Vad letar dagens förläggare efter bland de tusentals manus som årligen kommer in till bokförlagen? Hur bär man sig som författare åt för att fånga ett förlags intresse och få sitt verk publicerat? Nöjesguiden samlade fyra förläggare till ett rundabordssamtal för att ta reda på vad de egentligen hyser hopp om att hitta.
Vad letar dagens förläggare efter bland de tusentals manus som årligen kommer in till bokförlagen? Hur bär man sig som författare åt för att fånga ett förlags intresse och få sitt verk publicerat? Nöjesguiden samlade fyra förläggare till ett rundabordssamtal för att ta reda på vad de egentligen hyser hopp om att hitta.
Deltagare
Namn: Carl-Michael Edenborg
Ålder: 40
Förlag: Vertigo
Favoritdebut: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen
Namn: Åsa Selling
Ålder: 35
Förlag: Albert Bonnier
Favoritdebut: Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
Namn: Petra König
Ålder: 35
Förlag: Natur & Kultur
Favoritdebut: Italienaren av Sven Olov Karlsson
Namn: Ada Wester
Ålder: 27
Förlag: X Publishing
Favoritdebut: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell
Ett större svenskt förlag får in mellan femtonhundra och tvåtusen manus årligen. Vissa av dessa kommer som hemtryckta digitalutgåvor, andra i illaluktande luntor garnerade med hårtestar. Det finns en skrivarlust hos det svenska folket och en vilja att få blod, svett och tårar utgivna. Härom året blev juristen Jens Lapidus författare med hela svenska folket när hans debut Snabba Cash var titeln på allas läppar. I år pratar vi om den tidigare flerfaldigt refuserade Thomas Bodströms romandebut Rymmaren. Ungefär hälften av de 80 miljoner volymer som säljs på den svenska bokmarknaden varje år utgörs av nya titlar. Men enligt de förlag vi pratat med är debutantkvoten bland dessa alldeles för liten.
Läser ni alla manus som kommer in?
Åsa: Inte från pärm till pärm. Men vi tittar på allting som kommer in.
Petra: Vi läser allt för att få en känsla av språket, tillsammans med storyn förstås.
Carl-Michael: Vi tar inte emot hela manus längre. Folk får skicka sina följebrev först. Vi fick för mycket av rena galningar som skickade in halvskrivna manus i stora pärmar. Man har inte råd att returnera allt heller så det bara ligger där. Jag tar en första ställning utifrån deras egen beskrivning.
Petra: Är inte det jättesvårt?
Carl-Michael: Jag tar in ganska mycket, sen hör jag ju av mig. Men att göra på det här sättet sållar säkert bort sjuttio procent och man slipper skiten.
Ada: Vi tar bara emot manus på mail. Sedan läser vi början och så långt man känner att man behöver för att få sig en bild av det.
Åsa: Det konstigaste är när man får in handskrivna och illaluktande manus skickade till sig. På riktigt illaluktande alltså. Man kan ju gissa att det är det enda exemplaret.
Petra: Vi tar emot både via mail och på papper men från vår sida är det dock ett hett tips att skicka på papper. Att printa alla manus vi får in som värsta kopieringsfirman skulle inte vara ekonomiskt hållbart.
Åsa: Just det, och ett annat tips är att skriva klart manuset innan man skickar in det. Skicka inte något halvfärdigt eller bara två kapitel.
Petra: Det går inte att bedöma skönlitteratur på det sättet.
Carl-Michael
Vad är en direkt dealbreaker?
Carl-Michael: Vi ger inte ut lyrik. Och hälften av manusen faller bort på det. Det är helt sjukt hur många det är som skriver dikter, ingen läser ju det. Det ingår i våra instruktioner att man måste berätta varför man skickar manuset till just Vertigo.
Ada: Det gäller ju generellt att titta på vad förlagen man skickar till har för utgivning. Skicka inte vuxenmanus till ett barnboksförlag.
