När Viola Davis nyligen, som första svarta kvinna, tog hem en Emmy för Bästa dramatiska huvudroll satte hon fingret på något essentiellt i sitt tacktal.
Hon sa: ”Let me tell you something: the only thing that separates women of color from anyone else is opportunity. You cannot win an Emmy for roles that are simply not there.”
Ofta är det just det som glöms bort. Därför blir prat om representation ofta så innehållslöst – inget i grunden förändras. Det är samma tokenism, samma platta mallar som fylls med lite melanin eller svart hår och inget annat, inget liv, ingen självständighet. Som att problemet enbart låg i vem vi till slut ser på skärmen, och inte snarare började på vägen dit. Vilka som varit med där: skrivit, producerat, regisserat, castat. Som att problemet bara låg i vilka som berättar en historia och inte vilka historier som berättas till att börja med.
Jag tänker på det och jag tänker på det ännu mer när det gäller Sverige. Vilka berättelser här speglar vår befolkning?
Inte blir man mer hoppfull när SVT frontar sin tv-höst med program som Boys, där killar runkar i soffan och hoppar av KTH för att satsa på musiken. De kan väl få finnas, det finns säkert många KTH-avhoppare som gillar att tillfredsställa sig själva i vardagsrummet som har längtat efter att se sig själva speglade. Men ännu mer längtar jag efter att andra ska få berätta sina egna berättelser. Att människor som rasifieras inte bara ska få spela någons exotiska flickvän eller menlösa kompis, utan ta plats som skapare, som grund och utgångspunkt. Att det ska finnas program som är luckor ifrån den blick som annars genomsyrar oss överallt: att det ska finnas små fristäder.
För om man fortsätter på Davis spår finns ett annat, redan klassiskt, citat: ”If you can see it, you can be it”. Men det behöver inte handla om att all representation av icke-vita ska visa oss som framgångsrika eller bryta mot stereotyper av fattigdom, som det så ofta landar i. Det är såklart en poäng, men den tenderar att fastna i respektabilitetskrav, i resonemang som i slutändan inte är ett dugg progressiva förutom för ett fåtal, i något som är lika problematiskt men åt ett annat håll, som rör klass i stället för ras. Snarare vill jag se representation som skildrar oss som människor, fullständiga. Som visar att vår blick är en fullvärdig blick, våra upplevelser fullvärdiga upplevelser, lika allmängiltiga som någon annans, vad de nu än må vara.
Men så länge får jag väl hålla till godo med runkande killar i innerstan.
Läs även: "SVT:s nya killserie – äntligen ett Girls för oss boys".
