Vissa saker gör man inte i en bar eller på en nattklubb. Man fyller inte på sin öl ur tappen, har medhavd sprit med sig på toaletten eller spyr i en blomkruka. Eller beställer mat när klockan har passerat midnatt. Från att ha varit en söt och fluffig bargäst har man förvandlats till ett jobbigt jävla monster. Men enligt lagen måste mat serveras där det serveras alkohol. Som ett experiment begav vi oss ut i natten för att se hur det stod till med nattklubbsmaten i våra städer. Det var ett uppdrag vi utförde med en stor portion skam.
Alkohollagen paragraf 15: ”Stadigvarande
tillstånd för servering till allmänheten får medges endast om serveringsstället har ett eget kök i
anslutning till serveringslokalen samt tillhanda-
håller lagad eller på annat sätt tillredd mat.
Gästerna ska kunna erbjudas ett varierat utbud
av maträtter. Efter klockan 23.00 får matutbudet begränsas till ett fåtal enklare rätter.”
Ovärdig lasagne
Hornstull Strand
Hornstulls Strand 4, Stockholm
Bartendern bakom den avlånga träbaren tror och hoppas att hon har hört fel.
– Serverar ni någon mat? upprepar jag över klubblarmet och lutar mig mot nyss nämnda bar.
Klockan börjar närma sig midnatt på Hornstull Strand. Trycket på barens öldistribution är högt, en ironisk dansring har bildats och när Håkan Hellströms Ramlar inleds sköljer en våg av igenkännande vrål över lokalen.
Bartendern försöker dölja att hon har hajat till och letar fram en meny som inte kan ha sett nattens ljus många gånger. Tre alternativ står listade under “Nattmeny”, vardera för det facila priset 295 kronor. Listan toppas av en fantasifull kombination råvaror, inspirerad av flyktingförläggningsmat – ris, yoghurt och kikärtor. Jag beställer lasagnen och får veta att “Det kan dröja ett tag”, som ett sista försök att få mig att ändra mig. ”Kan hon komma från någon myndighet?”, tänker de, innan de konstaterar att ”nej, hon är för ung”.
Efter närmare en halvtimme serveras den enda beställningen jobbigare än hot shots, den pliktskyldiga alkoholtillståndsmaten. Lasagnen kommer täckt av ett lass sallad, den kulinariska världens smink. Jag tar mina första, sega tuggor och försöker tänka bort den sura eftersmak som vittnar om att maten knappast kan vara dagsfärsk. Den dyrbara lasagnerutan är ojämnt uppvärmd och till konsistensen liknar den mest en bit fuktig kartong.
Jag blir omedelbart en ofrivillig utövare av påfågelsteorin, ur Neil Strauss raggningsbok The Game. Männen stående intill mig vid baren ser det utstickande beteendet som en ursäkt till att få prata med mig. Jag lånar en anorektikers matvanor genom att peta runt resterande mat i tallriken innan jag ger ifrån mig en överdriven mättnadssuck.
Parisa Amiri
Ordervägran
Berns
Berzelii Park, Stockholm
Jag knuffar mig fram genom, inte ett folkhav, utan en folkstorm av svettiga, dansande klubbmänniskor i Berns källare, klubben 2.35:1. Klockan är halv två och Berns har öppet i åtminstone tre timmar till.
Bartenderna i Berns källare brukar jobba med bar överkropp, dels som en gimmick, men även för att tempot blir sanslöst högt när natten går in i morgon. Det märks att den bartender jag pratar med nu, när natten är ung, lätt skulle klara att jobba i dubbelt, kanske tre gånger så högt tempo. Ändå försöker han få mig på andra tankar när jag kommer med min menybegäran.
– Menar du champagnemeny?
När hans misstankar besannas om att det faktisk är mat jag efterfrågar slänger han ett blidkande öga på sitt armbandsur utan att egentligen notera visarnas position.
– Det är lite för sent för det, försöker han, men jag låter mig inte nedslås. Både han och jag vet att mat är någonting de, enligt lag, måste servera. Jag gör mitt bästa för att inte behöva hänvisa till det.
– Då måste du beställa via hotellet, men du vill nog inte det, fortsätter han avvisande.
– Varför inte? frågar jag, fortfarande ovillig att ge mig.
– Det är sådana överpriser.
Han har knappast min privatekonomi i åtanke och gör klart att det sista ordet är sagt genom att vända sig mot en annan kund.
Parisa Amiri
Mat för hamstrar
Spy Bar
Birger Jarlsgatan 20, Stockholm
Jag småvrålar för att överrösta högtalaren i mitt högra öra. När jag ber om en meny från bartendern blir jag överraskad av hennes professionalitet. Inte för en sekund sviker hennes leende och blixtsnabbt har jag ett laminerat menyark framför mig med tio olika alternativ, alla kostar runt 120 kronor. Jag väljer tortellinin, hon nickar och ler samtidigt som hon drar upp en walkie-talkie bakom baren.
– Det kan ta tio minuter, någon måste ju bak i köket och fixa det, säger hon men med samma, nästan permanent inristade, leende. Jag trodde att jag skulle bli lynchad, speciellt med tanke på hur många människor som knuffar mig bakifrån i hopp om att få göra en beställning.
Efter bara tio minuter har jag en tallrik tortellini framför mig. Jag tar för mig av den minimala hamsterportionen så smaklös att just ordet “smaklös” inte är beskrivning nog. På sin höjd är den fyllda pastan ljummen och till större delen kylskåpskall. Jag tuggar mig fram genom vad som kan vara pasta men lika gärna kan vara fyllning, det är omöjligt att urskilja, och lämnar det som faller isär i munnen som lättuggad barnmat halväten framför mig. Det står klart att maten bara är ett nödvändigt ont, och jag klandrar dem inte.
Parisa Amiri
Rätt pyttig panna
Babel
Spångatan 38. Malmö
Ryktet säger att Babels pytt i panna kostar 800 spänn och är omöjlig att beställa. Ingen jag känner har i och för sig försökt, av uppenbara skäl. Pytt i pannan är en lokal vandringsägen och ett stående skämt. När jag ramlar in på klubben vid tvåsnåret för att äntligen testa skämtet, inser jag fort att jag känner barpersonalen för väl för att leka Bong. De hade misstänkliggjort mig direkt. Jag drar diskret till mig en polare istället och ber honom att hjälpa mig. Situationen känns obekvämt mycket Janne Josefsson, men han är förstående och valsar vackert bort till baren för att beställa. Hans naturliga fylla är den perfekta maskeringen för att ge ett trovärdigt intryck. På avstånd ser jag hur bartendern först ser förvånad ut och sedan börjar skratta, som reaktion på min väns förfrågan. Men det ser ut att gå bra, och en stund senare kommer vännen tillbaka och berättar att jag fått välja mellan en vegetarisk och en köttvariant. Och priset är ett fynd i jämförelse med ryktet; 135 spänn!
Maten kommer ut en kvart senare och jag förundras över att den är rykande varm, då klubbens kök storleksmässigt påminner om en städskrubb. Det vegetariska alternativet visar sig vara ett dåligt val med tanke på proportionerna; 95 procent potatis och fem procent oidentifierbara ”vegetariska bitar”, vars utseende påminner om hopskrynklade, vita russin. Vi roar oss med att spekulera kring vilket helfabrikatsmärke det kan vara. Hälsans Kök? Quorn, kanske? Den oproportionerligt stora skålen med ketchup är det enda tillbehöret vi får. De klassiska inlagda rödbetorna, pressgurkan och det obligatoriska stekta ägget på toppen får man vackert fantisera ihop själv.
Kajsa Haidl
Oförskämt billig gratäng
Inkonst
Bergsgatan 29, Malmö
På Inkonst skyltar barmenyn inne i lilla rummet med ”Nattamat” för 115 kronor. Bartendern för kvällen ser ut som en oförstående prao när jag ber om att få beställa och hänvisar snabbt till baren i Plocke Pinn – Inkonsts restaurangdel som serverar ypperlig lunch till vardags. Jag tränger mig genom folkmassorna och kommer fram till bardisken, där en ensam bartender står och plockar upp beställningar från horder av fulla lantisar. När jag fångar hennes uppmärksamhet ser jag ångest i hennes ögon.
– Jo, jag är rätt hungrig, säger jag skamset. Serverar ni mat nu?
Hennes ögon svartnar. Killen bredvid mig tror att jag är nyinflyttad och tipsar om ”jättegod falafel” på Yalla Yalla över gatan. Bartendern svarar att de har fiskgratäng, men att det kostar mycket pengar, tar lång tid och att klubben ändå stänger om en kvart.
– Vill du fortfarande beställa?
– Japp, svarar jag så klämkäckt jag kan.
– Då ska jag gå in och sätta på ugnen, mumlar hon och försvinner in i köket.
Dräggen som vill beställa får vackert vänta. När jag vill betala meddelar hon att de inte tar kort och hänvisar mig till en tredje bar. Här är personalen om möjligt ännu tröttare och mer irriterad. Jag tänker att det borde vara lag på att rakade aggro-tjejer inte får jobba bakom bardisk. När jag viftar med mitt kort fräser de att kortmaskinen är trasig och att de inte kan ta emot fler beställningar.
– Men jag ska betala min mat? försöker jag och blir ignorerad.
Jag traskar tillbaka för att förklara situationen, men innan jag hunnit öppna munnen kommer bartendern med min tallrik som hon slänger upp på disken och vänder sedan snabbt för att ta upp alla beställningar som fått vänta. Hon frågar varken om pengar eller kvitton. Oh, well.
Maten, snyggt uppdukad i serveringsfat med silverbestick, är däremot en positiv överraskning. Den vita fisken ligger skönt ombonad i en tjock röra av potatismos och gräddig sås med distinkt sälta. En rejäl klyfta citron och smörslungade sockerärtor från en avlägsen exotisk världsdel toppar anrättningen – en omtänksam detalj som höjer den estetiska upplevelsen. Räkorna i såsen har fräscht tuggmotstånd, även om en vän från västkusten bestämt hävdar att det är vanliga burkräkor i saltlag. Men helhetsintrycket är fortfarande imponerande och man glömmer att en sådan här fiskgratäng vanligtvis kostar 23,90 på Ica. På Inkonst är den å andra sidan helt gratis.
Kajsa Haidl
Barnmat för vuxna
Klaffbron
Klaffbron, Nordenskiöldsgatan 19, Malmö
Maträtten ”storkok” är populärt i studentkretsar. Ingredienserna är uteslutande konserver; burksvamp, kikärtor, majs och bönor, och som avslutning en burk av Euro Shoppers tomatkross för att kräma till det. Storkoket fryses in i portionsförpackningar och sedan har studenten matlådor i cirka 14 veckor framöver. Jättepraktiskt.
Av en ren händelse visar det sig vara samma rätt vi blir serverade på Klaffbron. Samma kväll är det premiär för klubbens nya vuxenfestsatsning Hästen (för föräldrar som har tröttnat på att vara föräldrar) och om det någon gång fanns en fest, har den lämnat byggnaden när vi kommer dit framåt halv tre-snåret. Kvar står de vuxna och gungar till en gammal Prince-låt på ett avskalat dansgolv. Vi evakuerar fort till baren och förklarar att vi är hungriga på något vegetariskt. Bartendern föreslår helt obekymrat en böngryta för 79 spänn och verkar inte alls tycka att vi är jobbiga. Kanske är det i själva verket jättevanligt att vuxna beställer varm mat ute på klubb precis innan stängning? Det där kan vi bara spekulera i.
Maten blir klar misstänksamt fort och efter bara ett par minuter blir vi serverade en gigantisk portion gryta med kidneybönor och burksvamp. Dåligt kryddad, men med en färsk dillbuske på toppen. Det är som vi tror: maten är knappt ljummen när vi provsmakar. Riset är tillika en besvikelse. Istället för att vara fluffigt och trevligt al dente, har det ungefär lika lite tuggmotstånd som en barnmatsburk katrinplommon. Det är märkligt, med tanke på att det inte finns några barn i lokalen, och vad beträffar de vuxna har de i regel fått sina tänder redan.
Kajsa Haidl
Skolmats-flashback
Birger Jarl
Nedre Slottsgatan 3, Uppsala
Min hand viftar fram och tillbaka men bartendern låtsas att han inte ser mig, att jag är en irriterande fluga. Hade han haft en flugsmällare i handen hade jag nog varit jävligt död nu.
När jag ber om matmenyn tittar han förvånat på mig och knuffar istället fram sin kollega.
– Spare ribs, tack! säger jag och slickar mig om munnen. Hichoryrökta revben med tomat, avocado, isbergssallad, rödlök, barbequesås och gräddfil är inte en rätt man unnar sig varje dag.
– Öh, alltså, det är lite dåligt med mat ikväll, får bartendern fram.
– Jaså, vad har ni då?
– Köttfärssås och spaghetti för typ 150 kronor.
– Jag kan väl inte direkt påstå att det låter gott, men jag är hungrig och måste ha mat.
– Men var hade du tänkt äta? Här? Han pekar på en ledig liten yta på den smutsiga bardisken. När han inser att han inte kommer att lyckas få mig att ångra beställningen försvinner han ut i köket. Märkbart irriterad.
Sekunderna tickar och jag börjar undra vad som egentligen försiggår bakom svängdörren. De måste tro att jag är från hälsovårdsinspektionen. Är jag körd nu? Kommer de att bära ner mig i ett sådant där litet källarrum som uteställena på Avenyn i Göteborg har och börja ”ställa frågor”? Jag har ingen aning och jag har ingen lust att stanna kvar och ta reda på det. När jag gör mig redo att fly fältet kommer killen tillbaka med en stor tallrik som han skjuter fram över disken.
– Smaklig måltid, säger han med ett lömskt leende på läpparna.
Hur de har lyckats tillaga en köttfärssås på sex minuter är nog inget jag vill veta. Jag petar runt lite i den trögflytande sörjan med kringflytande majskorn och gör mig påmind om mardrömsluncherna i grundskolans matsal. Folk stirrar häpet på mig när jag med darrande hand för gaffeln mot munnen. Mötet visar sig vara torrare än ett Mariekex i Saharaöknen och skruvmakaronerna är långt ifrån färdigkokta. Det förvånar mig inte om jag är den förste att någonsin beställa mat här. I ett desperat försök att få till en kulinarisk upplevelse, att få smaklökarna att dansa tango, greppar jag tag i en nerkladdad ketchupflaska och pruttar fram några patetiska klickar. Det hjälper inte så jag skyfflar ner eländet i papperskorgen och köper en betydligt billigare och godare varmkorv utanför entrén.
Maksim Milenkovic
Rödbetor och två(!) ägg
Jazzhuset
Erik Dahlbergsgatan 3, Göteborg
Jazzhuset och klubb Svanen. När jag ber om menyn ursäktar jag mig. Detta är inte okej. Men jag är samtidigt nyfiken på hur det ska mottagas. Tjejen i baren kanske ger mig en arg blick, jag vet inte, jag är så oerhört fascinerad av den lilla fläcken som är på mattan, men när jag tittar upp tar hon fram en meny och ser inte särskilt vansinnig ut. Jag förväntar mig nästan att hon ska blåsa bort damm från den, men det är en prydlig lista med lite olika rätter, precis som lagen föreskriver. 110 kronor för en pytt i panna. Taget och jag ursäktar mig ännu en gång, med motiveringen att jag inte ätit sedan lunch eller något.
Det tar inte så lång tid som jag förväntade mig. Maten är ute på under 30 minuter. Det är en rejäl portion och jag blir förvånad över att jag får TVÅ stekta ägg på toppen. Tillbehören är rödbetor och ketchup i en skål bredvid. Det smakar helt okej och med en öl till är det faktiskt inte så dumt. En polare till mig får något lätt galet i blicken när han ser att jag äter mat och ber att få se menyn. Jag försöker få honom att fatta att det inte är okej, så han nöjer sig med att lugnt äta upp allt på min tallrik. Ett rätt bra betyg.
Shahin Dehghani
En jävla pirog
Saluhallen
S:t Eriks torg 8, Uppsala
Bartendern bemöter mig med stora, frågande ögon och granskar mig och mitt önskemål med en plågsam mållöshet. Hon verkar chockad och ber mig att upprepa frågan.
– Matmenyn tack, tydliggör jag. Slentrianmässigt upplyser hon mig om korvkiosken utanför. Jag avböjer, vänligt men bestämt.
Hon frågar om jag menar allvar. Jag vill ha mat? Här? På Saluhallen? Klockan ett på natten? Jag ler och svarar att det skulle vara gott med en bit. Hon svansar över till sin kollega och det var väl fan vad de ska tissla och tasslas. Jag blir nervös, jag vet ju hur konstigt det låter. Men jag kan inte dra mig ur nu. Istället försöker jag få medhåll från min omgivning. Kanske några instämmande blickar. Jag vänder mig mot några jägershottande killar med keps – de tittar på mig som om jag precis hade blivit utsläppt från Säters rättspsyk.
Bartendern kommer tillbaka och frågar uppgivet om jag verkligen, VERKLIGEN ska ha mat här och försöker en sista gång – ”Max har ju öppet till tre”. Men jag märker att hon sedan länge har insett att kampen är förlorad. Jag har bestämt mig. Jag vill äta här. Hon vet det. Belåten beställer jag menyns enda rätt – köttfärspirog. 150 kronor. Ja, nu jävlar.
Maten serveras på en brun sjuttiotals-assiett. I mitten ligger pirogen. Lika brun som assietten. Förmodligen även den från sjuttiotalet. Smaken känns igen. Är det en… Ja, men visst fan ÄR det en Gorbys? Den smakar karaktäristiskt bränd och lämnar en överjävligt torr eftersmak trots att den dryper av fett. Precis som den smakade när man micrade skiten i mellanstadiet.
Måltiden är över på en halv minut. Jag känner mig tom. Äcklad. Utnyttjad. Aldrig har jag känt mig så utanför.
Karl Eklund
Snabba vårrullar
Orgia
Storgatan 47, Göteborg
– Finns det mat på Orgia? frågar min väninna när vi beger oss in i mörkret.
För visst låter det märkligt? Alla som har kommit in på Orgia en fredagsnatt vet att mat är det sista man tänker på. Göteborgs sjukaste nattklubb, eller vad man nu ska kalla det svarta lilla hålet som fyllt våra kroppar med så mycket dekadent glädje genom åren, är nog ett av de sista ställena man tror serverar mat. Men även här efterföljs lagen. Menyn är inramad och står bakom baren, och det är en ordentlig lista. Jag får veta att på grund av en försenad fruktleverans finns inte fruktplatån och även GI-biffen är slut. När jag beställer mat skrockar två killar i baren.
– Beställer du mat? Haha, det är en sådan där jävla Nöjesguiden-grej att göra.
Antagligen var de restaurangare. Bartendern blev inte ens sur när jag beställde. Jag önskar att jag hade köpt mig en lott under dagen för det är först på slutet av måltiden som det börjar trilla in folk på Orgia. Jag har gott om plats i baren och inga brännande blickar i nacken.
När maten kommer in efter 23 minuter blir jag förvånad. Jag hade lite väl låga förväntningar, för det här ser riktigt fint ut. Uppstaplade vårrullar på en bädd av sallad med äpple, paprika och rödlök. En skål soya. 119 pix.
Helt ärligt hade jag aldrig accepterat Orgias och Jazzhusets mat på en restaurang. Men man ska inte förvänta sig restaurangmat på en nattklubb.
– Folk är ju dumma i huvudet som beställer mat på nattklubb, säger en krögare som vill förbli anonym. Vi har ju mat och regler är regler. Myndigheterna är jävligt petiga just nu, men som jag känner så är matgrejen kanske ett sätt att sätta dit dem som missköter andra saker också, ”smutsiga” ställen. Vi fick en kommentar, en skitgrej, men när vi hade fixat det var det hur lugnt som helst. Inga problem. Nu har myndigheten inte varit här på väldigt länge.
Man kan fråga sig hur viktigt det är att ställen som nattklubbar och små barer ska kunna servera mat även efter att det ordinarie köket har stängt. Kravet på kök försvårar avsevärt för små aktörer, vilket gör det även svårt att finna lämpliga lokaler. Med tanke på mängden korvkiosker och hamburgerställen som finns i centrala stan svälta om klubbarna inte serverar mat.
Att beställa mat på en nattklubb sätter rätt ofta personalen i skiten som det heter. Det är därför jag skämdes så mycket under båda besöken. Det finns ett underförstått samförstånd att man inte ska beställa mat när man är på klubb. Kanske har det med vår utgångskultur att göra. Efter tolv vill vi bara supa och dansa. Maten är inte riktigt lika viktig och efter ett par promille smakar till och med överstekt chorizo himmelskt. Då känner man inte smaken av skam förrän dagen efter.
Shahin Dehghani
