Selma Lagerlöf bryter tystnaden

Vad gör hon nu för tiden, varför hör hon aldrig av sig? Så gick våra funderingar kring Selma Lagerlöf innan vi kontaktade mediumet Iréne. Med hennes hjälp fick vi en exklusiv pratstund med Selma om allt från hyvling till ihärdiga homorykten.

Det har snart gått 70 år sedan den torsdagkväll Selma Lagerlöf sa till sin syster ”Jag känner mig lite klen, tror nog att jag går och knyter mig”, för att snart försvinna in i sovrummet och dö. Visserligen dröjde det en vecka innan hon verkligen drog sin sista suck i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation, men you get the picture. En av vår tids största författare hade gått ur tiden och sedan 1940 har ingen levande själ haft någon direkt kontakt med henne. Det är oklart om någon ens har försökt. För att det finns sätt att tala med folk på andra sidan är ju knappast något nytt påfund. Men för oss känns det fortfarande fräscht — även om hennes kropp sedan länge är uppäten av maskar, larver och olika former av mikroorganismer. Och hennes själ finns ju kvar, levande i en annan dimension. Det är till den dimensionen vi vill nå fram och till vår hjälp har vi Iréne. Hon är medium och ska tillsammans med en medhjälpare vara vår länk till 1909 års nobelpristagare i litteratur. Det finns så mycket frågor som bubblar inom oss, och det känns som att det här är precis rätt tillfälle. Inom kort, närmare bestämt den 20 juni, firar vi nämligen att det är exakt 148 år och sju månader sedan Selma Lagerlöf föddes.

Inför seansen har vi även hjälp av ett lockbete, B, som är Selmas nutida släkting och ett krav från Irénes sida för att kunna förmå Selma att så att säga öppna käften. Iréne tar emot oss i en hemlig ordenslokal i centrala Stockholm och vi blir placerade i läderfåtöljer kring ett runt bord. Stearinljus lyser upp rummet — ”för att göra det mysigare” förklarar Iréne och hennes medhjälpare. Magin då?    

Medierna själva är högst odramatiska, kliniskt befriade från färgglada sjalar och zigenarsmycken. Efter att ha förklarat att de inte vill veta något i förväg om den vi vill ha kontakt med sluter de ögonen och börjar fiska. Det verkar som om man måste ha mycket tålamod när man talar med andar. Under en och en halv timme förmedlas vi flera närmanden, men de flesta är män och ingen är Selma.

Alla verkar dessutom ha något att säga B, och ingen vill gripa in med brådskande råd om mitt liv, vilket får mig att känna mig allt mer uttråkad och oviktig. Jag vet att vi inte är där för min skull, men ändå. Var är blixtarna? Var är dundret? Till slut dyker dock en kvinna upp och efter Irénes beskrivning (framlirkad med hjälp av frågor eftersom vi vid det här laget insett att vi är så populära bland de döda att vi måste gallra bland dem som pockar på uppmärksamhet) börjar vi misstänka att det kan vara Selma som bevärdigar oss med sin närvaro. Först tror Iréne att det är en man, men när det visar sig att det är en kvinna vi söker säger hon att det kan vara så att hon har ”typiskt manliga egenskaper”. Selma var inte den typiska sekelskifteskvinnan. Så börjar vi fråga.

Vad sysselsätter du dig med som död?
    — Allt ifrån att hyvla trä till att odla blommor. Ordnar, gör vardagliga jordiska saker.

Men du skriver inte längre?
    — Nej. Nu har jag lämnat över pennan. Men det är viktigt att det skrivs.        
Jätteviktigt. Det är bara inte min uppgift längre, det är bättre om det är någon som är mer förankrad i samtiden som kan göra det.

Okej. Men hur viktigt känns det att du och dina verk blir ihågkomna?
    — Oerhört viktigt (när Selma svarar på den här frågan smäller hon näven i bordet och ser mycket bestämd ut, berättar mediet).

Då är det väl bra att du är en nationalsymbol för svenskarna?
    — Symboler är ändå bara symboler. Jag bryr mig mest om att mina idéer och tankar lever vidare.

Det har diskuterats mycket om huruvida du är lesbisk — hur är det egentligen?
    — Jag har haft ett förhållande med en kvinna. Sedan om det betyder att man är lesbisk eller inte…

Välj snabbt — Eva eller Efva?
    — Eva Dahlgren.

Och slutligen — nu när ditt liv ska bli film i Peter Aalbaek Jensens tappning, vem vill du helst se i huvudrollen?
    — Någon blond, vitsig och med halvlångt hår. En kvinna som har mer styrka än vad man tror.

Efter två och en halv timme, som till största delen handlat om att överhuvudtaget få tag i Selma, börjar mediets koncentration att tryta. Selma avlägsnar sig så sakteliga och lämnar oss med en hel del frågor obesvarade. Ångrar hon något i sitt liv? Varför tog det så lång tid innan hon visade sig? Och framförallt — vad tycker hon om att hennes sedel är den minsta valören? Lite förnedrande måste det vara för en kvinna som Selma. Men kanske bryr man sig inte om sådana futtigheter i den där andra dimensionen — maskäten eller inte.

/Kira Josefsson