Vi har inte råd med konsumentmakt

Maja Bredberg 11:57 13 Jun 2012

För ett tag sedan skulle en inskränkt jamaicansk artist spela på någon upphottad gammal djurklyvningsanläggning i Stockholm och över detta protesterade folk vilt i sina mediaflöden. Konserten blev sedermera inställd och jag har väl egentligen ingenting att säga om det, utan tänkte raskt leda fram det här till ett litet självgott Facebook-inlägg jag fick syn på, där en av de protesterande i anslutningen till nyheten om den inställda spelningen belåtet konstaterade: ”Konsumentmakt FTW!”.

 

Jag blev så jävla trött.

Inte för att det var en urbota dum slutledning då protesten mot konserten givetvis knappast kunde klassas som konsumentmakt i och med att majoriteten av de missnöjda inte tillhörde ”den tilltänkta målgruppen”. Jag blev utled för att valfrihet som demokratiskt verktyg är det största lurendrejeriet i vår tid.

Det senaste decenniet har det varit mycket fikarumsprat om individens rätt att välja fritt. Om hur vi och alla våra handlingar - om vi nu utgår ifrån att vi gör noga avvägda val hela tiden - tillsammans bildar och utgör den tillvaro som vi därigenom förtjänar. Vill konsumenterna ha ekologiskt så kommer de köpa ekologiskt och då ökar företagen sitt utbud av ekologiska varor. En win-win-spin i det oändliga! På så sätt skapar vi en blomstrande marknad av folkstyre utbroderat ner i minsta öresavrundning.

Det låter ju fint. Men det mest geniala av allt verkar vara att politikerna slipper ta ansvar för saker och ting. Vi hänvisar bara ner allting till folket och deras plånböcker och sedan låter vi det hela sköta sig självt. Det är som det där klassiska att man får de politiker man förtjänar – fast numera med varor, tjänster och företagsetablering istället.

Ingen förespråkare av valfrihet vill dock tala mer ingående om hur denna vardagsfrihet kräver att man ständigt har obegränsat med tid, kapital och kunskap för att kunna göra de bästa möjliga valen. Ingen av dem verkar förstå, eller orka bry sig, om hur få människor som i verkligheten har alla de där minuterna, kronorna och vetskapen som fordras för att konsumentmakten faktiskt ska fungera. Att man istället är trött, stressad, har ont om pengar, är ointresserad, inte vet var man ska hitta fakta om företagens eventuella etik och hur man sedan tar reda på att det som påstås faktiskt stämmer.

Att valfriheten i själva verket blir till en ynnest för medelklassen framåt helgen när vi har möjlighet att bry oss. Att majoriteten av de konsumentrelaterade beslut som tas därmed faller utanför den ramen och inte alls signalerar till företagen via kvartalsrapporter vad vi har för demokratiska värderingar.

Den vardagsfrihet som det talas om är i realiteten en förbannad stress mellan olika val av elbolag, försäkringar och livsmedelssorter. Jag känner mig inte fri när jag i matbutiken ska försöka utröna från vilket land en vindruvsklase kommer och vad det kan tänkas vara för villkor för arbetarna där. Ej heller när att jag i sminkavdelningen förväntas veta att en styrelsemedlem i Estée Lauder stödjer Israels ockupation av Palestina och varför ansiktskrämerna möjligen bör bojkottas med min plånbok. Jag är inte tillräckligt insatt för att veta vilken pensionsfond man bör välja utan att stödja skitindustrier, hur fairtrade-kaffe egentligen funkar och hur vidrigt keffa arbetsförhållanden jag bidrar till att bevara genom att ha Apple-produkter. Jag vet inte ens om jag orkar tänka på hur många grundvattenbrunnar i Indien som jag har hjälpt till att förorena med färgmedel alla de gånger jag köpt billiga nyproducerade kläder.

Jag tycker istället att det vore en stor frihetskänsla, en avlastning i min vardag och en trygghet för mig som medborgare om företagens agerande var villkorat och reglerat från de styrande. Att vi kunde lita på att de folkvalda, som genom sitt yrke har högre påverkansgrad än vi andra, granskningsrätt och insikt i varje branschområde, kunde se till att vi med våra plånböcker inte stödjer diktaturer, korruption och allmänt kassa arbetsvillkor – oavsett produkt och ursprungsland.

Men så har jag kanske en förlegad syn på vad folkmakt är också.

Maja Bredberg 

Stad: 
Kategori: 
23 Visa kommentarer (23)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons