Somliga sökare hittar – Ola Joyce famlar inte längre

05:00 1 May 2010

Foto: Jessica Lund

Ketchupeffekten känner Ola Joyce till bättre än de flesta. Efter år av psykologiskt, andligt och geografiskt sökande fann han sig plötsligt först med underskrivet skivbolagskontrakt på storbolaget, sedan på turné med Tomas Andersson Wij och om en vecka med albumdebut. Men när Nöjesguiden slog sig ned för att ta en öl med honom visade det sig att karriär inte var något han prioriterar särskilt högt.

- Karriär är bara intressant utifrån perspektivet att det kan ge möjlighet att leva ett drägligt liv med musiken som försörjning. Men det är rätt kul, när jag var 18 och ute på en ö i skärgården sjösatte jag i en flaskpost. Där skrev jag om vad jag ville med mitt liv om tio år, att då skulle jag ägna min tid åt musik. Till dess ville jag leva, resa, samla på mig erfarenheter. Det är skönt att se att det faktiskt har blivit så.

Du känns som en musikers musiker, på sitt sätt. En sådan som lever för att göra ditt och inte bryr dig särskilt mycket om hur det uppfattas av andra.
- Ja, om man ser den där musikern som ena änden av en skala och den som vill dricka gratisöl på skivbolagens bekostnad i andra änden så ligger jag mycket närmare den där musiknörden. Och musiken är väldigt viktig för hur jag mår. Ångesten jag hade när jag var yngre kunde jag enbart hantera med hjälp av musik.
 
Du har sagt att du har försökt hänga på musiktrender, men att du inte lyckats.
- Jag är inte så intresserad. Jag går inte igång på det där att gå i bräschen för något. Det kommer sig ända från min barndom. Min mamma var helt disconnected från samhällsandor och trender och traskade fram i sitt. Det var i det som jag fostrades.
 
Samtidigt nämner du en person som David Bowie som förebild.
- Det har du rätt i, det kan framstå som en paradox. Jag är av motsägelsefull natur. Men det jag uppskattar hos David Bowie, mer än bara hans musik, är den frihet från slaveri som han representerar, att inte behöva följa med. Annars var Pulp väldigt viktiga för mig, längst fram i en brokig skara folk som också rymde sådana som Manu Chao och gammal finkultur som fanns i familjen.
 
Så din familj var musikalisk?
- Det måste man säga. Alla i familjen spelar minst ett och ofta flera instrument, så det är klart att musiken fanns runtomkring mig hela tiden. Efter estetgymnasiet klev jag rätt ut i Stora Nojan, och den höll i sig. Jag visste inte alls vad jag ville, utom musiken.
- Jag hade levt så många år på ett sätt där vardagsliv inte behövdes, så jag hade ingen aning om hur man hanterade sådant. På ett sätt är det en fälla att man blir så präglad under uppväxten, och för min del är det svåra att inte nörda in på musiken. Ibland lyssnar jag mer professionellt, för att jag vill lära mig något särskilt. Det var så jag snöade in på punken, när jag snubblade över den medan jag surfade runt på Spotify.
 
Utöver musik är litteratur är viktigt för dig, förstår jag.
- Ja. Jag har ju recenserat en del. Inte så mycket, och det höll inte att bara göra det ibland. Om man haft det som sin sysselsättning skulle man ju hittat rutiner, men utan rutin blev det för ansträngande.
 
Vad läser du?
- Under min snurrigaste period läste jag nästan enbart Schopenhauer och böcker om parapsykologi, om folk som upplevde sig ha olika extra egenskaper och gåvor. Men för ett känsligt ungt och romantiskt hjärta kan det sluta illa att läsa för mycket sådant.
 
Till och med ditt namn är litterärt.
- Jo. Men jag tror inte att det grundar sig i James Joyce, även om den som läser honom säkert kan hitta något där som påminner om mig. Men från början fick jag namnet medan jag bodde i Grekland. Jag blev kallad Joyce där några gånger, lite på skämt. Sedan har det funnits med, och i och med att min identitet utvecklades kände jag till slut att jag hade blivit en annan person. Då tog jag namnet Joyce. Men visst, det är ett förpliktigande namn.

Foto: Jessica Lund

Efter musikaliteten och litteraturintresset är nästa omedelbart tydliga egenskap hos Ola Joyce att han är en andlig sökare.
- Det stämmer, och det är ett medvetet val eftersom jag tycker att sökandet är ett sympatiskt tillstånd. Att aldrig slå sig till ro och aldrig sluta söka är ett sätt att rädda världen. Och dessutom får man inte glömma att det ju finns många sökare som också hittar, som inte bara famlar omkring.
 
Det har tagit dig till många olika platser.
- Och varje gång har det mer eller mindre varit en slump. Jag har en sådan egenskap i mig att bejaka impulser. Amsterdam först hamnade jag i som man gärna gör när man är ung, och där fick jag jobb i en ostfabrik. Dubai hamnade jag igenom en kompis som hade jobbat där. Han kände någon som jag tog kontakt med. Grekland, senast, reste jag till tack vare en kille som jag lärde känna i Dubai. Jag tror att det nästan är lättare att irra bort sig om man bara stannar på en plats och aldrig rör på sig.
 
Under en period tog sökandet dig till klosterlivet, till och med.
- Det var faktiskt en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv, ett mycket sundare alternativ till israelisk värnplikt. Kloster är inte så mycket en fysisk plats som en mental, och jag tror att många fler än jag har något att lära om sig själva genom tystnaden.
 
Beskriver du dig själv som troende?
- Om jag är kristen? Det vet jag inte vad det är för något. Etikettering är alltid av ondo. Däremot är det min ständiga strävan att försöka leva ett andligt liv, även om det är svårt. Förr eller senare är man ju sticka ut handen utanför bilden och börja rota i det osannolika. Det är ju samma sak som de där böckerna jag fastnade i – det finns så många saker som är universella att det förutsätter en andlig dimension.
 
En iakttagelse under några veckors vistelse i till exempel Kairo var hur religiositeten är en mycket offentlig företeelse, med böneutrop i högtalare och bönemattor på offentliga platser. Hos oss är ju religiositeten något mycket privat, medan till exempel förhållandet till alkohol är det omvända om vi jämför samma samhällen.
- Jag såg inte den sortens religiositet i Dubai. Det var ju en liten fiskeby för bara 30 år sedan, och har byggts upp för att vara ett nöjesfält för västerlänningar. Visst, det är ett muslimskt land, men de har gjort oerhörda eftergifter för att vi ska trivas där. Alkoholen finns på alla hotell, som funkar som någon slags frizon. Motsatsförhållandet gäller däremot inte, vi behandlar inte deras traditioner med minsta respekt. Det var en stor affär kring några engelsmän som tyckte att de blivit kränkta för att arresterats när de haft offentlig sex på stranden. Och då hade de ändå blivit tillsagda vid två tillfällen först, innan de arresterades.
 
Vi avbryts för att Olas telefon ringer, och han ursäktar sig för att snabbt svara och göra upp planer för kvällen, som verkar kunna rymma både repetition och sedan en del festande. När han är färdig plockar vi upp andlighetstråden igen, och resonerar om hur det för bara några år sedan var omöjligt med andlighet i musikbranschen. Det var något som Carola och Di Leva hade lagt beslag på.
- Nu har sådant förändrats, tack och lov. Haha, det var faktiskt Jonathan Johansson som ringde precis, och jag är på turné med Tomas Andersson Wij som också skriver mycket på temat. Jag menar att det bara skulle kännas inskränkt att nonchalera något så universellt. Att totalt exkludera den andliga delen av livet och tillvaron känns inte neutralt, det är ett ganska kraftigt ställningstagande.
 
Den fjärde dimensionen som står tydlig med dig är att du är oerhört självutlämnande.
- Du vill veta varför? Tja, det har alltid varit min metod, Om jag släpper på garden så leder det mycket längre. Till exempel till att vi sitter här och talar om människor och kulturer istället för att prata om tekniska detaljer angående min debutskiva.
 
Du berättar till och med att du varit en sväng på psyket i din pressrelease.
- Gör jag? Det är sant, jag var på psyket och gästade lite under en period av mitt liv, för ganska länge sedan. Jag skrev dikter och blev snurrig – psyken är bräckliga saker, du vet. Det var knark inblandat också, och då är det ännu bräckligare. Jag var en mycket allvarlig herre som ung, och det var tungt att släpa runt på alla stenar. Numera skjuter jag in lite självdistans, lite humor, så att jag orkar med mig själv.
 
Ola Joyces debutalbum Happily Supressed (Universal) släpps den 5 maj.
Stad: 
Artist: 
Kategori: