Valerie Kyeyune Backström: "Jag ser inte det ni ser i Alice Bah Kuhnke"

11:25 7 Oct 2014

För vilka är Alice Bah Kuhnkes ministerskap ett skämt? 

Det är inte lätt att vara kvinna i en fientlig värld. Allt man gör granskas hårdare, noggrannare. Så litet utrymme för flex. Det vet alla kvinnor; det gäller alla kvinnor. Men vissa mer än andra.

Nu ska jag skriva den texten jag önskar att jag fått läsa, den jag önskar att någon annan skrivit. Den går såhär: Sverige har fått sin andra svarta minister genom tiderna. Vad gör det med oss, för alla oss afrosvenskar i landet? Vad gör det för de små, som ännu inte vuxit upp och lärt sig att vänja sig vid ojämlikheten?

Det är normalt att nyblivna ministrar granskas. Allt ska fram i ljuset; häxkraft och tidigare liv, skattefiffel och tv-licensslarv. Samtidigt finns det något stötande i den senaste veckans bevakning mot Alice Bah Kuhnke. Den har liksom känts... smutsig. Det hade varit fint ifall den förra ministern Lena Adehlson Liljeroths gullande med nazister i sin bok Skinnskallar hade orsakat samma ramaskri som att ha lett ett barnprogram nu gör.

Överallt: Alice. Men mest i förminskande ordalag: skämt om Disneyklubben, Kalle Anka-ministern, Nile Citys gamla skämt om en kroniskt kåt kille som slaknar vid nämnandet av hennes namn. Det är svårt. I vanliga fall brukar man kanske kritisera ministrar som aldrig haft ett hederligt jobb, som drillats i partier sedan barnsben, som vet allt om motioner men inget om värk i rygg och ben efter ett arbetspass där kroppen är ens främsta redskap. I vanliga fall brukar ett liv utanför politiken ses som en merit.

Men det förvånande är kanske inte hur media överanstränger sig själva i jakt på stoff, utan snarare vilka som deltagit, drivit på detta. Jag förväntar mig att Hänt Extra ska publicera bilder på gamla utvik. Det är därför de finns. Jag förväntar mig inte att Sveriges största röda tidnings kulturchef, Åsa Linderborg, ska säga att hon trodde att det var ett skämt.

Eller så gör jag det, borde göra det. Istället borde jag kanske se det som ett bevis på en sedan länge tydlig tendens; vänstermedia är intresserad av, vill, kan prata om klass. Vänstermedia bryr sig inte om: allt annat.

Det är inte vänstermedia som plockar upp unga, radikala, ickevita röster. Det är den borgerliga pressen. Det är förstås inte helt enkelt; högermedia hotar inte enskilda ickevita röster på samma sätt, de har råd att ge dem utrymme. Samma utrymme som också legitimerar motsatta åsikter. För varje text som belyser rasmaktsordningen kan tio publiceras som förnekar den. Ändå en text.

Vänstermedia ger inget, inte ens ett lillfinger. Där kan Linderborg skriva att när hon ser svarta personer, tänker hon på ”slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin”.

Kanske är det därför hon har svårt att se det jag ser när jag ser Alice Bah Kuhnke. För jag ser inte ett skämt; jag ser en svart kvinna som nått maktens högsta rum. Jag ser att vi går från en minister som glatt skär i en rasistisk karikatyr av en svart kvinnokropp till en minister som själv bär erfarenheten av att leva som svart i Sverige. Jag ser tusentals småflickor som får växa upp med henne i rutan.

Inte bara som jag fick, i barnprogrammet, men i regeringen. Jag ser möjligheten i att svarta barn kan få växa upp, och kanske känna aningens mer att världen är deras. Oavsett partipolitisk färg.

Läs även Valerie om hur svarta (inte) representeras i svensk tv.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Bloggar

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons