_OM ATT BÖRJA TRÄNA. OM OCH OM IGEN.

Brita Zackari 15:18 28 Aug 2012

Min vanliga träningsfärg i ansiktet, framhetsad av LA-baserade PT-Lars.

För ungefär fyra år sen tänkte jag "om jag inte börjar träna på riktigt nu så kommer jag aldrig kunna bli en sån som tränar". En begynnande trettioårskris kanske. Jag såg framför mig hur alla fasta delar i min kropp sakta men säkert skulle börja tyna bort, som en Ben & Jerrys-burk (ask?) i picknick-sol. 

Så jag började träna. Och fortsatte med det. Att börja träna alltså. Varje nyår, höstterminsbörjan, semester ("jag ska inte supa nåt och bara gå rålånga morgonpromenader på stranden här i St Tropez/Kapstaden/Umeå!") och inför nån stor fest till vilken jag måste komma i en outfit som jag med flit köpt för liten (ja jag höll på med sånt under en period i mitt liv, ledsen smiley). 

Tränandet blev ett nödvändigt ont, något jag höll på med för att jag känt att döden flåsat mig i nacken och hyn känts för glåmig. Aldrig för att det var roligt, för att jag blev glad av det, eller för att jag fick ur mig en massa bra idéer där i elljusspåret/pilatesrummet/ryss-hörnan på Sats. Jag sprang bort från ett skräckscenario, inte mot något kul.

När jag flyttade ihop med en träningsperson så blev träningen lite mer frekvent, av den enkla anledningen att det är lättare att komma iväg när alternativet är att sitta ensam hemma i soffan och försöka hålla sig från att kolla på dom bra serierna för dom får man inte se utan den som är på gymet <-- universell regel. Men jag tyckte fortfarande inte att det var kul. Och ingen kan säga till mig att jag inte letat ordentligt efter kulet. Jag har rullat runt bland corebollar och pump-stänger, svettats igenom olika spinningar och snubblat över stepbrädor men det var fortfarande bara krångligt och fult (har ni sett Sats inredning??) och den enda tanke som farit genom mitt huvud är genomgående "NÄR ÄR LIDANDET ÖVERRR???".

Nu har vi kommit till den delen i texten där det är dramaturgiskt smart att ha en vändning. Välkomna hit. Vändningen kommer men den är inte omedelbar. För först hittade jag på tre regler. Dom är lite olika från gång till gång jag berättar dom, eftersom jag har sämst minne. Men dom är ungefär så här:

BRITAS REGLER FÖR ATT FORTSÄTTA TRÄNA

1. Det viktigaste är att jag tar mig till gymet - väl där får jag göra vad tusan jag vill 

(Det bra med det här är att det ofta känns rätt larvigt att hala fram ett Big Mac&Co och en Hof precis där exakt alla andra tränar, så man är rätt benägen att träna. Men detta är bara en parentes OBS, för du ska inte tänka på att du måste träna jättehårt när du tänker på den här regeln!)

2. Jag FÅR fuska 

Den här regeln är viktig för mig. För mitt psyke funkar så här: om hindret känns helt jävla oöverstigligt så tappar jag sugen. Om jag däremot ser varje liten rörelse som en jävla seger (för det ÄR det ju - bättre att träna lite än inte alls) så får jag mer kraft till varje rep, och orkar ofta mer än jag tror. En del går igång på att straffa sig själv och mer eller mindre plåga sig igenom olika pass, men jag tycker att det blir roligare om man kör lite snällare. Däremot ska man aldrig aldrig glömma att det (i motsats till vad det känns som när det är jätteslaskigt väder just mellan hemma och gymet) inte är att vara snäll mot sig själv att sitta stilla 8000 timmar i veckan. Och se punkten ovan - varför inte köra sig trött när man lix är på gymet?

3. Minns inte den tredje regeln

Jag TROR den är att jag får en belöning när det är klart, inte om sex veckor, nu idag efter passet. Sen behöver det ju inte vara ett Margiela-smycke varje gång eftersom barnen i Afrika bla bla bla, men en öl, ett långt bastu-häng eller Anchorman känns rimligt. 

Om man gör så här och har ungefär samma psyke som jag så blir det inte jobbigt att gå till gymet. Visst, du måste fortfarande komma ihåg att käka en banan 11.40 om du ska träna på lunchen, och har du glömt skorna måste du kunna åtminstone en annan grej att göra för att inte komma av dig, eller hålla tummarna för en restplats på nåt ligga-på-matta-på-golvet-pass. Gör så mycket du orkar. Kriga på lite extra när du tror att du inte kan mer. Testa mycket olika. Kör tills du är rekord-trött. Sluta om det gör ont. Träna med kompisar. Upprepa så ofta det går.

För mig funkar det i alla fall. Särskilt sedan jag kom på att om jag kör funktionell styrketräning (cross fit typ) räcker det med ett pass på 20 min ibland, samtidigt som man får jättesnabba resultat. Och nu har jag fått muskler på magen och rätt bra flås. Nuförtiden väljer jag att gå upp på berg när jag är på semester, och samlar kompisar för att träna istället för att dricka vin lika ofta som vi dricker vin. Jag har slutat hata gymet och börjat älska att svettas. Och när jag nu fått en inflammation i foten pga Midnattsloppet och inte får träna på två veckor (läkarns order) blir jag helt GALEN av ostimulans. Och skriver en lång och präktig text om att träna. Bura in mig om det är ett brott.

Här är jag på Mount Wilson i San Gabriel-bergen utanför Los Angeles, ett berg på 1000 m ö h som jag gick på i fem timmar bland pumor och skallerormar helt frivilligt. *är badass*

Fler blogginlägg från Brita Zackari