Rädsla i salongen

Att gå på teater är som att gå på krogen. Jag får mat på tallriken och vet inte i förväg om innehållet är färdigtuggat, svårsmält eller osmakligt. Om jag sitter och pratar med bordsgrannen om maten och servitören kommer fram till bordet, pekar på min granne och säger ”någon har lagt bajs i din mat”, vad gör jag? Tänker på bajs, slutar äta, sneglar granskande mot grannen, tycker att servitören är paranoid?

Det här händer ibland när jag ser teater. Senast på föreställningen Here Comes the Sun. På väg från Intiman efter föreställningen undrade jag vad skådespelaren menade med att ”gangstrarna” har rätten att bestämma när en ”vanlig Malmöbos liv” ska ta slut. Vad ville han med att peka på en i salongen och säga något i stil med "Skulle inte du vilja döda den som våldtagit din dotter, va?" egentligen? Föreställningen glömdes snabbt, men det som hände med mig när jag blev utpekad hänger kvar. Skådespelarens ord hade samma effekt som om en servitör påstått att det fanns bajs i maten. 

Att dela upp Malmöbor i vanliga och gangsters är att producera passiviserande rädsla. Teater, till skillnad från exempelvis lösnummerpress, borde kunna nyttja mer konstruktiva grepp – vi har redan köpt biljetten. Men problemet är inte att lyfta provocerande åsikter på scen, utan vad som händer när skådespelare vänder sig till publiken. Jag rynkade ofta pannan när andra i publiken uttryckte uppskattande ”åh” och ”ah”, och upplevde uppdelningen i ”vanlig” och ”gangster” som ofräsch, som om det var självklart att vi alla tyckte och kände likadant. Kanske förutsätts det att hela Intimans publik upplever staden från samma horisont? Trist i så fall. Om det i publiken existerar en rädsla för främmande medmänniskor och potentiella gangsters görs här inget för att nyansera den, inget för att höja nivån på det offentliga samtalet.

Det är i sammanhang som detta, när jag blir hoptussad med andra mot min vilja, som jag önskar att jag under pågående föreställning kunde diskutera med resten av publiken, precis som jag kan kommentera maten på krogen. Är det bara jag som tycker att maten smakar bajs eller är vi flera? Då krävs det att vi inte pekas ut och räds varandra.

Teatr Weimars expansion utanför Malmöscenen pågår och även konstnärligt reser de ut i det samtida Europa. Vad händer när deras rytmiska språklekar kombineras med temata som konsumtion och klasstrider? Eller enklare uttryckt: när Joakim von Anka, Kissie och en kannibal möts på scenen?

Att se dans får mig att vilja dansa. Fint då att vårens föreställning varken skildrar öppen konflikt eller hippieharmoni utan ger sig hän åt avspända, organiska rörelser och undersöker sociala restriktioner som i P
hilippe Blanchards Within Shortly från 1996. Totalt fyra verk av tre renommerade koreografer återupplivas.

I april är det internationell prägel på stans samhällstillvända ståuppklubb, som firar sex år och som ynglat av sig till Stockholm och Uppsala. Den här gången framträder gulliga och snuskiga kanadensaren Daniel-Ryan Spaulding med sin aktivistiska agenda, och dessutom ser vi finskklingande, fysiskt aktiva André Wickström samt rookien Nathalie Cécile.

Tudelad danskväll som bland annat ifrågasätter den romantiska kärlek som skildras av Hollywood. Presstexten formulerar en frustration som känns relevant då äkthet och reality-tv fortsätter att attrahera oss: om nu filmen vi ser bygger på ”verkliga händelser” – varför händer de inte?

I Jo Strømgrens dansteater testas psykedeliska tapetmönster på aktörerna i ett hallucinatoriskt experiment som pekar på att människor under sjuttiotalet styrdes av en konspiration. Något svårgreppbar teori, men introduktionen i början underlättar!