Titus och Kimmy i Unbreakable Kimmy Schmidt.
USA. Hur många serier har du sett? Hur många serier har jag sett? Ganska många.
De följer alla samma recept. I cyniska stunder tror jag att det är det som gjorde kritiken mot Girls så stark. Inte att serien var rasistisk eller vitcentrerad, utan att de glömde låtsas att den inte var det. Som den där tomma gesten man framför för att verka artig, i bästa Curb Your Enthusiasm-anda: ”Kan jag hjälpa till med något?”. De skippade den helt och hållet, och det är det som sticker.
Och jag vet egentligen inte om det är värre eller bättre eller inget alls. Gesten är det recept som återfinns i de flesta nya serier, vare sig det gäller komedier eller draman, oavsett om målgruppen är 15 eller 45. Vi kan kalla det den tomma representationen.
Det är som om manusförfattarna i sista sekund kommit på att ja, just fan, vi borde kanske ha några andra än vita i serien – och vips blir någon i huvudkaraktärens vänkrets (en ljushyad) svart eller asiatisk (tjej). Då dessa sällan har någon annan uppgift än att stötta huvudkaraktären blir detta ett billigt sätt att få igenom representation – utan att behöva göra avkall på något alls förutom ett ansikte.
Sen finns det den andra varianten, som ändå ansträngt sig lite mer. Den här icke-vita karaktären skulle inte kunna bytas ut, men det beror enbart på alla rasistiska eller ”edgy” skämt som är skrivna på dens bekostnad.
Det låter både deppigt och ganska omodernt, men är tvärtom både trendigt och populärt. Intressantast är kanske att detta återfinns lika mycket i lökiga douchebag-sitcoms som i serier skapade av vita kvinnor, serier som hyllas som både nyskapande och också explicit feministiska. Om man hade höga förhoppningar på Tina Fey måste de väl grusats för gott i Unbreakable Kimmy Schmidt, som är så full av stereotyper och skämt om dem att det lika gärna kunnat vara sextiotalet. Broad City har ett liknande angreppssätt, som går ut på fetischering och sexualisering av svarta (män) och hur två vita judiska tjejer kan laborera med svarthet, utan att för den skull någonsin utmana detta rasistiska narrativ. Tvärtom förstärks bara allt.
Forskaren Ylva Habel skrev om detta en gång, hur normkritik ofta används genom att upprepa stereotyper, och hur svårt det är att fylla dessa redan färdiga stereotyper med något nytt eller förskjuta dem. Men om man ska vara krass kanske det inte ens är så djupt?
Kanske är det helt enkelt så de flesta vita ser oss – som problem, såna man möter och där det genast blir tokigt, konstigt, fel, där man hela tiden riskerar att trampa snett eller säga ”något olämpligt”? Kanske är dramatiseringarna av dessa tradiga stereotyper inget annat än det, inget annat än ett roligt sätt att hantera och bearbeta detta? Om det värsta som kan hända en vit person är att bli anklagad för att vara rasist, hur renande och terapeutiska kan inte dessa iscensatta möten med den andra vara, som ofta slutar i just rasistiska sentiment?
Egentligen har jag ingen aning, för det är inte mig sådana skämt är menade att rena. Tvärtom. Men jag kan tänka mig. Kanske är det därför lösningen inte ligger i castingen, utan snarare i vilka som sitter vid manusbordet. Men det betyder ju att hela serier, hela tilltal skulle förändras, en verklig skiftning som går djupare än några ansikten på tv-skärmen. Och när vita tjejer blir udden i svarta feministiska skämt kanske det inte blir lika roligt längre. Även om jag definitivt kommer att skratta.
Läs även: "Kulturen berättade inte för mig att kvinnor som jag fanns".
