Bröderna Salazar.
Elektra, Stax, Metronome, Stiff, Factory, ZTT, Sarah, Creation och Def Jam. Det är exempel på etiketter som under sina glansdagar inte bara fungerade som kvalitetsgaranter, utan som dessutom enbart genom sina namn tillförde en romantisk lyster som gav etiketternas skivor en extra dimension och kvalitet. I en skivbransch där det mest högfrekventa ordet är ”krishantering” borde enligt logiken sådana entusiastinitiativ vara utdöda sedan länge. Men fortfarande finns det entusiaster som inte bara startar och driver skivetiketter för att ge ut den musik de brinner för, utan som också gör det med en sådan envishet och kvalitet att de gör samma sorts avtryck på sin samtid som de gamla kvalitetsetiketterna. Nöjesguiden har talat med ett par av de småbolag som bäst har nått ut, och dessutom med Klas Lunding som i dagarna återupplivar efterpunkens första svenska konnässöretikett Stranded.
Gabe Roth. Foto: Jacob Blickenstaff
Daptone Records
Brooklyn
Gabe Roth, även känd som Bosco Mann, är jordens coolaste typ. Basisten, låtskrivaren och den obestridlige bandledaren i Sharon Jones & The Dap-Kings lutar sig nöjt tillbaka och småler. Solglasögonen sitter kvar, trots halvdunklet, och det är egentligen ointressant att han bär dem för att skydda sina ögon efter en olycka – det är effekten som är det viktiga. Vid sin sida har han Neal Sugarman, som är saxofonist i The Dap-Kings och ledare för funkbandet Sugarman 3. De är flitigt anlitade sessionsmusiker, framför allt kända för Rehab med Amy Winehouse, Lily Allen och diverse andra Mark Ronson-produktioner, men mest av allt är de skivbolagsdirektörer. Tillsammans driver de Brooklynetiketten Daptone Records, som kontinuerligt förser oss med den djupaste groove man kan önska sig sig.
–Egentligen är det samma jobb, att spela och sprida musik, resonerar Gabe Roth. Genom att driva Daptone kan vi kontrollera vår musik hela vägen, och det ger oss stor frihet. Tanken var ju inte att driva skivbolag. Men i slutet av nittiotalet fanns det ingen marknad alls för nya soulband, så enda chansen att ge ut en skiva – som var den enda chansen att kunna skaffa spelningar – var att ge ut den själva.
–Men från början var det mer lukrativt att sälja skivorna som om de vore nyutgivningar, märkte vi snabbt, konstaterar Neal Sugarman.
En av de första skivorna på Gabe Roths första etikett Desco, något år innan Daptone, hette The Revenge of Mister Mopoji och presenterades som ett soundtrack till en blaxploitation/kampsportsfilm från det tidiga sjuttiotalet.
–Vi mötte sådana där sura skivhandlare som ville förhandla ner sitt inköpspris, berättar Gabe Roth. ”Nja, jag har original-utgåvan hemma, jag vet inte.”
–Haha. Och ett antal som kunde berätta att de hade en gammal VHS-kopia av filmen hemma.
–Det var flera som sa så, nickar Gabe Roth. Men roligast av allt var en universitets-etnolog som intervjuade oss om afrobeatbandet Antibalas, som kommer från Brooklyn. Han förklarade att han inte bara hade vår skiva med dem hemma utan också bandets ännu mer obskyra första afrikanska album. Så redogjorde han noga för hur de hade utvecklats mellan de skivorna.
–Det var fult, men det var enda sättet att sälja soul på den tiden. Lee Fields singel, till exempel, där Sharon Jones sjunger bakgrund, gick inte att sälja för en dollar till skivaffärerna så länge vi berättade att det var en nyutkommen soulsingel. Men när vi blev frustrerade och smutsade ner dem med lite sand på etiketten kunde vi sälja dem som begagnade, för 30 dollar styck eftersom de var rare grooves.
–Och när folk väl hade gillat musiken i flera veckor och förstod att det var ett nytt band kunde de ju inte gärna backa, myser Neal Sugarman.
Nu är Daptone en väletablerad etikett med en egen fanskara.
–Fördelen med att ha en väl inarbetad label är att den uppfattas som en kvalitetsstämpel, menar Neal Sugarman. Folk som gillar Sharon Jones köper ett nytt album med The Budos Band för att det är samma skivetikett.
–Det gör att vi är väldigt försiktiga, för att inte säga konservativa, resonerar Gabe Roth. Vi måste vara noga med etikettens stämpel, och det innebär att det finns massor med musik som vi aldrig kommer att ge ut. Vi gick inte in i det här för att bli stjärnor, och definitivt inte för att bli rika. Mycket hellre är vi bäst på att sälja 1 000 exemplar av de allra bästa skivorna, hellre än att sälja hundratusentals dåliga skivor. Amy Winehouse? Den är okej, men jag hade aldrig accepterat att ge ut hennes skiva på vår etikett.
Inte?
–Aldrig. Vi sysslar inte med pop.
Istället för 10 miljoner Amy Winehouse-skivor har de skeppat djupt imponerande 100 000 exemplar av en skiva med Sharon Jones, en 53-årig sångerska som från början beskylldes för att vara ”för gammal” och ”för svart” för att ha i musikbranschen att göra.
–Det leder till att storbolag som Atlantic börjar anlita oss som experter och konsulter, ler Gabe Roth ironiskt. Vi får mer och mer med dem att göra, och varje gång går jag därifrån med en stor tacksamhet att vi inte behöver vara inblandade i deras business med musiken vi älskar.
Atlantic vänder sig till er för experthjälp? Visst är det lite ironiskt, med tanke på att Atlantic var etiketten som vågade ge ut Ray Charles, Aretha Franklin och all ursprunglig rhythm’n’blues?
–Jo. Men Atlantic har inte folk som bröderna Ertegun eller Arif Mardin kvar längre.
Redline Records
Botkyrka
–Vi har jobbat som dj:s, spärrvakter, ungdomsledare och föreläsare för att hålla igång vår verksamhet utan att behöva sälja ut.
Salla Salazar går igenom åren av ströjobb vid sidan av att driva skivlabeln Redline Records. Det har hunnit bli ett par sedan han, brodern Chepe och den så folkkäre Dogge Doggelito, först slog igenom med The Latin Kings för 16 år sedan.
–När vi skulle spela in vår andra skiva blev vi erbjudna ett kontrakt av samma skivbolag som Ace Of Base, så vi startade labeln för att det skulle se rätt ut. Vi hade precis köpt vår studio och hade planer på att släppa andra projekt genom vår label. ”Redline” kom av att vi bodde i Fittja och Alby på röda tunnelbanelinjen, samt hade studion i Norsborg. Chepe ritade loggan som består av den sista snutten av röda linjen, det som i Efterlyst brukar kallas för ”Norra Botkyrka”.
Och som i svenska hiphopkretsar numera är musikhistorisk mark. Studion ligger kvar i källarlokalen ute i Norsborg, trots att bröderna själva har flyttat. Förutom Salla, Chepe och diverse musikaliska framtidshopp hittar man även den yngsta brodern Masse i studion. Genom deras blogg The Salazar Brothers får man inblick i allt kring den kreativa processen.
–Det har blivit personligt för oss, att jobba med och förvalta så mycket talang, säger Salla Salazar. Hiphop anses fortfarande vara en musikstil som inte helt accepteras. Vi brukar säga att vi är ” integrerade i utanförskapet”, vi gör musik som laddas ner av otroligt mycket folk och som inspirerar kanske ännu fler. Ändå känns det som att branschen inte vill släppa in oss på riktigt. Det finns osignade hiphopgrupper idag som har runt en miljon views på YouTube, vi ser det som bevis på att de stora skivbolagen inte signar det folk vill höra. Än värre är att de inte vet hur de ska marknadsföra eller sälja något så framgångsrikt.
Trots kärleken till hiphop breddade Salazarbröderna plötsligt produktionen för ett antal år sedan när de, till mångas stora förvåning, gjorde Mando Diaos femte skiva.
–Vi hade några tuffa år och bestämde oss för att antingen lägga av helt eller börja om på nytt. Det fanns många som inte trodde att det skulle funka med Mando Diao, men vi märkte att man kan ha väldigt mycket gemensamt musikaliskt med folk utanför hiphopscenen.
En insikt som har lett till att The Salazar Brothers nu gör allt från hiphop, rock och pop, till electronica, latin och reggae.
–I motsats till vad våra gamla fans tror är vi mer aktiva och framgångsrika än någonsin som låtskrivare och producenter. Samtidigt är det väldigt befriande att jobba med svensk hiphop. På den svenska musikscenen finns ingen motsvarighet. Det finns ingen Stor, Mohammed Ali, Kartellen eller Carlito inom pop eller rock. De har tappat sina rebeller. Jag tror att det skrämmer de stora skivbolagen, de här artisterna som inte går att styra eller censurera.
–Ibland känns det som att vi har ett alldeles för stort ansvar. Men vi har redan bestämt att vi inte ska lägga ner. Och vi har lärt oss värdera och ta betalt för vårt hantverk.
Stranded
Stockholm
Klas Lunding startade etiketten Stranded i slutet av 1970-talet, och hittade efter några tidstypiska punksinglar sin identitet som elegansens högborg, mitt emellan ekonomitänkande storbolag och musikrörelsens ideologiskt styrda skivbolag.
–Det var ju mitt i punken, som hade som sin grundläggande idé att man gjorde något själv. Jag hade snöat in på att ha ett skivbolag ända sedan jag var 14–15, så det var ganska givet. Jag var mer intresserad av musik än av politik, och eftersom skivbolag som krävde att man skrev under ett socialistisk manifest var de enda alternativen till storbolagen fanns det ett utrymme.
Med Lustans Lakejer, Reeperbahn och Mauro Scoccos Ratata som galjonsfigurer blev Stranded en av de första svenska skivetiketterna efter punken som gick från att vara en entusiastetikett till att bli en konnässöretikett. De stod för en viss estetik, en viss typ av uttryck, och blev på ett sätt viktigare än artisterna. Stod det Stranded på etiketten köpte man skivan, även om man aldrig hade hört talas om vare sig Johan Vävare eller dennes konstiga gästsångare Tomas Di Leva.
–Jag vet inte om det var någon medveten strävan, även om vi intresserade oss för en viss sorts artister. Men det är klart, som skivköpare hade jag ju den relationen till en massa små bolag. Stiff, Chiswick, Korova, Factory, ZTT. Det var starka varumärken.
Klas Lunding betraktar dagens entusiast-etiketter med stort intresse.
–På ett sätt finns det likheter med när jag startade Stranded. Det är ett intressant dödläge idag, liksom då, där de stora bolagen inte riktigt har presenterat sina framtidsvisioner. Jag tror att vi är väldigt nära en legal lösning, till exempel via Spotify och liknande, som gör att inspelad musik inte längre kommer att finnas i fysisk form. Det ska bli spännande att se vad det innebär för små skivetiketter. Jag tror att de kommer att fortsätta att finnas i minst samma utsträckning.
Hur långt tålamod behöver man ha om man startar en sådan etikett?
–Menar du ekonomiskt? Långt. Men man startar ju inte en sådan etikett för att tjäna pengar, man gör det av passion. Sedan gäller det att komma ut. Salazarbröderna till exempel lägger ju upp massor av sina grejor gratis.
Nu har Klas Lunding tillsammans med Isse Samie skakat liv i Stranded-etiketten igen, som en underetikett till Universal och Håkan Hellström som första släpp. Med sådan backning går det inte att kalla det en entusiastetikett den här gången. Men kanske en etikett för finsmakare?
–Det var egentligen slumpen att Stranded blev återupplivad. Den fanns ju där att använda, och den sammanfattade en ambition som jag och Isse med sitt Dolores alltid haft. Men vi vill inte vara lika specialiserade den här gången. Skivbolag som Island och American kommer närmare vår tanke, med bredd och ändå alltid kvalitet.
Har du några råd till den som startar en liten skivetikett idag?
–Försök låta bli att spendera så mycket pengar. När Stranded startade var ju punkens anda att man gjorde allt själv, inspelningar, omslagsdesign, marknads-föring, och det var tur. Tänk småskaligt – det skulle vara mitt råd. Och det andra skulle vara att inte tänka så mycket överhuvudtaget utan bara köra!
_____________________________________________________________________
Daptone släpper den ena mäktiga soul- och funkskivan efter den andra, senast Sharon Jones och The Budos Band. Deras afropopband Antibales är husband i den nya Jay-Z-producerade Broadwayshowen Fela, om Fela Kutis liv.
Redlines nästa grej blir Stors debutplatta. Dessutom letar de efter nästa stora r’n’b- och soulstjärna, och även nästa stora reggae/dancehallstjärna.
Anna Järvinen, Graveyard och Jay-Jay Johanson är höstens Stranded-releaser efter Håkan Hellström. Och så kanske ett återförenat Lustans Lakejer?
Av Patrik Forshage och Maja Bredberg
