Håkan Hellström är tillbaka. Har ni saknat honom? Kommer han med nåt gammalt eller nåt nytt? Vad har han gjort och var har han varit?
Håkan Hellström är tillbaka. Har ni saknat honom? Kommer han med nåt gammalt eller nåt nytt? Vad har han gjort och var har han varit?
Sedan senaste skivsläppet har han blivit pappa, rest till Brasilien ännu en gång och skaffat bredband. Vad vill han oss nu?
Håkan, den brunlockiga, han med känslorna utanpå. Han som inte kan sjunga, han som alla kvinnor mellan 12 och 100 vill ligga med. Han med Kalle Anka-dräkten, han med hängslena och hatten. Göteborgaren som gått hem uppåt likväl som nedåt. Han har varit den enda Håkan sedan 2000, med patent på svensk eufori. Synonym med symptomen på ADHD och uppåttjack. Han har trummat en hel generation tonåringar uppåt framåt.
Jag träffar Håkan på hotell Avalon i Göteborg. Han fyller snart 34 och det var länge sedan han sjöng om pulver och uppe på fem. Det kan tänkas att välling och uppe klockan 05 är det närmaste han kommer nu. Håkan är lite kortare än vad man tror. 178 centimeter kanske, om jag får gissa. Han bjuder mig på tuggummi. Röda Extra. Det är en av de gråaste dagarna i Göteborgs gråa historia. Himlen är fortfarande där uppe och Göteborg där nere och Håkan fortfarande Sveriges mest folkkära emo.
Alla har sagt till mig att du är helt förtrollande och att jag kommer att bli jättekär i dig.
– Jaså, har de sagt det? Nu blir jag väldigt nervös här. Det var ju roligt. Varför säger de det, tror du? --Jag vet inte, jag vet inte. Håkan vrider sig om väldigt oroligt, river sönder något till väldigt små bitar.
Vad är det du sitter och river sönder?
– Förmodligen något råviktigt. Jag blev skitnervös nu.
Man får ju höra så trevliga saker om dig. Det är ingen som sagt ett ont ord om dig.
– Det var ju väldigt roligt för mig att höra, skitkul. Men det kan jag ju inte svara på bara, det finns ju inget svar.
Men är du så glad hela tiden som det verkar?
– Nej, det är jag ju inte såklart. Jag är som alla andra människor, både uppe och nere. Jag har funderat på det, att folk ofta säger det. Om man nu ska vara navelskådare så tror jag att det beror på att jag har väldigt lätt för att bli glad. Jag har ganska mycket känslor. Långa tentakler som känner av vibbar. Och det kan så klart betyda att man går åt andra hållet också. Det är förmodligen en tillgång, kanske min enda tillgång faktiskt.
Att jag kan känna saker.
Tror du att du känner mer än normalt folk?
– Inte mer än alla men mer än de flesta.
Vad är det för skillnad på Håkan 2008 och den nyss genomslagna Håkan 2000?
– Jag tror att allt har förändrats, alla omständigheter. Då bodde jag i en studentlägenhet med kokvrå och läste sociologi och blev inkastad i det här cirkuslivet över en natt. Innan skivrecensionerna på första skivan kom så var det ju ingenting särskilt, men när recensionerna kom blev det ett jävla uppsving på alla sätt. Då förändrades en hel del saker, människors inställning till en. Man blev tagen på lite mer allvar, man kunde liksom lägga ut orden och folk lyssnade vilken skit man än sa. Så det är klart att man tar tillfället i akt och brassar på och säger mer extrema saker. Jag höll ju på för fullt och sade dumma saker, som att fula tjejer var det bästa jag visste. Men så blev det en bild av mig som singelkillen och det blev lite för kraftigt, för det hänger fortfarande kvar. För så lever jag inte längre, nu har jag träffat min tjej liksom och har en son och så. Och har fått det jag velat på alla sätt.
“Ge mig nåt som tar mig någonstans för jag vill veta om kärlek finns” sjöng du på första plattan. Vad vet du om kärlek nu åtta år senare?
– Jag vet betydligt mer än vad jag visste då för då visste jag nog ingenting. Det är rätt intressant att man överhuvudtaget berördes av saker. Att man inbillade sig att någon relation betydde någonting egentligen för det gjorde de inte alls. Det var sådant man inbillade sig mitt i natten när man gick hem.
Att det var för jävligt och att man var olyckligt förälskad. Det kan jag tycka var lite koketteri, nu när man har upptäckt att skalan inte gick till fem som man trodde då utan till femton.
Är det här första gången du är kär?
