Det är töntigt att klaga på hipsters och dessutom blir det sällan roligt – hipstern är det man kallar andra men aldrig själv är. Ni vet visan, den är gammal. Men ibland kommer parodier som är roliga på riktigt. Kanske för att de i botten är lite sorgliga.
Min kompis tipsar mig, säger att hon skrattat hela helgen. Jag kollar Instagram-kontot Socality Barbie, skrattar också i flera dagar. Det är en barbiedocka i tunga svarta bågar som hikear i bergen, dricker dyr espresso – ”the artisanal way”, njuter av livet, postar inspirerande citat om hur hon är ”created to create”, poserar bredvid vattenfall.
Bakom kontot ligger en anonym bröllopsfotograf som, provocerad av hashtaggar såsom #liveautenthic och #socality (någon slags kristen amerikansk rörelse), skapade parodi-Barbien. Till Wired säger hon: ”I couldn’t tell any of their pictures apart so I thought, ‘What better way to make my point than with a mass-produced doll?'”. Nu poppar det upp andra Barbie-parodier som exempelvis driver med vit feminism i samma plastiga format.
Om man går in på taggen #liveauthentic har Socality Barbies skapare rätt. Förutom konstigt malplacerade inslag är allt likadant: krispiga landskap, orörd natur, komplicerade kameror, dyra fruktjuicer. I hyllandet till det unika, naturliga, äkta och sanna tar sig estetiken oroväckande snabbt samma uniforma uttryck: allt ser exakt likadant ut. Det är det som är lite ömmande.
För om det är något jag både gillar och avskyr med mänskligheten är att den har absolut no chill. Oavsett om gäller brödbakning, kaffe eller toalettpapper hittar människor alltid sätt att differentiera sig på – kaffe kan aldrig bara få vara kaffe, det måste finnas olika sorter, olika sätt att visa vilken slags människa man är. Dricker man ens kaffe, kanske är man te istället? Och isåfall vilken sorts? En gång på en fest hamnade jag i bråk när jag sa att jag inte tyckte att latte-art var ”riktig konst”… Inget är så världsligt att det inte går att göra till en vetenskap.
Men i det där snobbiga, överdrivna eller totalt onödiga finns det hela tiden något osäkert, krävande, pockande. Något lite trasigt och oroligt som måste maskeras i konsumtion. Dyra böcker som ska ligga framme, olästa och orörda annat än som en idé, eller kanske snarare som en manifestation av en idé om en själv.
Och i alla de väldoftande, välfriserade, homestyleade liven, i stillbilderna därifrån, kan man samtidigt inte undgå känslan. Den hänger hela tiden över en som en fråga: varför beter sig alla som oälskade barn? Så needy.
Läs även: "Vem har råd att vara ful?".
