När Tegan and Sara besökte Stockholm häromsistens passade Nöjesguiden på att fråga Tegan om hur det är att bo i helvetet och att spela med Neil Young.
När Nöjesguiden träffar Tegan Quin, ena halvan av bandet och enäggstvillingparet Tegan och Sara, har de just påbörjat sin turné för att plugga sitt senaste album Sainthood.
-- Det är en spännande men rätt jobbig process att spela i det ena landet efter det andra, eftersom publiken reagerar väldigt olika på musiken. Vissa kvällar får man inte någon respons på de lugnare delarna av materialet, och då känns just de sångerna skittråkiga. I London och Manchester är de galna. På ett respektfullt sätt. I Paris är de mer inne på det stillsamma. Här i Skandinavien är publiken mycket vildare. Vi försöker anpassa oss efter vad publiken gillar, och lär oss att man kanske borde fokusera på några länder, istället för att åka runt till alla på en gång.
Det är inte bara entusiasmen som utmärker en svensk publik, tycker Tegan. Även systrarnas engagerade mellansnack faller i god jord.
-- Jag är fortfarande fascinerad av hur bra engelska ni talar här. Vi brukar försöka minsta lite på mellansnacket när vi turnerar, eftersom publiken på många ställen inte riktigt hänger med, men här är det inga problem. Alla fattar allt vi pratar om.
Neil Young är ett namn som ständigt dyker upp runt systrarna Quin. För tio år sedan fick de sitt första skivkontrakt på hans etikett, Vapor, och i samband med det gjorde de sin allra första turné som förband till honom.
-- Vi hade väl haft enstaka gig innan vi signade till hans etikett och gav oss ut på turné med honom. Det var fantastiskt, på väldigt många sätt. Jag kollade in honom varje kväll för att se hur han interagerade med publiken. Han är fantastisk på den saken. Det hände väl att journalister ville prata med oss mest för att det var ett sätt att åtminstone inbilla sig att man kom nära Neil Young, som nästan aldrig pratar med media.
Och fortfarande är de tighta. Den skola för barn med grava språkstörningar och andra funktionshinder, Bridge School, som är Neil och Pegi Youngs hjärtefråga ordnar varje år en välgörenhetskonsert, och hösten 2009 var Tegan and Sara med på den. För tredje gången.
-- Det är en otrolig ära att bli inbjuden. Backstage möter man Death Cab For Cutie ena sekunden och Paul McCartney nästa, eftersom Neil Young drar samman en grym blandning av de coolaste nya banden, de största ikonerna och också sådant som han gillar oberoende av hur otrendigt det är. Neil och Peggy Young är verkligen fantastiska förebilder.
-- Bridge School firar ju 20-årsjubileum i år, och den är fantastisk. Ungdomarna där har olika former av funktionsnedsättning, många har cerebral pares, och inför den årliga konserten så tillbringar artisterna tre dagar tillsammans med de här kidsen och deras föräldrar. Det är det coolaste av allt, när man lär känna dem och inser att de kanske inte kan prata men att de är lika smarta som du och jag.
Parallellt med skivan Sainthood publicerar ni också en låda med hela tre böcker. Berätta!
-- Vi ville göra något mer redan med Con för två år sedan. Vi funderade på en livevariant på DVD, men sådant gör ju alla redan. Sedan var det någon som föreslog att vi skulle göra ett eget fanzine, med nytt nummer varje kvartal, och vi kände att vi aldrig skulle fixa det. Men vi funderade vidare på det spåret och landade i att vi ville göra en cool bok att sälja på våra gig.
-- Så vi anlitade en fotograf, Lindsey Byrnes, och lät henne vara med överallt och fotografera. Sedan bjöd vi in fler att bidra, till exempel Ryan Russell. Efter heltidsarbete i vad som måste vara ett år av mitt liv blev det In on It, tre väldigt fina böcker i en box, och jag tycker att de lika mycket är ett konstverk som en bok. De 5000 ex vi tryckte har sålt slut via hemsidan, så nu trycker vi en andra upplaga för att kunna sälja på turné.
En av böckerna skildrar hur ni reste till New Orleans för att försöka hitta tillbaka till att skriva låtar tillsammans. Borde inte gemensamt låtskrivande vara självklart för tvillingar?
-- När vi var tonåringar skrev vi alltid tillsammans. Någon skrev lite, den andra fyllde på, och så vidare. Men när vi blev äldre kom vi bort från det. Så nu åkte vi till New Orleans för att se om vi kunde hitta tillbaka, och det gick riktigt bra. Sju låtar blev det där, och sedan fortsatte vi när vi kom hem.
Varför just New Orleans? Är det överhuvudtaget en funktionsduglig stad idag?
-- Sara hade hängt där en del och gillade staden, och därför blev det så. Och följderna av orkanen Katrina märks visserligen – i de fattiga delarna av staden ser det ut som om översvämningen var igår – men till exempel i French Quarter märks det inte ens att något har hänt, där är allt återuppbyggt. Osmakligt att skillnaderna är så stora, men så är det.
Och själv bor du i helvetet, enligt albumets första singel?
-- Ja, hehe. När jag flyttade till kanten av mitt grannskap i Vancouver skrek den allra första lokala tidningen jag fick syn på ut att mina kvarter var ett helvete. Men det stämmer verkligen inte, det är ett verkligt grannskap där folk tar hand om varandra. Det blev grunden för Hell, som egentligen handlar om relationer, men ur ett annorlunda perspektiv. Det finns likheter mellan narkotika och den känslan som är kärlek, som tydligen stimulerar samma del av hjärnan. Jag beskriver en relation jag hade, som började som vanligt med hopp och tro och sedan blev en uppfuckad katastrof. Den var inte ens sorglig, bara korkad. Det är en paradox att vi får vår första singelhit med en låt där jag är som allra gnälligast.
Stad:
Artist:
Kategori:
