Ursäkta, men var ska vi festa?

Stockholms klubbliv är i bästa fall kul, nyskapande och ovanligt genomtänkt. Många olika klubbarrangörer försöker göra den här staden till ett roligare ställe. I den bästa av världar är klubben en utopi, där normer kan överskridas och nya kulturyttringar födas. Kroppar som möts, extas och musiken som en förlösande faktor.

Men i värsta fall är klubblivet i Stockholm kommersiellt och exkluderande, som Nöjesguidens reportage om klubbdiskriminering i nummer 4, 2014 tydligt avslöjade. Där erkände vakter och personal anonymt hur de aktivt stängde ute vissa grupper, främst de som antogs ha utländsk bakgrund. Vissa grupper var däremot attraktiva, inte sällan vita medelklassmänniskor med rätt stil och pengar. Deprimerande läsning för oss klubbarrangörer, som ofta är utlämnade till klubbägarna och deras regler, vakter och oändliga behov av kredd och pengar. Inte för att artikeln egentligen var någon nyhet, men vi läser sällan om det på samma sätt.

Vad förhindrar att våra klubbutopier sker utanför det där rasistiska och genomkommersialiserade systemet? Lathet och ointresse? Nja, jag som själv är klubbarrangör vill gärna tro att det är mer komplicerat än så. Något som påverkar samtliga unga personer i den här staden, oavsett om man är hemlös eller har köpt en alldeles-för-dyr-egentligen bostadsrätt, är bostadsbristen. När jag har letat efter lokaler att arrangera fester i har jag upptäckt att det även är brist på sådana. I alla fall om de ska vara någorlunda billiga samt stänga senare än ett.

Johan Norling är medarrangör av Body, en klubb som för tillfället är ”hemlös”, eller utan lokal. Efter att nyligen ha arrangerat två klubbkvällar på Dovas vid Ringvägen fick de nog efter homofobiskt bemötande från personalen och exkluderande vakter i dörren. Nu är de tillfälligt på Trädgården, men letar också efter ett mindre ställe, eftersom deras inriktning och bokningar riskerar att drunkna när de anordnar smalare kvällar hos en så stor aktör. Hantverket kan försvinna, menar han.

– Samtidigt är det skönt att arbeta med Trädgården, de har förståelse för tekniska behov hos artister men är också flexibla med till exempel omklädningsrum, säger Johan Norling Man kan prata med dem om diskriminering och varför vissa killar till exempel går på damtoaletten.

Var och hur det kan finnas klubbar i Sverige styrs från politiskt håll, menar han. Alla stör alla när trångboddheten breder ut sig. Boendes behov väger tyngre än klubb- och kulturarrangörers. Det är i sig ingenting negativt, men det påverkar utbudet. På Södermalm finns till exempel en klubb med femtillstånd. Det gör att konkurrensen hårdnar. Hyrorna blir högre, liksom vinstintresset.

– Klubbar med smalare inriktningar blir mindre attraktiva att hysa. Allt från queer- och gay-arrangemang till smalare musikstilar får svårt att hitta partners. Alla har så höga hyror, vilket gör att stället måste vara fullt från öppning till stängning, säger Johan Norling.

Samma problem gäller för Lez Talking och Donna Scam, båda lesbiska klubbar. I Stockholm finns heller knappt några queerägda lokaler kvar, efter att både Högkvarteret och Kolingsborg har stängt.

En effekt av bristen på bra lokaler är de många utomhusfester som har arrangerats under senare år. Men de finns bara under en kort säsong, och görs ofta utan tillstånd. Men de är del av en våg mot den idé om att klubbar hör innerstaden till som har varit dominerande tidigare.

Men om man vill arrangera inomhusfester i olika förorter uppenbarar sig andra problem, som en allmän brist på lokaler. Mamarazzi är ett festkollektiv som har arrangerat fester i flera år, och har haft som uttalat syfte att just arrangera fester i områden där de bor och har förankring istället för i innerstaden. Men de har inte arrangerat en fest på länge nu, just på grund av lokalbrist. Tidigare hade de ofta fest i kulturlokaler och teatrar, men när dessa har fått indraget kulturstöd har de inte tid med något annat än sin egen verksamhet.

– Lokalbristen i våra områden har blivit en grej som är svår att komma över, säger Elin Björnström som är en del av Mamarazzi. Vi har haft idéer och hört av oss till olika ställen, men ingenting funkar riktigt. Det har verkligen segat ner vår process.

Trädgården gjorde tidigare i somras ett försök att skapa en lokal ”utanför tullarna”, med Äppelvillan, som ligger på Kvarnholmen i Nacka. Detta, liksom Trädgårdens festival YARD, kommer ur ett samarbete med Nacka kommun. Nacka håller på att göra om Kvarnholmen till ett ”sjöbostadsområde”, och under ombyggnationerna blir lokaler lediga.

Samarbetet går i korthet ut på att Trädgården får tillgång till sådana lokaler i utbyte mot att de gör området coolt med fester och festivaler. Man kan alltså säga att Trädgården hjälper Nacka kommun att gentrifiera området. Till sin hjälp tog de mindre klubbarrangörer, som fick ha klubbar i Äppelvillan. Den hade dock bara öppet en kort tid eftersom de inte fick förlängt tillstånd.

I slutändan var det alltså mycket skrammel kring ingenting, och frågan kvarstår – vill oberoende kultur- och klubbarrangörer verkligen vara del i den typen av styrda stadsutvecklingsprocesser? Vill vi verkligen användas för att gentrifiera förorten, oavsett om det är Nacka eller Hökarängen?

En sak är säker – när det gäller var klubbar ska finnas är det knappast upp till klubbarrangörerna. Höga hyror, arga grannar och svårigheter med tillstånd gör att det blir en typ av djungelns lag där starkast vinner, det vill säga den mest inkomstbringande. Det är långt ifrån de klubbutopier vi drömmer om.  

Sanna Samuelsson är frilansjournalist och arrangerar klubben Disko Dumpling samt är medlem i det kvinno- och transseparatistiska festkollektivet Grupp 13. Denna artikel är skriven utifrån ett klubbarrangörs-perspektiv och Sanna känner flera av de intervjuade.