Del två i Nöjesguidens genomgång av årets boxar och återutgåvor handlar om dem som brände sitt ljus i båda ändar, och helst dessutom på mitten. Vi pratar förstås om Jane’s Addiction, The Gun Club och Billie Holiday. Och om Ted Gärdestad.
Orsaken till att publiken kastar skor är att den går på syra, gissar sångaren Perry Farrell från scenen på en av de liveupptagningar som utgör en hälften av musiken i den här snyggt förpackade trälådan A Cabinet of Curiosities (Rhino/Warner). Sedan konstaterar han att han tycker det är ok, eftersom han går på exakt samma substans.
Där har vi förmodligen en av orsakerna till att Jane's Addiction med sådan energi och uthållighet manglar fram sina mäktiga låtar, postpunk eller pregrunge om du vill, och det är på samma sätt en av de viktigaste orsakerna till att det var ett band vars normalläge var sönderfall (betrakta bara det leverne som den vidhängande DVD-skivan belyser). När de ger sig på The Doors- och Led Zeppelin-covers blir det för svulstigt, medan samarbetet med Ice-T i en tolkning av Sly Stones Don’t Call Me Nigger, Whitey är hysteriskt roligt. Och bland alla demos (överraskande färdiga redan i sina tidiga inkarnationer) och rariteter är demon av Standing in the Shower… Thinking och 12”-versionen av bandets enda crossoverhit Been Caught Stealing allra vassast. Och kanske de små voodofigurer som finns med i lådan.
Billie Holiday Lady Day - The Complete Billie Holiday on Columbia (1933-1944) (Sony/Legacy) har funnits i dyr lyxförpackning i nästan tio år, men nu har den dykt upp i en enklare utgåva till avsevärt billigare pris.
Tre år efter hennes Columbiakontrakt hade gått ut åkte hon fast för narkotika och hamnade på anstalt, och ytterligare tolv år senare dog hon i en sjuksäng på Manhattan, formellt arresterad och med totalt 70 cent på banken. Men drygt tio år på Columbia och underetiketterna Vocalion, Brunswick och OKeh resulterade i de 151 låtar som fyller dryga sex CD här. Återstoden av den här lådans totalt tio skivor fylls av radioinspelningar och alternativa tagningar, och av värmen och känslan i en av 1900-talets allra mest uttrycksfulla röster.
Att Columbia valde att fegt stå över rättigheterna till Strange Fruit som därför inte finns med här, förtar inget av styrkan i sånger som Miss Brown to You och They Can’t Take That Away from Me. Och med orkestrar ledda av Benny Goodman, Count Basie, Lester Young och Teddy Wilson är musiken konsekvent oantastlig.
När Chris Stein producerade och Debbie Harry sjöng bakgrund på The Gun Clubs andra album Miami måste ha varit en våt dröm för bandets ledare Jeffrey Lee Pierce. Inte för att det gick att höra i The Gun Clubs punkvariant av blues, med Pierce hade en bakgrund som ordförande i Blondies fan club innan han slog sig ihop med Kid Congo Powers (senare gitarrist i The Cramps) och så småningom Patricia Morrison (senare i Sisters of Mercy) för att spela själv.
För andra gången på bara några år släpptes i år The Gun Clubs andra och tredje album, Miami och The Las Vegas Story, och dessutom EP:n Death Party som ursprungligen släpptes däremellan (alla Cooking Vinyl/BonnierAmigo). Och det är klart att man slår till igen, inte bara för att alla tre byggts ut med varsin komplett livekonsert utan därför att det inte har gjorts snyggare självförbrännarvoodoo-rock varken för eller senare. Fråga Thåström om du inte tror mig.
”Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet om du sviker mig”, sjöng Ted Gärdestad på sitt tredje album Upptåg från 1974. Istället blev det schizofreni och ett pendeltåg vid Häggviks pendeltågsstation som beseglade hans öde 23 år senare. När hans samtliga album behändigt samlas i den lilla lådan Helt Nära Dig - Samlade Album (Polar/Universal) är det tydligt att det är de tre-fyra första albumen som verkligen funkar, dels beroende på Teds och brorsan Kenneths utmärkta folkpop och dels beroende på ett mäktigt musikeruppbåd med hela Abba i spetsen.
Men även senare ballader som För Kärlekens Skull och I’d Rather Write A Symphony är pärlor och som sådana oförtjänt förbisedda, och Orättvisan från 1981 är ett fantastiskt och helt obegripligt ironiskt påhopp på de forna belackarna inom proggrörelsen, framförd på dålig skånska.
Fler 2009-återutgåvor från de mest självförbrännande:
Sly & The Family Stone The Woodstock Experience (Sony Legacy). En grym liveupptagning, förpackad tillsammans med Stand! i snygg replika.
The Doors Live in New York, Felt Forum 17-18 jan 1970 (Elektra/Warner). Helt i enlighet med Jim Morrissons livsstil och död är den här lådan med sex CD-skivor och nära nog sju timmar från fyra New York-shower 1970 en kraftig överdos även för den mest välvillige lyssnare.
The Only Ones The Only Ones, Baby's Got A Gun och Even Serpents Shine (alla Sony). Egentligen borde det räcka med att andas något om Another Girl, Another Planet för att få folk att gå man ur huse för att köpa originalalbumen av punkens mest otippade överlevare.
Stad:
Kategori:
