Tove Lo ger en annan bild av perfektionism

14:25 24 Mar 2015

Hon har charmat stora delar av befolkningen på andra sidan Atlanten. Men på hemmaplan känner vi inte Tove Lo lika väl. Nathalie Borgman Peters träffade henne för ett samtal om att bli tagen på allvar, drogtexterna och den kvävande överklassuppväxten.  

Kärleksaffären mellan svenska artister och USA fick ännu en smekmånad när en tjugosjuåring från Djursholm tog amerikaner till den stockholmska festnatten. ”She’s a crazy party girl” sades i staterna medan Tove Lo torkade blöta maskarakletiga ögon på en nerklottrad toalett sent på småtimmarna.
”Really?”, brukade hon svara. ”Jag börjar dagen med att knäcka en öl, äter middag i badkaret, dricker tills jag hånglar med polare och sedan däckar, ser jag verkligen ut att må bra?”.
Referenserna kommer från videon till Stay High men är lika egenupplevda som de flesta av Toves texter.
På årets Grammisgala är Tove en av få som får stiga upp på scenen flera gånger. ”Jag vill tacka mina föräldrar” säger hon och tar emot pris för årets artist. ”De är sjukt stolta även om det inte kan vara lätt att ha en dotter som gjort sig känd med låten Stay High."
Texterna är explicita, kontroversiella för popmusik, något press och lyssnare inte låtit Tove ducka för. Hon sitter bredvid mig i källarstudion nära Odenplan i Stockholm där stora delar av skivan spelats in.
– Jag har tänkt på att bilden av en pop- och rockartist skiljer sig mycket. En rockstjärna, ofta en man, kan leva hårt, röja runt och andra förväntas städa efter. Hen kan vara ett as och berätta om det. En popartist lever lika hårt men det ska varken synas eller höras – du förväntas vara någon slags förebild. Speciellt om du är tjej.  

Toves mamma skickade för övrigt ett sms där hon skrev att videon kändes för verklig och att hon aldrig kommer titta på den igen. Och kanske är det därför debutsingeln klättrat på världslistor och ocensurerat in i tonårsrum där bilden av ångest, fylla och känslobedövande inte riktigt gått att tvätta bort. Ett ansikte i popförpackning med verkligare avsändare än Britneys brustna nittiotalshjärta packat i lager av puder och foundation.
– Många skulle säkert säga att jag är en dålig förebild eftersom många av mina låtar handlar om droger och sex, men jag tycker inte det. Folk verkar kunna relatera till mina texter, det är nog därför jag har fått så mycket uppmärksamhet.

De senaste åren har flera kvinnliga popartister tagit värderingar och politik till poptexter: Rebecca & Fiona, Tove Styrke och SIA är några exempel. Du håller dig till att skriva om kärlek och relationer. Behöver vi en till blödig poplåt?
– Där håller jag inte med dig. Jag är rätt rak och utlämnande och skriver saker även om det kommer provocera. Ifall en kille sjunger om att ligga runt blir han troligtvis inte ifrågasatt, men det blir jag. Jag kanske bakar in mina värderingar, men de är fortfarande starka.

I tider av Idol, X Factor och diverse talangjakter är det lätt att stämpla popartister som fabriksförpackad underhållning med kort bäst före-datum. Tove känner av det. I USA får hon ofta frågan ”Who’s the man behind you?”
– Det är bilden folk har, man är en kommersiell produkt utan själ. Men vilken del är intressantast i Idol? Jo, auditionerna då oslipade personer med mycket personlighet visar talang. I finalen är alla stylade och slipade och efteråt lyckas bara ett fåtal hålla sig i rampljuset. Jag tror folk är trötta på färdiglevererad pop utan personlighet.         
Och det verkar folk vara. I dagsläget ligger tre av Toves låtar samtidigt på Billboard Hot100, vilket aldrig hänt en svensk soloartist utan endast när Ace of Base charmade amerikaner med catchiga syntslingor. Halvnyktra klubbesökare har säkerligen försökt överrösta någon av singlarna Stay High, Not On Drugs eller Talking Body på fjolårets dansgolv, många av dem med uppfattningen att en ”crazy party girl” sjunger om fylla och fest. Andra kanske snappar upp en textrad och blir konfunderande: hur kan en pepp låt vara så mörk? 
– Jag gillar kontrasten. Folk dansar och plötslig frågar de sig, vad tusan är det hon sjunger? 

Hon kommer från ett av Stockholms mer välbärgade områden, Djursholm. En stabil och trygg uppväxt berättar hon, men ingen garanterad dockskåpsfantasi för det. Bland vita tänder och fläckfria skjortor sopades problem hellre under mattan trots att de, enligt Tove, var lika stora som områdets villor. Den ständiga strävan efter en perfekt yta fick Tove att vilja skrika rätt ut.
– Jag sökte efter något annat. Idag fascineras jag över behovet att gömma saker. När alla har problem.

Du är uppvuxen i en överklassfamilj, letar efter ”något annat” och gör en skiva full av drogreferenser. Det ger onekligen en bild av en person med trygg uppväxt som söker kickar.
– Ja självklart är det så, haha. Vill bara säga att du hittar de galnaste personerna med mest problem bland de här människorna också, bara att det inte syns. Nu har jag livet jag drömde om, jag känner att jag kan vara mig själv utan att bli ifrågasatt. Idag har jag hittat tillbaka till många vänner men just då behövde vi nog avstånd från varandra.

Efter högstadiet sökte hon sig till musikgymnasiet Rytmus i Stockholm. Där fylldes korridorerna snarare av flanellskjortor än gåsjackor och i skolmatsalen åt noga utvalda musiktalanger från hela landet lunch och bildade band som senare kom att stå för svensk popexport. Det var där Tove en dag ställde brickan bredvid Caroline Hjelt (ena halvan av Icona Pop) som senare skulle resultera i låtar som We Got The World och Ready For The Weekend som hon skrivit med duon. Men just då var pop inte den primära genren. På YouTube finns fortfarande rester av Toves gamla band Tremblebee, där hon stampar fram och tillbaka till experimentell rock baserad på bråkiga rytmiska strukturer utan regelbundna slut. Att publiken tio år senare skulle bytas ut från ryckigt rörande indiekids mot tiotusentals Katy Perry-fans (Tove kom just hem från turné med världsstjärnan) var lika långt från kartan som att hon skulle bo i Max Martins villa i Los Angeles.
– Jag träffade en skivbolagssnubbe på en fest genom Caroline och Aino (Jawo, andra halvan av Icona Pop, reds. anm.). Han fascinerades över ”att jag vågande sjunga så om mig själv”, som han uttryckte det. Jag signade till slut en förlagsdeal med Warner Chapell som skickade mig till Los Angeles för att jobba med olika låtskrivare där. Det strulade med vart jag skulle bo och väl på plats möttes jag av en stor svart man i kostym med ”Tove Lo” skrivet på sin iPad. ”Du ska till Max Martins hus” sa han. Helt sjukt att jag fick bo där, då hade jag ingen aning om att jag skulle vara del av Wolf Cousins ett år senare.

I februari gick nollnolltalets snuskigaste bästsäljare upp på bioduken. 50 Shades of Grey tar troligtvis priset som årets mest kontroverskryddade snackis och har delat kritiker världen över i flera läger. Något de flesta dock verkar överens om, är att filmens titelspår Love Me Like You Do med Ellie Goulding förtjänar större kvalitetsstämpel än själva filmen. Låten har klättrat på världslistor och är i skrivande stund trea på amerikanska Billboard och den mest spelade i Sverige på Spotify. Bakom texten står Wolf Cousins, ett låtskrivarkollektiv på nio unga låtskrivare som författade hiten i samma källarstudio Tove just nu håller på att ångra ett stort ballongköp.
– Förlåt! Min kompis fyller år och jag råkade precis köpa ballonger för 4 000 spänn. Vet du hur man ångrar köp på amerikanska sidor? Sorry, jag måste försöka lösa det här lite snabbt.
Medan Tove fifflar med mobilen tittar jag mig omkring. Rummet är inte större än ett flickrum och hela lokalen består av åtta liknande minimala studios där nio Wolf Cousins, en översättning av Vargkusinerna, trängs och skriver textrader värda miljoner. Namnet har en lite göteborgshumoristisk koppling till låtskrivartungviktaren Shellback, översatt Skalman, som liksom vargkusinerna figurerar i Bamse. Shellback och Max Martin är mentorer åt vargkusinerna och gör något vissa amerikanska låtskrivare är för giriga för – delar med sig av royaltykakan. Kanske är det därför 25 procent av fjolårets listettor på Billboard var skrivna av svenskar.
– Det är verkligen en stor efterfrågan på svenska artister och låtskrivare i USA just nu. ”What’s in the water over there?” frågar de ofta, säger Tove när jag försöker fortsätta intervjun. 

Lykke Li, Agnes, Robyn – många svenska popkvinnor har senaste åren gått hem på andra sidan Atlanten. Vad tror du det beror på?
– ”Girls from Sweden” har ett allmänt rykte om sig att vara trygga i sig själva, inte rädda för att säga nej och köra sin grej. Det är något som verkar skilja sig från många amerikanska artister jag träffat. Det är en helt annan fokus på yta där. Jag får ofta säga nej till femton lager smink och till förslag om tandblekning. Det finns annat att lägga kraft på än att alltid se perfekt ut.

Det där kan ju du tackla sedan uppväxten i Djursholm.
– Eller hur. Men generellt tror jag många har en starkare ryggrad härifrån. Jag har aldrig tvekat att jag både kan producera, sjunga och skriva. Det är därför det känns så skönt att svara ”ingen, det är bara jag” när folk frågar vem som är låtskrivarmannen bakom mig. 

Du har tagit en rätt gedigen väg till genombrott: skola, skriva för andra och slutligen för dig själv. Tror du inte säkerheten kan ligga i det också?
– Absolut. Jag är väldigt säker på vad jag levererar musikaliskt, du kanske inte har samma trygghet om du slängs in i branschen genom en tävling. Men också: Jag har ingen ambition av att framställas som en perfekt person, det ger starkare ryggrad än mycket.

Tove Los turnéavslutning äger rum på Debaser Medis i Stockholm den 15 april.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2015.