– Det är det absolut inte, det har jag varit flera gånger. Men det är första gången som jag har lyckats gå i förbund med den jag varit kär i. “Bli ihop med” kanske det heter, man behöver inte vara så högtidlig.
Tvekade du någonsin med henne?
– Ingen tvekan, eld från början. Det är en bra grej som man kan tipsa om. Att om det inte känns som eld, om det inte bränner upp en, så är det inte värt det. När det gör ont är man på rätt väg. Det är en bra barometer – graden av smärta.
Gillar din son Sigge din musik?
– Jag spelar ju en massa musik för honom på stereon, och han är med och diggar när vi är ute och lirar. Spelar själv, munspel. Men han är inte så förtjust när jag spelar. “Pappa inte sjunga” säger han. Jag ska försöka skola om honom, det bådar inte gott.
Blir du ledsen då?
– Nej, jag har förklarat för honom att han inte är den första som säger så.
Har du många kompisar kvar från innan-tiden?
– Ja, jag har kvar de flesta. En del försvinner ju, man trodde att man kände dem men det gjorde man inte alls. Människor som man bara träffade på fyllan. Det finns ganska många sådana kvar som man stöter på när man är ute. Jag tycker inte att det är ett så himla grymt socialt liv att bara umgås på fyllan. På så sätt kan jag sakna skoltiden, att man hade ett socialt liv. Vad man än tyckte om skolan och hur avskyvärd jag än tyckte att den var.
Tyckte du?
– Alla gjorde väl det? Men så här i efterhand känner jag ändå att det var fint att träffa sina vänner varje dag. Jag spelar ju med mina närmaste kompisar, men hade jag inte haft bandet skulle vi nog inte träffats alls. Hade man haft ett nio till fem-jobb hade jag aldrig orkat. De flesta slussas ju in i ett sådant liv förr eller senare.
Kommer du någonsin ha ett vanligt jobb?
– Nej, jag tror att jag är över tröskeln, att jag kan hanka mig fram. Om det skulle gå åt helvete skulle jag ändå kunna fortsätta spela på pizzerior och i sådana sammanhang. Nu går det ju väldigt bra och då är det stora ställen. Men det kommer inte alltid att vara så, det räknar jag inte med.
Hur mycket pengar har du nu?
– Ganska bra med cash faktiskt. Jag tänker inte gå in på några summor, det skapar bara agg. Varför är det så fult att prata om pengar?
Tycker du verkligen det eller är det något du har lärt dig?
– Ja, varför? Jag har nog lärt mig att det är så och jag kan tycka att det är ganska fult när folk pratar om pengar. Jag är väl väldigt svensk på det sättet, skrytsamhet är inte det finaste draget hos människor. Jag är så otroligt glad att jag kan betala hyran. I natt när jag låg och försökte sova tittade jag upp på en skitstor tavla av Frank Sinatra som jag låtit trycka upp. Jag tänkte på att jag bor i en lägenhet nu som musiken har bekostat, och så fick jag tag på känslan att jag håller på med det som jag tyckte om mest och att jag lever på det. Det var ett tag sedan senast jag kom att tänka på det. Men så i natt tänkte jag “Herregud, det finns flera rum här, inte jättemånga rum men en trea, och jag kan välja vilket rum jag kan gå till. Vilken lyxgrej!”. Och så plötsligt fick jag tag på känslan från studentrummet som var rätt svår att bekosta bara den. Sedan försvann känslan bort och så var det andra saker man tänkte på.
Men ni bor både i Stockholm och Göteborg?
– Vi är skrivna här i Göteborg men vi har inte riktigt bestämt oss. Jag vågar inte riktigt prata om det.
Det finns de som säger att du egentligen bor i Stockholm men att du har en lägenhet i Göteborg bara för att inte bedra göteborgaren i dig.
– Nej, det är inte det. Vi bor här och Sigge går på dagis här och vi är skrivna här. Jag tycker det är bra, jag känner ju stan, det känns naturligt.
Vad är det för skillnad på Stockholm och Göteborg?
– Det finns en viss skillnad även om ganska mycket sprider sig. En del sjukdomar sprids. Som att det ska vara så jävla hett, nattlivsskiten, det sprider sig ju. Från Stockholm till Göteborg då eller?
– Jaja herregud, jag tror inte stockholmarna har tagit till sig någonting härifrån. De avfärdar ju allt som bonnighet. Det går ju bara åt det här hållet. Sjunket kulturgods kallas det, det kommer från Stockholm och så sjunker det nedåt och plockas upp ute på vischan.
Men du ville väl bort från Göteborg när du var yngre?
– Ja, det var väldigt så där att man ville ut och bort och Stockholm var ett alternativ. Men var som helst egentligen, bara komma härifrån. Jag tänkte på Kuba och Rio, att jag skulle ta mig dit.
Varför allt detta Brasilien?
– Det var i ettan på gymnasiet det började. Jag visste inte riktigt vad samba var då men i Sympathy for the devil fanns det ett grymt trumbeat. Det var så mycket Afrika, jag gillade pukorna. Så såg jag en lapp någonstans på en anslagstavla typ “Vill du lära dig spela samba?“. Jag ringde dit och så sa den här mannen att jag skulle komma ner dit där de spelade.
Ner till Brasilien?
– Nej, till lokalen. Jag kom dit en lördag och så satt Finn där, Finn Björnulfsson. Det kanske inte säger dig någonting.
Nej.
– Han spelar kongas i mitt band. I alla fall, då satt han där och lirade. Jag blev kvar där ett par år, lärde mig rytmerna. Jag var tonåring, vi åkte runt och spelade och sov på anläggningar och
i gymnastiksalar. En gång åkte vi till Tyskland och när vi kom fram skulle jag duscha. Jag var råspinkig och i duschen gick alla i sambagruppen runt där med sina buskar, hippies. Jag var inte riktigt redo för allt det där, så jag slutade. Jag var oskuld och rågenerad av nakenhet och att helt ogenerat stå och tvåla in mig framför folk.
Vad är det som är så bra med Brasilien?
– Det finns många saker som är bra, men mycket skit också. Mycket elände. Det jag gillar är att det är varmt och skönt. Jag tror att det är därför man fastnar för Brasilien, det är allt som inte är Sverige. Jag älskar Sverige och längtade hem råmycket när jag var där senast, men man kan inte förneka en stor blomma som dyker upp vid ens ansikte eller en kolibri som sätter sig bredvid och sjunger för en.
Har ni köpt hus där?
– Nejnej, jag har inte så mycket pengar. Jag kan betala hyran, men det är inte mer än så.
Vad är det dyraste du köpt då?
– Lägenheten, ju. Men jag orkar inte leva så där, jag har inget behov av det.
Tänker du på vad saker kostar?
– Jag skiter i vad saker kostar, det är en otrolig lyx.
Men någonting dyrt måste du ha köpt för dina pengar.
– Jag har köpt en bil.
En dyr bil?
– 150 000. Det är väl rätt mycket pengar?
Vad är det för bil?
– En Ford Focus, helt oglammigt. Min kompis Izze undrar varför, han har en Jagga. Min ser ut som en hyrbil, luktar som en hyrbil. Men det är fri parkering, det är en sådan där miljöbil. Jag gillar miljön. Jag gör kanske inte mer än någon annan, men ibland kan jag få för mig att jag ska duscha kortare för att inte slösa på varmvatten. Jag känner mig inte engagerad i någon politik överhuvudtaget, men just miljön är något jag kan engagera mig i. Jag har alltid bekymrat mig över jordens undergång, hur jorden mår. Men partipolitik skiter jag.
Så du röstar inte?
– Jo, du kan ju lista ut att jag röstar på Miljöpartiet. Jag har ingen som helst aning om vad de står i andra frågor, bara att de har ordet miljö i sitt namn. Jag kanske är en idiot på det sättet, men det finns ju inget man kan göra egentligen.
Har du ofta domedagskänslor?
– Ja, domedagen är något jag bekymrar mig oerhört mycket för. Jag avskyr de här domedagsfilmerna med stormar och cykloner, istider och sådant. Det påverkar mig fruktansvärt djupt, mycket djupare än vilket dramatiskt konstverk som helst. De här Will Smith-grejerna berör mig väldigt mycket. Jag mår piss av dem.
Men du kollar på dem i alla fall?
– Jag stänger oftast av innan det lyckliga slutet, så det slutar alltid i katastrof för mig. Jag står inte ut.
Men du är mer bekymrad över att mänskligheten ska ta slut än att ditt eget liv ska ta slut?
– Det är en väldigt stor fråga. Mitt eget liv är naturligtvis viktigare. Jag kan tycka att det är jobbigt att det inte skulle finnas någon mening med saker, det bekymrar mig oerhört. Mycket mer än att det ska gå bra för mig, det skiter jag faktiskt i. Jag har fått göra det mesta nu, jag är rätt nöjd. Ur det perspektivet spelar det ingen roll vad som händer, men man har ju ett barn. Sedan vill man ha kul också. Kunna lukta på en blomma och skrapa en till trisslott. Beställa en kopp kaffe och en bakelse. Vad som helst som gör livet värt att leva. Det viktigaste är att det inte är meningslöst alltihop. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertyga mig själv om att det inte är så.
