Foto: Tova Mozard
"Menar du att Skriet skulle glida runt på en räkmacka? Men så är det väl inte?
Jag har ingen känsla av att vara etablerad musiker. Jag känner inga ”musiker”
eller någon i musikbranschen." –Isak Sundström, Skriet
Isak Sundström verkar lite provocerad över förslaget att han och Jacob Frössén, som tillsammans utgör Skriet, kanske hade lättare att fånga skivbolagens och riks-medias uppmärksamhet, eftersom vi redan visste vilka både Isak (till vardags i Pascal) och Jacob (som gjorde En film om Olle Ljungström) var. För faktum är att få band bokas till festivaler innan de spelat sitt första gig och sedan begår live-debut framför stora delar av Sveriges media-jetset och enstaka My Bloody Valentine-medlemmar.
–Vi hade inte planerat att spela live först, förklarar Isak. Men sedan började vi spåna på att göra en riktigt storslagen show. Kanske inte som Joe Labero, för han är en vidrig person, men åt det hållet. Vi gick runt i partyaffärer och letade rekvisita, men det gick väl sådär.
–Och så blir det bara lavalampor i alla fall, när vi jagar mäktiga Tesla-effekter, suckar Jacob.
–Det värsta var att spelningen avbröts, precis innan vår sista låt. Vi hade spelat för länge, men inte mer än kanske två minuter, och så plötsligt märkte vi att våra ljud inte kom ut, och att de hade satt på någon loungetechno istället. Det var obehagligt, vi blev så jäkla förbannade – det var ju ingen klubb utan något diskotek vi var på.
Diskoteksmiljön är avgjort inte den bästa för Skriets avskalat desperata new wave-låtar. Smått fantastiska Fåglarna gjorde en del väsen av sig i våras, och på deras album finns låtar som till och med är bättre. Särskilt Ben & Hjärta, som med omkvädet ”Kvar är bara hjärtat och skelettet” skulle kunna vara en programförklaring för Skriets musik.
–Det har vi ju inte tänkt, ler Isak, men det är ju verkligen kul att du uppfattar Skriet på det sättet. Jag hade aldrig sjungit innan jag kom med i Pascal, och där har det ju handlat mera om att skrika. Så det är först nu jag har fått pröva att sänka röstvolymen. Det är skönt. Men jag älskar ju att skrika också, jag till och med längtar.
–Det måste vara skönt att få sjunga istället för att skrika, nickar Jacob.
–Utan att på minsta sätt göra anspråk på att låta ens i närheten så är Roy Orbison en förebild. Jag kan inspireras av känslan i hans röst. Större delen av hans familj dog ju, det var väl därför han lät som han gjorde, säger Isak.
Men musikaliskt låter Skriet mycket mer åttiotal, i brytningen mellan postpunk, pop och ursynth. Inte helt olikt Olle Ljungströms gamla Reeperbahn, faktiskt.
–Det finns mycket bra musik från den eran som nog påverkat oss, sånt jag gillade som barn och har återupptagit idag, instämmer Isak. En personlig favorit är bortglömda Tredje Mannen, fast han sjunger lite jobbigt. Jag gillade mycket punk, som Misfits, och rockabilly också. Jag hade en period när jag lyssnade på mycket hårdrock och metal, och någon flisa från det lever väl också kvar. Men vi vill ju verkligen inte låta nostalgiska.
Metalflisorna är inte hörbara för undertecknad. Men uppenbarligen för andra.
–Lustigt, vi fick mail från basisten i ett av landets mer kända metalband. Han undrade om vi behövde en basist, eftersom han skulle vilja spela något lugnare musik. Vi kände oss väldigt hedrade.
–Men det finns något sorts hotfullt muller hos oss också. Vi lovade att höra av oss om vi skulle behöva en basist, konstaterar Jacob. Samtidigt är det vi två som är Skriet, och andra får gärna hjälpa till när vi bestämmer det.
Utgångspunkten för Skriet var dock inte en gemensam musikaliska idé. Den har vuxit fram allteftersom. Grunden för Skriets tillkomst handlade istället om en ömsesidig känsla av att de skulle kunna trivas ihop.
–Ja, skrattar Jacob. Vi satte ju inte in en annons efter varandra, direkt.
–Vi började ungefär för två år sedan, i Jacobs vindsutrymme. Det var inte särskilt glamoröst. Jacob drack te, jag drack kaffe.
–Det var rätt odramatiskt, faktiskt, nickar Jacob. Jag hade bara en golvpuka hemma, så då fick det bli den. Sen blev det lite av en regel att inte använda ett vanligt trumset med hi-hat, virveltrumma och cymbaler.
–Vi hade en gammal italiensk synth, och ett reverb som vi använde på precis allting. Med ett enkelt dataprogram spelade vi in lite grand där med, men vi hade ingen idé om att starta band. Vi ville bara spela in tillsammans för att det var kul. Men sedan fick Daggan på skivbolaget Novoton höra det och tyckte att det lät bra. Då blev det lite mer av det.
Och mer lär det bli, efter det debutalbum som finns ute i dagarna, och kommer att ligga högt på mången topp-
lista när vi summerar året 2009. Möjligen kan du till exempel ha turen att höra Skriet live här eller där i höst.
