Det är en mycket munter original-Sex Pistol som svarar i telefon. Så är det också Glen Matlocks födelsedag, den 54:e i ordningen, och han firar den mitt i ett kraftigt uppsving vad gäller engagemang och uppmärksamhet. Att prata lite om historien också, förutom om hans sprillans soloalbum, har han inget som helst emot. 
- Hur skulle man kunna undgå det?
Med ditt nya album Born Running arbetar du vidare i samma tradition som alltid, som förutom dina egna band bottnar i Small Faces och Mott The Hoople och har levt vidare i en hel del britpop.
- Ja visst finns det en sådan linje. Jag hade en alternativ titel på skivan länge. Fråga vad den skulle ha hetat!
Eh, ok.
- Fråga då!
Vad skulle skivan ha hetat?
- S.O.S.! Fråga vad det betyder!
Vad betyder det?
- Same Old Shit! Hahahaha!
Haha.
- Allvarligt talat. Jag har alltid att det är viktigt att vara samtida utan att glömma rötterna. Och kan folk som Green Day bygga en karriär på att sno riff jag har skrivit så kan väl jag också få sno lite av mig själv. Idag finns alla sorters och alla erors musik samtidigt, och det påverkar förstås. Jag ser till att ha ett band med såväl folk i min egen ålder som människor avsevärt yngre.
De yngre representeras framför allt av en trummis från The Stereophonics, annars är det idel kända ansikten från förr. Framför allt märks de sista inspelningarna med salig Steve New, som inte bara provspelade för Sex Pistols utan som också var bildade stommen först i Rich Kids och under några år i Iggy Pops band tillsammans med Glen Matlock.
- Det var ett nöje och en ära att få känna och spela med Steve New. Han var en fantastisk gitarrist och en nära vän, lika när som om han hade varit min lillebror. Han var skitkul. Jag saknar honom mycket.
Steve New dog av cancer i våras, strax efter att Glen Matlock hade lyckats återförena Rich Kids, förstärkta med Mick Jones från The Clash, för en välgörenhetskonsert till hans förmån.
- Mycket av texterna på skivan har kommit att handla om honom, även om de inte var skrivna om honom från början. Han är också en av orsakerna till att min musik låter som den gör. När vi bildade Rich Kids tillsammans 1977 började vi lyssna på de där Berlin-skivorna, David Bowies Low och Heroes och Iggy Pops Idiot och Lust for Life, och det var det tillsammans med rötterna från Small Faces som gjorde att vi hittade vårt sound.
Och så var det den där saken med Sex Pistols, som han en gång startade tillsammans med Steve Jones och Paul Cook och som han skrev alla låtar till. Men han hamnade på kollisionskurs först med Johnny Rotten och sedan med demonmanager Malcolm McLaren, och fann sig kickad och ersatt av Sid Vicious innan Never Mind The Bollocks hunnit släppas. Malcolm McLarens pressmeddelande då, den 28 februari 1977, slog fast att orsaken var att Glen Matlock ”went on to long about Paul McCartney). Den historien…
- …är förstås inte sann. Johnny och jag kunde inte komma överens redan från början, det var den enda orsaken till att jag lämnade bandet.
Men kan inte Malcolm McLarens ovilja mot dig ha haft att göra med att du så tydligt arbetade i en musiktradition där Malcolm McLaren ville ge intryck av att punken var år noll, och inte hade några rötter?
- Jag vet inte. Malcolm hade absolut noll med musiken i Sex Pistols att göra. Han förstod den inte alls. Orsaken till att jag slutade kanske hade en del med Malcolm att göra, men framför allt var det att jag och John inte stod ut med varandra. Vi var yin och yang.
Men på återföreningarna, såväl den första 1996 som efterföljande 2002 och 2007, har Glen Matlock åter platsen som basist trots den fortsatta friktionen med John Lydon.
- Du vet, jag har inte alltid varit världens bästa på att hantera min ekonomi.
Till hösten gör Glen Matlock en turné med sitt band The Philistines, där bland andra James Stevenson från Chelsea, Billy Idols Gen X och Glen Matlocks 80-talsband Hot Club ingår. Annars spelar han ofta ensam numera, enbart med sin akustiska gitarr och en uppsättning egna låtar från Pretty Vacant via Rich Kids-singlar och Iggy Pop-samarbetet Ambition till nyskrivet material.
- Det är kul, jag kanske borde ge ut en liveinspelning med sådant. Har du hört mig på det sättet?
Ja, när du var förband till Mott The Hooples återförening för ett år sedan.
- Haha, det giget var inte ett av mina bästa. Jag tackade ja framför allt för att det var bästa sättet att vara garanterad att höra Mott The Hoople. Jag stod i kulisserna och var alldeles tagen av deras energi och kraft. Jag menar Ian Hunter är ju över 70 och ser ut som en 40-åring.
Men du titulerar dig ”kringresande trubadur”.
- Hehe. Varför inte? Att spela helt ensam framför 200 personer är fan så mycket mer nervöst än att spela framför 20 000 med Sex Pistols. Det ger hår på bröstet.
___________
Vem Är Vem i Glen Matlocks värld
Glen Matlocks musikkarriär efter Sex Pistols kanske är guldkantad ur den kommersiella aspekten, men den som synar vilka han spelat tillsammans med får en närmast komplett utgåva av Vem Är Vem i Rockvärlden.
I Rich Kids ingick utöver Steve New också Midge Ure och Rusty Egan, båda senare i Visage och den förre också i Ultravox. Rich Kids enda album producerades av självaste Mick Ronson.
I Hot Club och The Spectres spelade han med medlemmar från Tom Robinson Band och Stiff Little Fingers, och i London Cowboys med bland andra Gene October. Dessutom har han hobbyprojektet Slinky Vagabond tillsammans med Blondies trummis Clem Burke och en annan gitarrist med David Bowie-meriter, Earl Slick (”Jävla internet. Vi har ju knappt spelat ihop, och hade det inte varit för att grejen sprids på nätet hade ingen vetat om det. Det är ganska upptagna killar, men man vet aldrig vad som händer i framtiden”) .
Nyligen uppträdde han som The Silver Machine med Ringo Starrs son Zak och med Bobby Gillespie (”Det är bara en kul grej. Vi bor grannar och brukar snacka en stund när Bobby kommer från sin joggingtur på morgonen”).
Ovanpå allt annat har han också fått jobbet som Ronnie Lanes ersättare i det återförenade Faces, där för övrigt Mick Hucknal från Simply Red håller i sångmikrofonen tills Rod Stewart behagar masa sig tillbaka (”Jag känner Ian McLagan sedan han spelade på Rich Kids album, så när jag hörde att det var snack om en återförening frågade jag om inte han kunde lägga ett gott ord för mig”).
Lägg till det basistjobb hos såväl Iggy Pop 1980, Johnny Thunders några år senare, Ian Hunter efter det, därefter Frank Black, och så det ena samarbetet med Mick Jones efter det andra dessutom.
För att inte tala om gästinhopp med Department S tillsammans med Marco Pirroni, hos Primal Scream, hos The Damned, och så ständiga turneer med så vitt skilda människor som Stray Cats Slim Jim Phantom, Chris Spedding, Pete Wylie från Wah, Kirk Brandon från Theatre of Hate och Adam Peters från The Alarm. Born Running, sa Bull.
Stad:
Kategori:
