Way Out West 2017 – dag 1

11:22 11 Aug 2017

Way Out West-torsdagen rivstartar med Danny Brown och varvar ner med Frank Ocean.

Första dagen på Way Out West inleds med köer. En kö för att få sitt armband ryckt i, en kö för att bli visiterad och en kö för att till slut släppas in på området. Vi anländer tidigt för att inte missa Säkert som gör en extrainsatt spelning på den avskilda miniscenen Höjden.

I tredje kön fördriver jag tiden med att komma på vad som ska bli årets Lykke Li-tofs. Midjeväskor verkar vara en grej, liksom pottfrisyrer som ingen på planeten passar i – men som är above and beyond normcore och således det häftigaste man kan klä sig i. Det är lustigt att den oironiska generationen har den mest ironiska stilen.

Säkert är säkert bra, men det blir svårt att avgöra då det inte bara var vi som kom på idén att ta oss dit. Det är fullsmockat. Och där vi står ser vi bara ett hav av ryggtavlor.

Innan äventyret bär av mot Angel Olsen tar jag en avstickare till pressområdet. Slåss av insikten hur märkligt det är att gifta VIP-stekarområdet med pressområdet när ett par inkvoterade stekare börjar tjafsa om helrör.

I linnétältet sätter Black Sabbaths heavy metal-rökare Iron Man scenen för Danny Browns set. Det är inte så märkligt som det låter. Detroitrapparen Danny Brown är en rockkonnässör av rang. Hans senaste album (Atrocity Exhibition) delar namn med ett Joy Division-album, och första låten (Downward Spiral) är namne med en Nine Inch Nails-platta. Spelningen är stenhård förstås. Och stenad. Gräsröken ligger som en tung dimma under tältet. Omringad av jointar strejfar jag kontakthög ut ur tältet.

På gräsplätten som skiljer linnéområdet från Flamingo- och Azalea-scenerna är det proppat med företag som vil köpa sig lite hipstercred. Utanför Frank Oceans merchtält (ja, han har ett eget) är kön sjukt lång – alla vill uttrycka sin Frank Ocean-kärlek medelst hundra procent bomull. Till det andra merchståndet är det sorgligt tomt. Ingen vill ha en Pixies-tischa eller Ryan Adams-tygpåse.

Jag säljer min själ till SJ för att titta på Migos från deras torn. Dj Durel kör ett femton minuter långt dj-set och spottar ”Sweden” som en kulspruta. Oklart om han friar till publiken eller vill bekräfta att han hamnat i rätt land. Atlantarapparna Quavo, Takeoff och Offset dröjer ytterligare 15 minuter innan de dyker upp på scenen. Och när Quavo lindar in sig i en sverigeflagga så blir till och med jag aningen dumpatriotisk. Men lite osoft blir det när det vita publikhavet börjar mässa ”My n***a”.

Innan Migos avslutar sitt set vallfärdar massorna till linnétältet för att se hiphopens just nu största fixstjärna: Young Thug. ”I linnéområdet är det rökfritt”, säger en ordningsvakt. Inuti tältet ser det annorlunda ut. Det är stökigt, rökigt och luktar sött av svett och gräs. Vi stannar tills trycket från publikmassan som väller in från alla håll blir för stort. Vi går innan teknikstrul tvingar Young Thug att avbryta sin spelning.

I jämförelse ser publiken nedanför Azaleascenen sorgligt tom ut när Pixies spelar sin klassiska indierock. Nivån är ”fackmannamässig”. Två tanter spelar luftgitarr och jag köper världens minst ambitiösa falafelrulle till tonerna av Debaser.

25 minuter efter utsatt tid kliver Frank Ocean ensam upp på Flamingoscenen. Han har på sig en vit t-shirt och ett par gigantiska hörlurar och spelar den mest introverta arenakonsert jag har sett. Han försvinner in i ljudbilden som målar upp i sina hörlurar och tar hälften av publiken med sig, resten står utanför och undrar vad som försiggår.

Det är en nedtonad final på en festivaldag som startade med en högoktanig Danny Brown-explosion i Linnétältet. Osugna på att stå i ännu en kö för att komma ut ur området lämnar vi festivalen till tonerna av Frank Oceans sista låt.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!