Hur mycket tänker du på meningen med livet?
– Det låter som om jag grubblar väldigt mycket på det. Jag fattar inte hur vi kom in på det alls. Snälla, säg att det är ditt fel och inte mitt. Säg att du ställde en sådan fråga eller ledde in mig på det. Nu orkar jag inte mer.
Hur pass jämställt är ditt förhållande?
– Vi försöker så mycket som möjligt. Det finns svarta fläckar i alla relationer men jag gör så gott jag kan. Jag städade hela lägenheten i söndags och jag älskar att laga mat. Jag gillar att stå och laga efter recept. Pasta är det jag tycker bäst om. Jag har några specialiteter som jag brukar laga.
Som vad?
– Spagetti och köttfärssås. Det är det bästa jag vet. Jag älskar att prata med folk som kan laga mat. Som Ture, en kille som är kock, vilka tips man får! Och då frågar jag om sådana där enkla grejer, som hur man kan sprätta till krögarpytten och så. Jag pratade med en italienare som är bra på det där om hur man ska göra en riktigt bolognese. Han använder selleri och vitt vin. Mjölk. Jag testade det och det blev jättebra.
Så du äter kött?
– Ja, även om jag önskar att jag inte gjorde det. Det är ingen sida jag uppskattar hos mig själv, hela den industrin är fullkomligt vidrig. Jag gör mitt bästa för att avveckla mitt köttätande, men jag älskar hamburgare och skinka på pizzan. Men mest äter jag kyckling och fisk.
Och hur är det med nya skivan då? Den kommer nu den 26 mars och heter…?
– Jag tror att den kommer att heta För sent för Edelweiss. Jag och Jocke Åhlund (Caesars, Teddybears Sthlm) spelade in en låt som hette så 2006 och någonting ska den ju heta. Den blev oväntat bra. Det är bara en titel.
Vad handlar den om?
– Jag har rätt svårt att ta till mig musik där den som gjort musiken klargör allt innan lyssnaren, det vill jag inte. Det är inget mer än musik.
Men vilken del av Håkan kommer fram nu när Håkan med knark och tjejer inte finns längre?
– Jag vet inte ens om det kommer fram någon del. Jag får väl skylla mig själv att jag gick ut så hårt med att vara självbiografisk. Det var jag ju verkligen i början, skrev om mig själv. Det kanske ger musiken ett mervärde men där måste jag göra en del besvikna, för jag utgår inte från mig själv hela tiden, jag hittar på saker. Jag försöker bara få det att låta bra. Det viktigaste är att det ger folk en smula tillfredsställelse under ett par minuter. Ät upp det, förbruka låten, digga det eller släng och glöm det.
Men är det inte det dina fans uppskattar med dig? Att du verkligen menar det du sjunger?
– Ja, men man lever sig in i det man sjunger om. Det handlar ändå om att få det att låta vackert och harmonisera.
Varför var det du och inte någon annan som slog igenom?
– Säg det. Det är nog många som frågar sig det, men jag har inte gjort något för att hålla undan någon annan, utan tvärtom försökt rikta strålkastaren mot mina vänner och det som de sysslar med. Alla människor diggar bra musik och gör man en bra grej och har jävligt mycket tur så kommer det att ordna sig.
Men har du bara haft tur? Eller har du förtjänat din framgång?
– Jag har haft en enorm tur än så länge. Men man har ju inte sett slutet på det här. Jag kanske måste halshuggas en dag, allt tyder ju på det. Allting består ju av tes och antites.
Vad gör kändisskapet med en människa?
– Jag upplever mig inte som en kändis på det sättet, för jag lever inte ett sådant liv. Jag går inte på galor och premiärer, jag är inte en kändis. Folk tror nog att det är annorlunda, men jag är precis som vem som helst.
Men känner folk verkligen inte igen dig?
– För det mesta tror jag inte det, och jag blir ofta förvånad när någon säger någonting. Jag räknar inte med att någon ska känna igen mig. Det är ju så jag vill ha det, jag vill bara vara normal.
Är du lycklig, Håkan?
– Lycklig känns så onyanserat, det är ju inte bara det ena eller det andra. Det pendlar med några timmars intervall. Efter att man druckit kaffe är man ju rålycklig. Eller när man tagit den första tequilashoten i baren så är ju hela världen underbar. Men bara några timmar senare på morgonen mår man för jävligt. Så det pendlar. Men det vore fruktansvärt dumt att klaga, det tänker jag inte göra.
Får du mycket fanbrev?
– Ja, jag får väldigt mycket brev. Jag läser allt som skickas, men jag hinner inte svara på dem tyvärr. Ibland svarar jag på några. Det sker helt slumpmässigt, det som råkar ligga framför näsan just då.
Vad är det för människor som skriver till dig?
– I början var det många barn, men det är det inte längre. Mer tonåringar och äldre damer. Äldre kvinnor uppskattar det här verkligen.
Raggar de på dig?
– Nej, det gör de inte, det är fina brev. Efter att jag var med i Allsång på Skansen blev det väldigt många sådana. Äldre män har jag fått en del av, men det är mest snuskgrejer. En frimärkssamlare i Lysekil som ville att jag skulle komma och grupprunka med honom och Peter Jöback. Det är märkligt att man blir ett mål för alla de här människorna, man undrar varför man finns i deras medvetande.
Inga hotbrev?
– Nej, det har jag faktiskt inte fått. Folk är förvånansvärt schyssta. Jag tror inte folk orkar hålla på med sådana grejer, det känns som väldigt missriktad energi. Det kommer inte att ta skruv ändå
Skickar folk saker till dig också?
– Ja, jag har fått en massa konstiga saker. Presenter. Tårtor. Riktiga tårtor?
– Ja, bakade tårtor.
I paket?
– Ja. Jag funderar på om jag fått bajs någon gång, jag kan ha fått det men glömt av det.
Underkläder?
– Ja, det har hänt. Det var länge sedan nu, men i början kom det trosor och sådant. Det låter som om det vällde in, men så var det absolut inte. Det kanske var ett par någon gång som någon oskuldsfull tjej skickade. Det är väldigt rörande naturligtvis.
Vad lyssnar du själv på för musik?
– Jag lyssnar mycket på det mina kompisar ger mig. Ibland är det rätt grymma grejer. Men det är mer och mer så att jag lyssnar på enskilda låtar som inte har med en grupp eller genre att göra. Det är inte alls som när man var yngre och snöade in på saker. Det verkar komma jättemycket bra saker nu, men jag hinner knappt gå ut och köpa skivor.
Så du köper skivor ibland?
– Ja, det gör jag absolut.
För att du kan eller för att du håller på med musik och ska göra det?
– Jag älskar ju musik, det är det som driver mig.
Men jag menar främst att alla laddar ner men du går faktiskt ut och köper din musik.
– Jaha, du menar så… Jag kan inte säga något om det, det är så infekterat. Men jag har verkligen inga tekniska möjligheter att ladda ner saker. Jag vet inte hur man gör. Det är ett mysterium för mig att det finns en sådan verksamhet överhuvudtaget. Jag är omsprungen sedan länge på det tekniska. Jag kan skicka sms och mail, men nu har jag fått höra att mail är ute. Det är chattforum eller vad är det man använder nu?
Facebook menar du.
– Just det, det är så det heter. Mail har jag och det tittar jag på ungefär varannan vecka. Sms tycker jag fungerar bra. Jag har fixat musik till min iPod, det har jag lyckats med. Jag fixade bredband här för ett litet tag sedan.
Du skaffade bredband först nu? 2008?
– Javisst! Youtube visste jag inte vad det var förrän helt nyligen. Det är ju helt fantastiskt, vilken grej! Tiden försvinner för en, det är helt underbart. Jag kollar mailen och Youtube, sådana roliga grejer.
Men hur har du missat Facebook?
– Jag kom in i det rätt sent. Jag vet vad det är och det verkar skitkul det där att gamla kompisar kan kontakta en och så. Det hade varit jävligt roligt faktiskt. Men jag vet inte hur man gör för att få upp en sådan sida. Jag har ju inte ens en Myspace-sida, skivbolaget är på mig. Jag har sagt till dem att de får ordna det, så att man kan skriva till mig där. Men bara så länge det inte kommer elaka meddelanden, då stänger jag ner.
Som du gjorde med forumet på din hemsida?
– De ljög ju och hittade på saker! En massa smörja om mig och mina bandmedlemmar. Några få idioter som tycker illa om en och inte har något annat att göra. De förpestade och fördärvade det. Så de får ju sin vilja igenom, de jävlarna. Skittråkigt, jag hade verkligen velat att det skulle funka. Folk är så jävla dåraktiga när de är anonyma. De är fega jävlar.
/ Anastelle Wieslander
