Valerie Kyeyune Backström: "De 87% kommer att låta de 13% hållas"

10:44 16 Sep 2014

De 13%.

Det vore skönt att få känna sig chockad. Men jag tänker att man är världsfrånvänd då. Istället är det bara en molande sorg, som växer sig större, men ändå; den har varit där ett tag nu.

Jag går hem ifrån valvakan. Vi måste gå på en mörk gata, en bil kommer krypande. Jag säger: ”Akta, det kanske är SD-sympatisörer som firar och känner sig stärkta, som vill fira lite till genom att slå ner oss.” Jag säger det på skämt, men skyndar ändå in i min väns bil. Så har det blivit. Det är lättare att skämta, att skratta istället för att gråta, men ändå. Blicken har börjat mäta varje förbipasserande, inte som ett val, men som ett måste. Som att man måste börja värja sig, vara beredd. Beräkna vilka situationer som är säkra.

Vid stationen står en romsk kvinna och spelar dragspel. En man går fram, jag tror först att han berömmer musiken eller bara samtalar, men sen hör jag att han skriker att hon ska sluta, försvinna härifrån. Alla människor skyndar bara förbi.

Livet är som det är. Somliga har mycket, andra inget. Vissa kan välja att skynda förbi. Jag tänker på dem. För nu lanserar Aftonbladet kampanjen 87% och det känns som ett hån. Ungefär som om skiljelinjen mellan ond och god gick vid en valsedel. Enbart. Som att media inte skulle ha ansvar för den sådd vi just nu skördar. Men kanske främst för att problemet är de 87 procenten.

För det är de procenten som har stiftat våra lagar, som nedmonterat välfärden, som ökat klassklyftorna, men också samma procent som utgör dem som diskriminerar, segregerar och utesluter – i godhetens namn. Det är samma publikationer och kanaler som i ena stunden hävdar noll tolerans för rasism – för att i nästa stund ta emot annonsintäkter från samma parti de säger sig vilja motverka. Vad går de pengarna till? Kanske till sådana här kampanjer. Kanske till ytterligare initiativ som är till för att öka den egna självgodheten utan att göra något som helst avkall på privilegier eller förändra rådande resursfördelning.

Reinfeldt avgår, och hyllas som en antirasistisk hjälte. Samma person som tillåtit REVA, som ytterligare polariserat samhället och ökat klyftorna, beröms nu för att inte ha samarbetat med SD. Ungefär som att minsta möjliga anständighet är värt en fanfar. Kanske är det dit vi kommit.

Nittiotalet är här, inte bara som i att folk har gympapåsar på ryggen fast de för länge sedan slutat ha skolgymnastik. För nu rör sig nazister på gatorna, terroriserar vallokaler, tillåts demonstrera utan tillstånd med polisens skydd.

Som liten drömde jag mardrömmar om dem, att de jagade mig på väg från skolan. Nu är vi där igen, nu får min lillasyster växa upp till samma sak.
Och det värsta är inte att de finns, att de vill en illa.
Det värsta är alla ifrån de där 87% som kommer låta dem hållas, vända bort blicken, tyst se på när det sker.
Det är alla dem som kan välja att gå förbi, att låta det hända.
För att sedan åka hem och byta ut sina profilbilder till nästa antirasistiska kampanj.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig
Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin' medan blattar nekas i dörren
• En tjock kropp är inte lika med en vit, tjock kropp
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Är r'n'b:n sexistisk för att den attraherar tjejer?

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons