Foto: Filippa K.
Sverige är mer multietniskt och stilmässigt varierat än någonsin tidigare. Ändå matas vi med att en viss typ av svenskhet är mer rätt än andra. I andra delen av vår artikelserie om svenskhet som kapital ställer vi oss frågan: Vilken typ av svenskhet är “rätt”?
Gång på gång stärks bilden av det skandinaviska modet som monokromt och minimalistiskt, koncept som bl.a. svenska Acne Studios och Filippa K gått i bräschen för. Klädkejdan Gina Tricots kampanj The Scandinavian It Girls är ett färskt exempel. Inom popmusiken handlar det istället om eviga ABBA-jämförelser, eller att Robyn är blåkopian på hur den exotiska svenskheten ska låta. Varför så burkigt?
Stereotypiska representationer av svenskhet tillåts ofta dominera, och bollas fram och tillbaka mellan Sverige och utland. Kan tänkas att det finns ett flertal motiv bakom detta, men i slutändan handlar dravlet om det “typiska” svenska farligt ofta om vithet. ”Rik, vit, smal” är det som gäller, som Valerie Kyeyune Backström tidigare påpekat.
Modebranschen är känd för att vara en vithetsprioriterande konstruktion, och inom musiken är denna typ av orättvisa också fullt synlig. Därför borde det inte vara konstigt att ställa passande frågor. Använder man den svenska kulturexporten som en täckmantel för att driva igenom andra syften? Finns det möjligen en större västerländsk politisk agenda – att upprätthålla Sveriges så kallade särställning i världen?
Dessvärre är det alldeles för få svenska medborgare som tar ett isbad och ser sig själv i spegeln. Hur var det nu med självbilden? Värre blir den varenda gång svenska artister sägs ha “erövrat” till exempel USA av en peppad journalist. Folk blir förblindade av hajpen och tänker okritiskt inte på att den oftast faller i linje med en nationalistsik (ibland högerextrem) politik.
José González är en av få med utländska rötter som fått Regeringens Musikexportpris, medan prestigen oftast gått till vita. Max Martin knep det för andra gången i årets utdelning. Detta är alltså den svenska regeringens sätt att indirekt belöna en slags nischad grupp, oftast vit och manlig?
När merparten av den svenska musikexporten är vit kan förslagsvis politiker med nationalistisk läggning fortsätta berätta sagor om ljushyade hjältar. Speciellt för folket som aldrig reser utanför landsgränserna, kanske de lynnigaste av alla. Vi skickar dem till Belgien för att komma ner på jorden.
Belgien har också monark, musik- och modeunder. Och runt nio miljoner invånare. Trots sin ringa storlek finns här också ett sagoberättande, där modeundret stavas Martin Margiela eller The Antwerp Six. Den färgstarke artisten Stromae hajpas som den nya Jacques Brel, spås vara the “face of a 'new' Belgium” och jämställs med nationalhjälten Tintin.
Stromae är halv-Rwandian och representerar inte vithetsnormen, men i övrigt är detta ett exempel på hur en liten nation berättar historier för varandra internt och använder inflytelserika artister för att projicera nationens självbild på.
Man kan fråga sig varför det behövs en ny Tintin, men samtidigt är det intressant att ta med sig exemplet Stromae till Sverige. I en artikel lyfter man fram konceptet “integration through music” och menar att Stromae är en viktig symbol för det moderna och multietniska Belgien.
Svenska Centralbyrån beräknar att det kommer bo cirka 18% utlandsfödda i Sverige år 2060. Rent hypotetiskt är det alltså högst troligt att framtidens svenska hjältar har olika ursprung. Dessutom borde det vara löjligt passé att ensidigt hylla en typ av svenskhet utan att inkludera en annan; om det ens är aktuellt att prata om en kollektiv nationell identitet år 2060 är ytterst tveksamt. Man får vara hjälte i sin egen rätt.
Så det här med att det skulle finnas en svenskhet som är mer “rätt” är förhoppningsvis snart förlegat. Inte för att någon direkt uttalat det med de exakta orden “rätt” och “fel”, men det har indirekt förmedlats via olika typer av belöningssystem.
Men så länge det fortfarande finns en ignorans kring dessa dolda maktstrukturer måste krig pågå. Kulturens redskap måste läggas i rätt händer och alla måste börja gräva i den fertila jordmån som ändå fortfarande kallas Sverige.
Läs första delen i artikelserien om svenskhet som kapital: Existerar det svenska mode- och musikundret?
