Välkommen till röda linjen

 

 

Foto: Emil Jönsson

 

Röda linjen börjar i Norsborg. Det gör även en stor del av svensk hiphop. Legendariska Redline Records, som blommat upp flera gånger om i skuggan av betong och Latin Kings, har nu återuppstått ännu en gång. The Salazar Brothers har gjort Redlinestudion till ett av svenskt musiklivs viktigaste – och fortfarande mest aktiva – minnesmärken. Salla berättar för Nöjesguidens Maja Bredberg om hur allting började.

–Vår dröm var att starta en label för att få frihet att göra som vi själva ville. Det var i mitten på nittiotalet, Latin Kings första storhetstid, men ändå fick vi hela tiden kompromissa med inspelningarna. Vi spelade in hos Gordon Cyrus, men alltid först efter klockan 21 på kvällen när alla andra var färdiga. Det var inte ett sätt som vi ville jobba på. Förlaget hade gett oss ett förskott som vi investerat i en sampler och en liten dator. Vi fick idén att bygga en egen, riktig studio där vi kunde spela in själva. Så istället för att hyra en studio i Solna tog vi de pengarna och köpte den här studion. Det var en bättre användning av pengarna. Warner Brothers tyckte inte att det var en bra idé, de trodde inte på att vi skulle klara av att spela in själva. Därför lämnade vi dem och gick över till Mega Records, som på den tiden hade gruppen Ace of Base. Vi tyckte väl inte att det var så coolt att ligga på samma label som Ace of Base, utan ville starta en egen label och kalla den för något med ”röda linjen” eftersom vi är därifrån. Vi enades om att det skulle heta Redline. Jag tror att det var jag som kom på att vi skulle ha de fyra sista stationerna, Norsborg, Hallunda, Alby och Fittja som ju tillsammans är Norra Botkyrka, i vår logga. Chepe ritade den. Så hade vi Redline Records helt plötsligt.

När började ni släppa andra artisters verk?

– Första skivan som släpptes på Redline, till och med innan Latin Kings, var en grupp som hette Två Blåbär. De hade gjort en skiva som var så konstig, vi lyssnade igenom den och tyckte att det var helt flippat. Vi hade ingenting med produktionen att göra, men sa att de självklart fick ligga under vår label. På den tiden turnerade vi ganska mycket och hade inte riktigt tid att jobba med andra än. Masse hade börjat göra beats och vi tyckte att han var ganska duktig. Det gick ett par år, vi släppte bland annat I skuggan av betongen. Vi gick vidare från Mega Records till Gazell, men det fungerade inte heller så bra. Saker strulade. Strax låg allting nere, både Redline och Latin Kings.

Men sedan återuppstod Redline för första gången, vad berodde det på?

– Ja, första comebacken kom tack vare Masse. Han ville vara producent och göra låtar med folk. Vi höll jams och hade tävlingar här ute i Norsborg för att hitta nya talanger. Inför inspelningen av samlingsplattan Den svenska underjorden, som kom år 2000, trodde många av de medverkande rapparna att det var jag och Chepe som skulle göra beatsen. På den tiden var Masse ganska okänd. Men efter att de hört Masses beats slutade det med att Masse gjorde nästan hela samlingen. Ni har erfarenhet av att jobba med skivbolag både som artister och label, hur väl förvaltar den svenska musik-industrin svensk hiphop? – De åren vi samarbetade med Virgin var bäst, de förstod verkligen och uppskattade det vi gjorde. Innan hade skivbolagen inte lagt mycket pengar på oss, inte ens våra videor kostade särskilt mycket. Man var beroende av att göra fysiska cd-skivor, det var lite annorlunda på den tiden. Allt vi släppte ihop med Virgin gick först väldigt bra, sedan tog hela grejen bara slut.

Vad hände?

– Skivorna slutade sälja, allting gick åt fel håll. Vi la ner Latin Kings, vi kom inte överens, vi bråkade med varandra. Jag tror att vi bara blev trötta på allting. Jag hade fått barn. Man jobbade hela tiden, kom hem sent, tjänade inga pengar. Det var inte lika lätt som innan. Det låg en dålig känsla över att jobba med musik. EMI tog över Virgin och var inte intresserade av det vi gjorde, de sa upp samarbetet med oss, alla våra grupper och vår label. Då hade vi ingenting helt plötsligt.

Hur hanterar man en sådan negativ vändning?

– Jag och Masse började jobba på ungdomsgården, Chepe började jobba på SL, haha. Musiken hade vi vid sidan av igen. Men med The Salazar Brothers började vi snart producera bredare och till andra artister, som Mando Diao. Samtidigt försökte vi hitta andra sätt att nå ut med svensk hiphop. Det var början till det vi håller på med idag. Vi fick lära oss att anpassa oss till marknaden och verkligen se hur den ser ut. Resultatet blev att vi har följt med så pass bra att vi hela tiden legat ett par år före skivbolagen. Vi har haft tålamod. De grupperna vi jobbar med spelades nästan inget i radio, fick ingen uppmärksamhet i media – trots att de hade så många lyssnare.

Svensk hiphop upplever sina främsta guldår någonsin, agerar skivbolagen annorlunda nu?

– Det är inte förrän nu som de stora skivbolagen förstår hur stort svensk hiphop är. Och inser att det vi säger stämmer: framgång idag kan inte mätas i hur många skivor som säljs eller om man är etta på svensktoppen. Det där betyder ingenting. Inte för de grupperna som vi jobbar med i alla fall. De som lyssnar på hiphop lyssnar enbart på musik på nätet. Skivbolagen ligger långt efter i att förstå, de tänker ologiskt. Vi insåg det för många år sedan när vi åkte tunnelbana. Masse hade precis gjort en låt med Labyrint, den var inte ute än – den var inte ens mixad, ändå satt småungarna bredvid oss i t-banevagnen och lyssnade på låten i telefonen. Då fattade vi att det finns mycket enklare sätt för musiken att nå ut. Nu har skivbolagen slutligen insett detta själva. De kan se svensk hiphops storhet på någon skärm, de kan titta på Spotify och se hur bra det går för till exempel Labyrint. Vi har sagt det länge, nu är det bevisat.

 

 

 

AKI

 

Född: Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Bor: Alby och Uppsala.

Familj: Fru, två barn, mamma, fyra syskon.

Vad är det första du gör på morgonen?  – Vaknar, haha. Sedan gör jag i ordning barnen, frukost, klär på dem, borstar tänderna och sedan går vi till dagis. 

Bästa maträtten du kan laga:

– Jag brukar bajta min mammas potatisgratäng. Och kanske kyckling till det, typ. 

Bästa svordom: 

– Horunge. 

Vad tycker du är svårt i livet? 

– Livet i sig kan vara svårt ibland.

Vem är den viktigaste artisten för dig? 

– Min farmor Richardena Jackson, hon var en pionjär inom jazzdansen. Hennes lärare Katherin Dunham är en av jazzdansens grundare, så min farmor var bland de första jazzdansarna. Bara att hon kunde leva på det hon älskade att göra är väldigt inspirerande för mig. 

Favoritbok? 

– Jag har många favoritböcker, en som jag rekommenderar folk att läsa är Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris. Den handlar om svensk historia och rasism, den ger en inblick i varför Sverige ser ut som det gör idag.

Vad dricker du helst? 

– Kallt vatten. 

Vad är du mest stolt över hos dig själv?

– Mina barn.

Favoritgata: 

– Jag gillar Bandstolsvägen i Gottsunda.

Vad gör du en dag när du är ledig? 

– Då umgås jag med mina barn.

Vad gör dig lycklig? 

– Den dagen då jag är ledig och umgås med mina barn. 

 

 

 

DANI M

 

Född: I Gävle.

Bor: Stenhagen i Uppsala.

Familj: Min närmsta familj är min farsa, min morsa och två bröder. 

Beskriv dig själv med tre ord: 

– Cok skön shuno.

Bästa maträtten som du kan laga: 

– Jag brukar göra chili con carne fett bra. Knepet är att låta det koka riktigt länge. Ibland när jag får ryck kan jag göra en gryta som tar hela dagen. 

Bästa svordom: 

– Om du måste skriva det är det ”horunge”. Men jag vet inte, det kanske inte passar sig.

Vad tycker du är svårt i livet? 

– Att göra det som är rätt, helt enkelt. Jag tror att de flesta vet vad som är rätt att göra, men det är inte alltid man gör det. Jag försöker hela tiden, men ja, man gör ju saker varje dag som egentligen är fel. 

Vad är det första du gör på morgonen? – Tar en kaffe, röker en spliff. 

Viktigaste artisten för dig? 

– Jag tror att det är min farsa. Jag har fått grunden, drivet och professionalismen från honom.

När känner du dig som snyggast? 

– När jag står på scenen kanske.

Vad dricker du helst? 

– Oboy.

Favoritgata: 

– Stenhagsvägen så klart!

Vad dansar helst till? 

– Salsa eller dancehall.

Vad gör du en dag när du är ledig? – Tuggar.

 

 

 

CARLITO

 

Född: Bukarest.

Bor: Flemingsberg.

Familj: Mamma, pappa, moster, kusiner, flickvän. 

Beskriv dig själv med tre ord: 

– Glad, grinig och gammal. Haha.

Bästa svordom: 

– Jag ska hålla det lite pk, så jag säger: Carl Bildt. 

Bästa maträtten som du kan laga: 

– Lasagne. Min morsa har lärt mig att göra en bra lasagne med köttfärs och majs inuti. Mycket ostsås, så att det inte blir torrt. Lasagne får aldrig bli torr.

Vad tycker du är svårt i livet? 

– Att leva i nuet. 

Viktigaste artisten för dig? 

– Det finns så många, det är svårt att välja en, men Bob Marley är alltid en inspirationskälla. Och Nas är min favoritrappare. 

Vad gör dig arg? 

– Alltifrån det klyschigaste svaret: orätt- visor, till en dålig måltid. En otillfredsställande måltid kan få mig på riktigt dåligt humör. 

Vad vill du med din musik? 

– Upplysa den yngre generationen. 

Vad dricker du helst? 

– Skriv bara mineralvatten, jag vill inte göra reklam för något visst märke.

Favoritgata: 

– I hela världen? Då är det El Malecón, strandpromenaden i Havanna.

Favoritfärg: 

– Röd. 

Dansar helst till: 

– Masses beats. 

 

 

 

STOR

 

Född: På Karolinska.

Bor: Liljeholmen.

Familj: Jag har två systrar, en mamma och en pappa. En massa släktingar i Chile.

Bästa svordom: 

– Concha tu madre. Översatt på svenska blir det ordagrant ”din mammas snäcka”.

Bästa maträtten som du kan laga: – Milanesa salads napolitana. Det är nötkött som man panerar och äter med sallad, ris och en speciell sås till. 

Vad vill du med din musik? 

– Jag vill bara bidra till svensk hiphop och utveckla den.

Boktips: 

– En bok som jag tycker ska få mer uppmärksamhet är Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger. Den är grym och jag blev väldigt imponerad och inspirerad av hans språk.

Vad dricker du helst? 

– Ah, nu måste jag ju svara rom eftersom jag gjort en låt som heter Rom & Kush men annars – jag dricker allting. De kallar mig för Slasken. Jag dricker alldeles för mycket. Fast nu har jag lugnat mig för att kunna göra klart min skiva. Jag har festat mycket, jag tycker om att dricka och umgås. 

Vad är du mest stolt över hos dig själv? – Musiken. Jag var ensam som liten. Jag vet inte om många kanske uppfattade mig som lite konstig, lite knäpp ibland, men det kändes som att verkligen ingen trodde på mig. Jag brydde mig inte när alla sa att jag inte kunde bli något, att det inte kommer att gå. Jag var ensam, men jag hade ändå ett starkt självförtroende. Jag tvekade aldrig. Jag ville bli en rappare när jag var tolv år, då blev jag en rappare. 

Favoritgata: 

– Jag har ingen. Men min mamma säger alltid ”det här är min favoritgata” när vi åker på Södermälarstrand, så då får det bli min favoritgata. 

Vad gör dig lycklig? 

– Att göra en tung låt. Det är typ det enda som gör mig lycklig. Och alkohol.