjorde nog inte det. Eller, jag vet att jag inte gjorde det. Och jag kunde inte gjort annorlunda då. Men i retrospekt ser jag ju, hur fel jag gjorde, hur skevt det blev.

Och nästa gång vet jag att jag kommer göra annorlunda. You live, you learn.

4 Visa kommentarer (4)

Fler blogginlägg från Emelie Thorén

Annons
Annons