Det finns en kliché som ofta yttras när ämnet tjejer och (heterosexuellt) sex kommer på tal. ”Ha inte sex om du inte vill”, "gör inget du inte själv känner för”, och så vidare.
Det är viktigt och bra. Passivitet inför våra egna gränser är negativt för självkänslan och i längden skadligt. Men det yttras mycket sällan i relation till ämnet andra samhällsgrupper och sex. Cismän, till exempel. Även om jag tycker att jag ofta hör individer ur den gruppen säga saker som gör det tydligt att de inte riktigt vet hur de ska sätta gränser. Att de ofta ”ställer upp” i relationer, till exempel, vilket jag tycker borde förbjudas.
Hursomhelst. Viktigt och bra. Om än uttjatat och lite abstrakt. För hur exakt vet man var gränsen går? Är det så enkelt som att man antingen vill eller absolut inte vill? Hur mycket ska man inte vilja för att sätta stopp? Den meningen lät lite sjuk när jag skrev den, men saken är ju att man kan vilja och inte vilja på samma gång. Det är en ambivalent känsla som jag har haft svårt att hantera. Som gjort att jag undrat om det är något fel på mig, om jag borde gå i terapi för att liksom räta ut mina känslor, göra dem tydligare för mig själv. Men jag tror inte det är så enkelt.
Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten The Heart som handlade om “Dual Control”-modellen, framtagen av amerikanska Kinsey Institute. Här förklaras den sexuella lusten som reglerad av två krafter, en stimulerande och en hämmande. De påverkar varandra, men kan också fungera oberoende av varandra. Kinsey-institutets forskning är otroligt mansfokuserad, cis- och heteronormativ, men det var ändå som att ett ljus gick upp för mig. Det är inte så att lusten och olusten på ett självklart sätt motverkar varandra. Istället kan de gå parallellt, samexistera. De påverkar varandra, men på mer komplicerade sätt.
En anledning till att jag ofta har tänkt på detta är att jag har haft problem med smärtor vid penetration. Då är rådet ofta ”ha inte samlag om du inte vill”. Okej, tack, farbror gynvården, men jag ville ju ha penetrerande sex? Jag ville det så mycket att jag kanske riskerade explodera, jag var fett våt, min vagina var som ett pulserande svart hål som bara ville äta upp personen jag låg med. Men så hade vi det, och det gjorde ont. Samtidigt som jag bara ville fortsätta. Ville jag då, eller ville jag inte?
Det är ett exempel som kanske inte alla kan relatera till, eftersom alla inte har just det problemet. Men modellen kan också appliceras på klassiska lustdödare som stress, sorg och rädsla. Du har sex i tvättstugan och är askåt men kan inte slappna av för att du är rädd att din granne ska komma in (om det inte är något du tänder på). Du har presentation imorgon på jobbet och din partner är asgullig, het och lättklädd i sängen och tittar på dig med den där speciella blicken, men du kan inte bestämma dig för om det är värt det eller om stressen får vinna den här gången. Du går hem med en cis-snubbe som du gärna vill sätta på, men någonstans i bakhuvudet har du faktumet att du aldrig har träffat honom förut och att han kan vara en galen våldtäktsman. Du är hemma på besök hos dina föräldrar och kan inte låta bli att onanera innan du ska sova, men är rädd att de ska höra surret från vibratorn. Eller så är du i ett förhållande där du behandlas dåligt, samtidigt som du vill ha sex med din partner. Lust. Och olust. På samma gång.
Är lösningen på olust mer lust? Det är ofta rådet som ges till människor som ber om råd för att de har minskad eller "för lite" lust. De får rådet att titta på porr, köpa en dildo eller ägna sig mer åt sexuella fantasier. När det kanske är just mängden olust som är problemet, inte bristen på lust. Vad är själva orsaken till olusten? En dålig relation, låsta positioner, ett skitliv, skitjobb, patriarkatet eller allmän trötthet? Det är nog de sakerna som behöver lösas först av allt. Inte för att det är lätt, men ändå.
Läs även: "Det ska vara jobbigt att vara en douchebag".
