Valerie Kyeyune Backström har träffat den albumaktuelle Miguel i London för ett samtal om andning, övertygelse och Lenny Kravitz.
Miguel ser exakt ut som på alla bilder. Jag möter honom i ett kvavt och varmt London, dagar innan hans tredje album släpps. Han bor på ett lyxigt hotell där Harrods har en egen liten filial, där en florist står på bottenvåningen och arrangerar enorma pioner i nätta buketter, där smala kvinnor dricker afternoon-tea i smycken som kostar smärre årslöner. Jag får ta hissen upp, vänta i en heltäckningsmatte-vadderad korridor, där diverse människor som jobbar på skivbolaget, managers och folk vars uppgifter jag lika snabbt glömmer bort står och trycker och vaktar dörren till artisten. Sen får jag komma in på rummet och Miguel ser verkligen exakt ut som på alla bilder, fast han har pilotglasögon på sig. Han behåller dem på under hela intervjun.
Jag har så många minnen till Miguels musik: även om han kanske inte är min absoluta favoritartist är han definitivt en vars musik påverkar mig, att lyssna på Miguel är att bada i mjölk och honung. Jag pratar med min kompis, hon säger: ”Jag älskar Miguel för jag får så mycket känslor!” Så känner jag också. Förut hade jag Sure Thing som alarm, även om mitt liv sög blev morgonen ändå inlindad i något slags skimmer. Det är ganska ovanligt. En gång försökte vi ta oss till en Miguel-konsert som låg på en lyxig klubb utanför stan, man var tvungen att ta bilen. Vi träffade en sliskig kille som skulle dit, det hela slutade med att han kallade oss jävla horor. Det blev ingen konsert. När jag såg Miguel förra sommaren stod han i trasiga jeans och predikade om vikten av att vara sig själv. Jag och min kompis himlade med ögonen. Magin hade försvunnit.
Miguel dricker kaffe med honung. Jag frågar om hans flygresa, han har inte sovit något men hunnit se filmer, vi pratar om Whiplash, jag lovar att se den. Han har haft ett litet avbrott mellan hans andra och tredje platta för att leva. Jag frågar hur livet behandlat honom.
– Det har varit fantastiskt! Mycket utforskande av mig själv, ensamhet, nya erfarenheter.
Om man googlar Miguel får man reda på att han mediterar regelbundet.
– Eller jag försöker vara regelbunden med det! Det är egenligen väldigt enkelt: andas in och andas ut, men det kan ofta vara väldigt svårt att tysta medvetandet. Det är märkligt hur andningen funkar, att så fort kroppen blir stressad reagerar den genom att sluta andas. I samma stund vi börjar ta djupa andetag igen, börjar kroppen slappna av, och sinnet också ju längre du håller på, antar jag. Men det har varit en bra tid, av utforskande, av stunder av klarhet.
Men är detta verkligen allt du gjort? Suttit och andats i ett mörkt rum, undrar jag?
– Nä, det har varit annat också! Uppenbarligen har jag ju skrivit ny musik. Men jag har också levt! Hängt med vänner och familj.
Går du fortfarande ut?
– Går ut och dricker menar du? Are you fucking kidding me!? Jag beställde nästan en whiskey till kaffet – förmodligen gör jag det snart! Jag dricker mest whiskey, tequila, ibland en öl förstås. Jag går mest till syltor – allt med ett biljardbord funkar för mig!
Oftast hamnar fokuset på Miguel som r&b-artist, men han har en lika stadig fot i den klassiska rocken glöms ofta bort. På hans gig i London kvällen därpå spelar han i en liten mörk källarlokal. Alla i bandet bär vitt, till och med mikrofonstativet är iklätt vita fransar och Miguel själv ser mer ut som en bortklipt karaktär i Rock of Ages än en croonande smörsångare. På hans tredje platta blir dessa influenser tydligare än vad de någonsin varit innan, elgitarren ligger tjock över låtarna, och han äras till och med av ett gästspel av Lenny Kravitz. Jag undrar hur det var att jobba med honom.
