Vågad pop

Carl Reinholdtzon Belfrage 15:57 29 Jan 2010


Foto: Ruvan Wijesooriya

Att Göteborg har fungerat som ett 24 Hour Party People det senaste decenniet är allmänt känt, men har ni verkligen träffat alla huvudpersonerna inblandade i stadens klubb- och musikliv? Carl Reinholdtzon Belfrage berättar om en ljusskygg figur i Frank Zappa-mustasch som hållit sig bakom kulisserna, eller bakom spakarna om man så vill.

Det fanns, som några av er förstår, bara två musikmetropoler värda att växa upp i under nollnolltalet: Brooklyn och Göteborg. Jag hade förmånen att bo, leva och verka i båda av dessa socialantropologiska honungsburkar. Att se Williamsburg ta form och växa fram bland chassider, tvättinrättningar och hipsters i början av decenniet var… attraherande. Att springa mellan vinbarer i East Village, Manhattan, och Animal Collective och Livian-konserter på nattklubben Galapagos i Williamsburg var min motsvarighet till inflyttade stockholmares Marit Bergman-upplevelser och Berns-kvällar.
Men när Williamsburg blev känt som en hedonismens högborg med ett mastix av talangfulla artister, konstnärer och kompromisslösa gallerister såg företag och hyres-ägare en möjlighet att kapitalisera och snart förvandlades attraktiva studios och replokaler till HSBC-banker och Taco Bell-restauranger. Fenomenet kallas gentrifiering och är inte gärna något eftersträvansvärt. Göteborg, däremot, har lämnats ostört. Vi har knappt en kvällsöppen bankomat. Du kan dock ta ut färska räkor alla tider på dygnet.
Däremot har vi Broder Daniel, Boys, The Tough Alliance, The Embassy, Studio, Air France, JJ. Och Tiedye.
–Göteborg är en perfekt mellanliten stad som har tillräckligt mycket att erbjuda för att få inspiration och tillräckligt lite för att inte bli distraherad, berättar Anton Klint, klubblegend och ena halvan av det fantastiska hillbilly/balearica/yacht-rockbandet Tiedye. Staden har en djupt rotad indiepopgrund och det avspeglar musikscenen väldigt mycket, oavsett om det är pop- och rock-scenen eller dansmusiken. Både på gott och ont. Jag jobbar vid sidan av Tiedye med klubbverksamhet och tampas med musik-livet här i stan konstant. Det gläder mig att den mer vänstervridna discon har fått ett starkt fotfäste i stan. Det har jag och mina vänner jobbat hårt för.
Om jag hade fått en krona för varje Riedel-glas Bourgogne jag druckit med Anton Klint hade det inte räckt till att parkera min pappas golfbil. Jag har känt Klint sedan 2001 då han öppnade den legendariska klubben Caviar på ett litet ställe som vi för sakens skull kan kalla Uppåt Framåt. Caviar tog, enkelt uttryckt, Göteborg från indiepopen och in i framtiden.
Två saker skiljer oss åt. Hans Frank Zappa-mustasch och hans envisa vägran att dricka vin. Han är som en klassisk bartender från en lika klassisk spaghettiwestern som tillbringar all sin vakna tid på klubbar, restauranger och salonger, men bara dricker mjölk. Jag vet inte vad jag vill säga med detta, men jag har alltid respekterat och varit djupt förtjust i Klint. Det är något hedervärt över hans person. Han är också vad många skulle beskriva som en "hipster": Klint bär sneakers (mjuka, böjbara gymnastikskor med snörning) och har mössa på sig inomhus, en jävligt stor täckjacka, innehar en klubb, en skivpåse i äkta tyg och spelar i ett eget band med tillhörande MySpace-konto, Tiedye tillsammans med den charmante Edvin Edvinsson från Fibes, oh Fibes!.
Anton, Tiedye är nu inte helt nya, så hur länge ska vågor, duos och kompisremixar vara, som det heter i folkmun, ”hippt”?
–Jag har svårt att se någon större förändring. Jag har alltid gillat havet, vänner och att göra musik med vänner. Känns rätt ansträngt att försöka hitta någon annan röd tråd där.
TTA och Studio slog genast och omedelbart igenom, men ni har hållit er ganska anonyma sedan ni släppte er första låt för ett par år sedan.
–Självklart ska du jämföra oss med göteborgspop! Vet inte riktigt vilken väg varken Studio eller TTA valt att gå, men vi har valt att utvecklas och fokusera på att göra bra musik. Det har tagit lite tid, men det har det varit värt.
Ni har gjort en briljant remix på Wolfmothers låt White Feather. Berätta.
–Vi fick en förfrågan av Glen från Modular om vi kunde remixa Wolfmother. Lite otippat. Eftersom vårt sätt att göra remixar på i princip är att göra en ny låt till sången i originalet, fungerade det riktigt bra även med Wolfmothers lite mer distade sound. Den kommer ut nu i februari. Singeln innehåller förutom vår version en remix av Sebastian Tellier.
Du har en hipp motsvarighet i Malmö som går under namnet Emil Broomé och som också lever tillsammans med skivor, stämmer det att ni har samma mamma?
–Nej.
Mellan dig och mig, är det inte på tiden att någon påtalar den homosexuella laddning som Edvins andra band Fibes, oh Fibes! utstrålar?
–Jag tycker nog att Fibes utstrålar rätt mycket heterosexualitet. Ingen ytterligare kommentar.
Frank Zappa-mustasch eller Dennis Wilson-skägg?
–Jag är inte helt otippat svag för mustasch.
Donald Fagen eller Walter Becker?
–Är ett stort fan av Steely Dan. Svårt att säga. Gillar både gitarr och piano.
                       
Tiedye-releaser som kommer är Fishermans Bend, första singeln som släpps på Modular i början på februari, en låt även Dan Lissvik har gjort en remix på, samt Tiedye-remixer på Wolfmothers White Feather, A Mountain of One:s Bones och Sykets Fishband.
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons