Valerie Kyeyune Backström: "Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan"

18:35 16 Jun 2014

Feministisk festival – för vissa. Foto: Mir Grebäck von Melen

Detta är sorgligt, men sant. Jag åker på Feministisk Festival i Malmö. Den sker samtidigt som Nordiskt Forum, ”den största feministiska händelsen i Nordens historia!”.

Folk har peppat, preppat i månader. Festivalen jag är på är en motvikt till det gigantiska arenaeventet där man oreflekterat låter rasister som Solveig Horne och transfober som Julie Bindel hålla hov, samtidigt som kvinnor i blackface twerkar som ”underhållning” i entrén. Ett forum som redan från start utformats så att personer som inte hade kapital, var vita och/eller cis-personer med säkerhet endast skulle bli perifera inslag. 

 

Jag var på alternativet. Men det kändes aldrig så. Feminismen och jag, vi har haft våra duster. Den känns som en partner man för länge sedan borde gett upp hoppet om, men man fortsätter ändå, man tänker tillbaka på hur det brukade vara, hur det kan bli, man slutar aldrig hoppas.

 

Nu har jag slutat. Malmö är en av de städer med flest rasifierade i landet. Festivalen var lika vit som om det rådde apartheid. Vi är i ett säkert rum, säger de. Överallt vita ciskvinnor som köper vaginor av cernitlera, de pratar om hur skönt det är att äntligen få slappna av, att få vara på en trygg plats där de kan vara sig själva; där de som är feminister, eller flator, kan få andas ut. Transpersoner benämns i stil med ”killar, och folk som ser sig som killar”.

 

Jag går på en föreläsning av Svart Kvinna. Publiken är nästintill helvit, de svarta åhörarna går att räkna på en hand. Hon läser upp rasistiska kommentarer; den vita publiken skrattar i samstämmighet åt tossigheten, för rasisten är alltid någon annan. Ingen av de svarta skrattar.

 

Både Nordiskt Forum och Feministisk Festival är symboler, de är inte roten till problemet: de är resultatet. Feminismen är inte en folkrörelse, oavsett vad Feministisk Initiativ vill hävda, det är en elitistisk klubb för vita medelklassciskvinnor för att bedriva frågor som berör dem, med människor de gillar, och det är dem själva. Vi andra får vara med på nåder.

 

Intersektionalitet är inget man kan plussa på i efterhand, livet är inte McDonalds. Tyvärr används det så: man skapar en speciell programpunkt som behandlar rasism, klass, eller transfobi, medan alla andra punkter ostört kan reproducera just detta. Och varje gång denna kritik lyfts intas samma försvarsposition, förvillande lik den män använder mot kvinnor.

 

Därför är det dags att vara uppriktiga. Anledningen till att feminismen ser ut såhär är inte för att man inte kan, utan för att man inte vill, förändra den. För att man som vit/medelklass/cis-kvinna trivs bäst i att få vara det tillsammans med andra. För att man inte vill ge upp den makt man har. Sluta prata om förändring, att man vill se fler marginaliserade; ni vill ha några, men för många av oss gör er obekväma. För ni vill kunna få snacka om det ni snackar om nu, utan att någon av oss andra kommer in och säger emot, sabbar stämningen, eller ännu värre; ändrar dagordningen. Ändrar om. Var ärliga med det istället för att kalla det för fultolkning.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:

Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man

Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen

Det vore roligare om Virtanen kunde vara solidarisk på riktigt
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Bloggar

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons