Nöjesguidens Pelle Tamleht har under en vecka i september provat på livet som student genom att wallraffa på Stockholms Universitet. Han har verkat utan att (nästan) synas. Dokumenterat, fotograferat och registrerat sina intryck. En vecka rik på upplevelser, men också en vecka av anonymitet och ensamhet.
Tjejen på sätet framför mig pratar med sin kamrat om samtida teater och hon verkar veta vad hon pratar om. Jag sitter på buss 40 från Odenplan på väg ut till Stockholms Universitet. Jag ska wallraffa mig in på universitetet föreställande student. Till min hjälp har jag ett Wallraffkit bestående av artiklar som dels kan hjälpa mig framstå som student, men även mer banala saker som maskeringsattiraljer och proviant för tre dagar. Självklart ligger även diktafonen och ett par kameror av blandad karaktär med i väskan. Jag kliver av hållplatsen innan universitetet på ett ställe som heter Albano. Får mig att tänka på en låt av The Kristet Utseende.
Jag går den sista biten till universitetsområdet genom skogen för att inte väcka uppmärksamhet. Väl där sätter jag mig i ett litet buskage och väntar på rätt tillfälle. Härifrån ser området ut som en gymnasieskola fast lite större. Det är fint beläget mitt i Sveriges första nationalstadspark och jag äter lite bär från en buske. Till slut kommer det ett grabbgäng med ryggsäckar. Ser min chans och hoppar fram precis lagom för att blanda mig in bland de drygt 50 000 andra studenterna.
Jag börjar i E-huset. Vid ett bord utanför något som liknar en föreläsningssal sitter en tjej i tjugoårsåldern vid några uppslagna engelskaböcker. Jag presenterar mig på brittisk skolengelska. Hennes nästa föreläsning börjar om tio minuter och det passar mig alldeles perfekt. Medan tjejen är på toaletten passar jag på att gå igenom lite papper och grejer som hon lämnat framme. Akademisk engelska är det tydligen, trettio poäng. Här kommer min lilla rutiga sjal väl till pass. Och gubbglasögonen såklart, på nästippen. Vi ska ha en föreläsare från Chicago som heter Susan. Så fort dörrarna öppnas till hörsalen slinker jag in och rekar lite. Längst bak i salen finns det någon form av bås. Förmodligen för hörselskadade eller liknande. Känns som att de kan komma väl till pass för eventuell övernattning. Jag gömmer proviant och mina sidenreselakan i dövrummet längst till höger och tar sedan en bänkplats långt ner i salen.
Temat för föreläsningen är plagiarism. Konstigt att de bryr sig så mycket om det och inte vilka som faktiskt befinner sig i föreläsningssalen. Närvarolistorna passerar och jag skriver in mig som ”Hannes Dükler” i seminariegrupp nio. Ryggen fri. Susan tittar ut över klassen och håller upp ett papper med någon form av essä. ”Have you looked at this yet?”. Jag håller på att åka dit. Klump i magen. Försöker följa det allmänna mönstret i min nya klass. Nickar, ler och bläddrar lite i mitt anteckningsblock. Det går vägen. När Susan lite senare ställer en fråga räcker jag stärkt av min framgång upp handen men ångrar mig kvickt. Känns dumt att riskera allt så här tidigt, men det är för sent. Susan har redan sett mig. Jag ber henne prata lite högre bara. Det var min enda livlina och nu har jag korkat nog förbrukat den.
Jag räknar vår klass till att vara närmare tvåhundra stycken. Å ena sidan är det lätt att smälta in. Å andra sidan får man inte alls samma gruppkänsla som på gymnasiet. Det måste vara stört omöjligt att samla ihop till en klassresa. Jag frågar killen till höger om mig vad han ska göra på rasten, men han tittar bara lite konstigt på mig. Han har väl gjort det mest hela tiden sedan jag fotograferade närvarolistan. Tjejen till vänster om mig skrev också in sig i seminariegrupp nio. Enligt schemat ska vi ses på måndag nästa gång. Jag ber om hennes mailadress så vi ska kunna synka oss inför det. Försöker med lite studentikos humor och skriver ut ”punkt” i ”hotmail.com” som ”pungt”. Hon skrattar hjärtligt. Den finns alltså här också, blandarhumorn.
Efter föreläsningen ställer jag mig i kafeteriakön för att köpa en studentmacka med kaffe. Det är så man gör här. Hon i kassan verkar snegla lite misstänksamt, så för att understryka att jag faktiskt går här inleder jag en konversation.
–Hej, det här tack.
–Jaha, det blir femtiotvå kronor.
–Jag läser Akademisk engelska. Trettio poäng.
–Jaha. Det blir fortfarande femtiotvå kronor.
Hon verkar köpa det. Jag betalar med ett par tjugor och en grabbnäve enkronor. Tänker att det passar att verka fattig och hon ser nu fullkomligt övertygad ut. Med lätta steg går jag till kopieringsrummet för att skaffa mig ett kopieringskort. Att komma över ett sådant gyllene kort för att använda sig av universitetskopiatorerna går nästan ännu lättare. Ingen verkar fatta några misstankar överhuvudtaget. För att understryka succén drar jag ett par kopior på måfå av mina kråkfötter från föreläsningen. Gömmer dem i dövrummet för säkerhets skull. Man ska aldrig lägga alla ägg i samma korg.
I Akademibokhandeln på universitetet får vi studenter köpa billigare böcker. Det står två priser på all studentlitteratur, ett för vanliga människor och ett för oss studenter. Jag tar helt kallt en bok om fransk grammatik och går fram till kassan. Lämnar fram 145 kronor som är det lägre priset och försöker se så obrydd ut som möjligt. Kassörskan knappar in det och ger mig ett kvitto. Inte en blick, inte ett höjt ögonbryn och hon tar nästa kund. Jag blåser en liten tuggummibubbla av mitt Stimorol och går nöjt därifrån. Det här går nästan för lätt.
Studenthjälpdesken ligger i hus A på våning två bredvid Coffee-house by George. Det är i alla fall de instruktionerna jag har på förhand men som nu visar sig vara käpprätt åt helvete. På den angivna platsen har Georges kaffehus ersatts av Frescati Stories. Ett modernt fik som serverar lunchiga mackor och latte. Där hjälpdesken låg ligger nu en ljusbadande oas där humanisttjejer med jeansen instoppade i stövlar sitter och diskuterar fransk litteratur. Jag som kommit dit för mitt eld-prov bestående av inloggnings-uppgifter till onlinetjänsterna blir inte så lite snopen. Den har tydligen flyttats, kanske för att försvåra lite för sådana som jag. Fullt förståeligt men föga behjälpligt. Det ger mig snarare en extra sporre till att verkligen fullfölja uppgiften. Med en stor portion tur och en rejäl gnutta slump snubblar jag över en tjej som glömt sitt lösenord och måste ordna ett nytt sådant. Jag erbjuder mig att betala avgiften på tio kronor om jag får ta rygg på henne och det får jag. Hon tar oss ner till källarplanet i hus B. Befinner mig nu någonstans i gränslandet mellan Solid Snake och Jack Bauer med mina stealthuppdrag i alla dessa fastighetskomplex med bokstavsbeteckningar. Väl vid studentsupporten charmar jag bildligt talat brallorna av den hjälpsamma tjejen och ger mig inte förrän hon fixat ett multifunktionskort åt mig. Bibliotekslånekort, studentinlogg, trådlöst internet och allt annat i universitetsvärlden på ett litet plastkort med tillhörande lösenord. Bingo.
Det sitter en kille i vestibulen utanför den största föreläsningssalen Aula Magna. Han har en penna med sitt namn på men inte några böcker och inte heller något att anteckna på sånär som på en liten fickkalender. Det är uppenbart att han är här med samma föresatser som jag. Med risk för att avslöja mig på äkta Världs-rymden anfaller-manér ger jag mig tillkänna.
–Du går inte heller här va?
–Haha, va? Eller vad menar du?
–Bic, är det ditt riktiga namn?
–Varför undrar du det?
Han behöver inte säga mer. En snabb blink oss emellan och terrorbalansen är total. Du avslöjar inte mig och jag avslöjar inte dig. Jag vinkar ett snabbt hejdå till Bic och låter med en dragkedjegest över munnen honom förstå att hans hemlighet är i tryggt förvar hos mig.
Jag har nu varit på universitetsområdet i ett drygt ett dygn effektiv tid och ingenting antyder att jag ens skulle vara i närheten av att ha väckt misstankar, eller ens uppmärksamhet. Det är lätt, nästan för lätt, att vara anonym här ute. På gymnasiet hade till och med skåpstrykaren med färdigskalade päron i skåpet en närmare gemenskap med sina klasskompisar än vad jag lyckats få här. Som ett sista något desperat försök beger jag mig mot gula villan där Pop Dakar brukar husera. Inte för att jag på något sätt går och tror att det är gratis musikfestival där varje helg. Men enligt ryktet arrangeras det studentpubar där allt som oftast.
När jag kommer dit är tyvärr huset stängt, mörkt och lite spöklikt. Universitetsområdet är nu nästan helt tömt på folk och jag på idéer och uppdrag. Jag sätter mig återigen på buss 40 men inte in mot stan denna gång utan mot ändhållplatsen Lappkärrsberget. Eller ”Lappis” som vi studenter säger. Utanför ett av höghusen sitter några killar i tjugoårsåldern i Baden-Baden och dricker eftermiddagspilsner. Jag går fram till dem.
–Tjena killar, vet ni om det är någon fest eller Gasque på g här ikväll?
Ingen av dem känner till något om någon fest. De ska själva in till city sedan och gå på nattklubb. Ingen studentklubb alltså, utan bara helt vanlig klubb. Vi dricker en öl tillsammans och pratar lite om allt möjligt. Inte så mycket om studentlivet utan verkligen allt möjligt. Om man flyttar in från en liten stad i tron att student-livet på Stockholms Universitet är en fortsättning på gymnasietiden blir man med största sannolikhet tämligen snuvad på konfekten. Många trivs säkert med den anonymitet som finns här. Själv upplever jag en stor ensamhet som nästan är lite sorgsen.
Det krävs nog en hel del av studenten som person för att skaffa sig lekkamrater här ute. De stockholmare som går här verkar bara bocka av sina föreläsningar på plats och sedan försvinna in till stan igen, tänker jag när jag vinkar hejdå till mina nyfunna vänner. Jag nickar åt busschauffören när jag kliver på buss 40 igen. Han har mustasch och kör mig hela vägen hem till Hornstull.