– Lenny är… man. Han är GOAT! Greatest Of All Time. Han är bara en av de där människorna som inte bara är fantastisk som artist, som en musiker, utan han är även fantastisk som en själ, som en energi! Och han var helt välkomnande in i den. Nu är han en mentor och en vän. Det var en dröm som blev sann.
Miguel blir lite drömmande i blicken när han pratar om Lenny Kravitz. Det blir jag också. Faktum är att de flesta artister Miguel tidigare listat som idoler har han nu fått samarbeta med. Tidigare i år blev han inbjuden att sjunga en duett med Prince på hans välgörenhetskonsert som hölls i Baltimore. Miguel har tidigare uttalat sig om vikten att ta ansvar, och att som artist bidra med det man kan i tider av oro.
– Med en karriär som hela tiden utvecklas, och möjligheten att få massor av uppmärksämhet, kommer också lite ansvar. Och jag tror att där jag befinner mig som person, så finns det ingen bättre tid än nu för att inspirera och upplysa folk om vilka de är. Det är därifrån titeln till detta album kommer, Wild Heart. Det är så mycket programmering som sker, vi är hela tiden uppkopplade, kollar mobilerna, översköljs av distraktioner, programmering, och det finns ett väldigt uniformt sätt att se på saker. Man pratar om livet som en ekvation; gör si, gör så, uppnå detta. Men livet funkar inte så. Och Wild Heart handlar om att vara, göra, tänka och agera i linje med vem du verkligen är. Och anledningen till att det krävs ett Wild Heart för att göra detta är för att du måste vara lite galen för att ignorera all bullshit omkring oss.
Ser du någon risk i att vara för uttalad och engagerad som artist?
– Jag är i början av den resan. Jag tror absolut att det kan ha negativa effekter i en karriär. Men jag tror att jag är vis nog att kunna navigera kring det, och ta de beslut som resonerar med min sanna uppgift.
Under hela intervjun har Miguel varit ganska lättsam, men när det kommer in på dessa frågor spinner han loss, och han upprepar hela tiden fraser om ”programmeringen” som pågar av våra unga. Jag kommer att tänka på Scientologi-dokumentären som nyligen visades på SVT. Jag fattar ärligt ingenting av vad han menar. Men Miguel är tveklöst passionerad kring detta. På hans ena finger glittrar en ring med ett Illuminati-öga i en utskuren trekant. Jag blir rädd och försöker byta samtalsämne. Jag frågar vilka låtar han är mest stolt över på sitt nya album.
– Alla. Det är klyschigt, men det är sant. Och anledningen är att jag inte skriver radio-singlar. Jag börjar med en idé om en känsla. Jag ville att detta skulle kännas som Twilight.
Dagen efter uppträder Miguel, det är slutsålt sedan länge. Han är mycket bättre live än när jag såg honom i somras, kanske för att en intim klubb är bättre för hans musik än en holländsk utomhusfestival. I mitten av den bejublade konserten kommer Miguel i ett mellansnack in på vikten av att motstå programmering, han pratar länge, länge, spinner loss. Publiken har inte samma tålamod som jag; de pratar högljutt och slutar lyssna på en gång, någon nästan buar av missnöje. Först när Miguel kompenserar med att sjunga sin största hit och visa överkroppen blir folk nöjda igen. Jag kan inte låta bli att sympatisera lite med honom, även om det fortfarande är obegripligt för mig exakt vad hans övertygelse egentligen innebär, eller om jag överhuvudtaget håller med. Efter konserten stannar han kvar och hälsar på alla fans, låter dem ta bilder och minglar i flera timmar. Det är imponerande, om jag var känd hade jag gått hem för länge sen.
Läs även: "Nybörjarens guide till Illuminati"
