Illustration Carsten Oliver Bieräugel
Kristoffer Poppius vet varken ut eller in när det kommer till tvåsamhet. Vad är värst? En latte i Hammarby Sjöstad eller kinky morfar?
Jag har ju den senaste tiden ägnat mig rätt mycket åt det lilla livet; det i tvåsamhet. Det är trevligt och tryggt och jag tror egentligen att det är den enda riktigt fungerande formen av samliv. Det fanns en tid då jag, i alla fall på pappret – i verkligheten blir det ju så kladdigt och obekvämt – var queerigt relationsanarkistisk, men numera är jag en övertygad förespråkare av parliv.
Men jag har ett litet problem, though. Det här med bebisspråket. Det här tugget som man ofrånkomligen utvecklar efter ett antal år tillsammans. Det är svårt att säga exakt när det börjar, när man första gången liknar sin pojk- eller flickvän vid ett litet djur, eller själv försöker vara gullig eller låtsat ledsen i ett slags gnälligt röstläge, men jag tror att det har något att göra med fasen när två blir ett.
När man träffas sitter man på barer och pratar om sina ex, sen – ungefär samtidigt när man börjar våga visa sig i glasögon för varandra, några månader efter det att man börjat öka stadigt i vikt – är att titta varandra i ögonen utbytt mot hundvalpsblicken och vädjande gnyenden. Förut kanske man hade ett eget språk, men nu är det infantillingon (alternativt liknande fritidskläder i Gore-tex) – den minsta gemensamma nämnaren, den mysiga och ominerade platsen där man kan mötas utan att det blir en konflikt – som är kommunikationssystemet mellan hemmets väggar.
Det är givetvis inte enbart dåligt; livet kan inte bara vara att snorta kokain från transvestiters rumpor, det måste också vara att sitta uppe tillsammans på kvällarna och gå igenom viktiga papper, att vara utarbetad och att komma hem och – av någon anledning – ha hyrt en bil.
Och att våga vara svag inför en annan människa.
Och det är fint att ta hand om varandra, att likt Lars Norén varje kväll ligga och bli hållen om av en betydligt yngre kvinna när man somnar in i fosterställning och tänka ”så här vill jag dö” – det är bara det att sex inte är det första som comes to mind när man ser de där hemmabyxorna igen. Det blir liksom lite incestuöst, den här ständiga pendlingen mellan att vara förälder, lilla gumman/gubben och snuskig älskare på samma gång.
Men det är kanske i och för sig inte hela världen, samhället är redan för sexualiserat. Jag såg en tysk film om pensionärers lust och kände bara att ”det där är fel”, så jag är helt för att man avvecklar det erotiska samlivet i tid, till förmån för andra saker. Jag tycker att det är värre att man kallar varann för ”mamma” och ”pappa” och får allt svårare att sätta ihop meningar om fler än tre ord, och jag vet ärligt talat inte vad man ska göra för att råda bot på detta? Skaffa skilda sovrum? Eller kanske barn?
Kristoffer Poppius
