Frasse Levinsson har testat VR-glasögon. Och han är inte imponerad.
Den här recensionen ska handla om upplevelsen att se en konsert genom ett par glasögon. Och det är inte vilka glasögon som helst. Det är nämligen ett par vr-brillor. VR står för virtual reality och tekniken gör att bilden flyttas när jag flyttar min blick. Tanken är att det ska ge en förhöjd videoupplevelse och att det ska kännas som att jag, i det här fallet, är på RMH Block Party 02. Enligt uppgifter jag inte har pallat kolla upp ska det vara den första livesända konserten i 360-format i Norden.
När strålkastarna tänds står jag på scenen bakom Cherrie och Silvana Imam och blickar ut över publikhavet på Nobelberget. Mitt första intryck är att det här bara, likt 3D-glasögon, är ett jobbigare sätt att uppleva video. Om jag ändå inte är på plats förstår jag liksom inte varför jag inte ska ha en bildproducent som gör jobbet åt mig. Att kunna titta mig omkring känns inte som den feature jag hade förställt mig på förhand. Det är ju trots allt inte särskilt spännande att kunna rikta blicken mot random främlingar i publiken.
"Jag sitter i min kalla lägenhet i Skärmarbrink och det känns"
Nästa tanke är värre. Långt värre. Synintrycket av att vara på plats är där. Ljudintrycket likaså, tack vare ett par avancerade 360-högtalare. Men känslointrycket fattas. Jag sitter i min kalla lägenhet i Skärmarbrink och det känns. Avsaknaden av varma kroppar när jag kan se och höra allting men inte flytta mig i rummet får mig att känna mig död. Barndomsdrömmen om att kunna göra sig osynlig har blivit sann och den är förkrossande. Jag är där men ingen ser mig. Man kan argumentera för att fallet är så när man tittar på tv också. Eller argumentera och argumentera, det är ju naturligtvis ingen i en tv-sändning som ser en genom rutan. Det jag ville komma till är att det i alla fall inte finns någon illusion av man befinner sig där de filmar då.
När jag tar av mig glasögonen och sätter mig för att skriva försvinner dödsångesten och ersätts av en annan. Den för att möta pr-killens, som lånade ut brillorna till mig på uppdrag av Samsung, blick när jag lämnar tillbaka dem. Jag vill bli osynlig igen.