Åsa: En definitiv dealbreaker är ”här kommer ett kapitel av min nya stora roman, jag vill jättegärna veta vad du tycker”. Visst händer det att vi hjälper skrivande människor att arbeta fram manus men vi jobbar inte på det sättet med spontaninskickade.
Carl-Michael: Innan jag ger ett positivt besked brukar jag sondera att det överhuvudtaget går att jobba med personen. Är det någon jävla galning som blir förbannad om jag föreslår att han ändrar en mening är det kört.
Petra: Det som går bort direkt är ofullständiga manus och dåligt språk. Man förvånas över att folk i Sverige skriver jättemycket, alla skriver, men det är extremt få som läser. Det märks ofta när man läser manus att personen inte riktigt har grepp om vad en bok är eller vad som finns på marknaden redan. Mitt tips till alla som skriver är egentligen att läsa mycket.
Åsa: Att utbilda sig på det sättet är verkligen jätteviktigt.
Petra
Hur viktigt är följebrevet?
Petra: Det är många som försöker skriva någon slags arbets-ansökan istället för att fokusera på texten som är det vi egentligen vill höra något om. Eller layoutar hela manuset och gör omslag.
Carl-Michael: Det har hänt att jag har fått inbundna böcker från folk som tycker de är helt klara.
Åsa: Och kan du inte skriva så skiter vi i var du bor och hur många barn du har.
Petra: Eller att du är nybliven mamma och har två katter.
Ada: Skriv hellre om du har blivit publicerad i så fall. Och skriv inte att du har skrivit den här boken för att det inte finns något liknande. Eller gå åtminstone in på ett bibliotek och fråga en bibliotekarie innan du gör det.
Petra: Vi får in alldeles för många följebrev med bilder på väldigt unga snygga tjejer också vilket jag tycker är så oändligt sorgligt. Om någon skriver fantastiskt skiter jag i hur den ser ut. Du får vara hur ful du vill. Du får gärna se helt galen ut bara du kan skriva.
Carl-Michael: Jag får aldrig några med bilder.
Åsa: Följebreven kan verkligen vara missvisande. Om man tittar för mycket på ett följebrev kan det ju sabba ett helt manus redan från början, man blir arg på personen i fråga. Mitt bästa tips är att skriva så kort och koncist som möjligt. Ska du skriva någonting så skriv om ditt manus och inte om dig själv.
Carl-Michael: Jag vet inte om det här är en effekt av författarrollens extrema medialisering de senaste tjugo åren, men jag tror inte att folk berättade så mycket om sig själva förr.
Petra: Det känns lite som om vi är medskyldiga till det också, vilket gör det ännu värre.
Åsa
Är det enda sättet att bli författare att skicka in sitt manus och hoppas att ni gillar det eller händer det att ni kontaktar en person och vill att den skriver en bok?
Åsa: Det händer absolut att vi gör. Då handlar det om att en förläggare känner att en person skriver på ett sätt som gör att man kan tänka sig att den kan skriva skönlitteratur. Varpå man träffas och pratar om det. Då kan det hända att vi hjälper till med att jobba fram manus.
Carl-Michael: Vi har en rik tidskriftskultur i Sverige och den brukar jag kolla ganska aktivt. Ofta framgår det om det är en debutant som publicerat några prosatexter och är det något som är bra har det hänt att jag har hört av mig.
Petra: Precis så jobbar jag också. Tidskrifter är jättebra att ha ögonen på.
Carl-Michael: Om det i ett följebrev står att man har blivit publicerad av några vettiga redaktörer är det ju i sig intressant. Tidskriftsvärlden är ofta vägen till bok.
Hur stor del av er utgivning består av debutanter?
Petra: Vi har alldeles för få jämfört med vad vi skulle vilja. En av mina målsättningar som ny förläggare är att få in fler debutanter.
Åsa: Fem procent.
Ada: Statistik är ju roligt. För tillfället kan jag säga trettiotre procent, men det kommer det antagligen inte fortsätta vara. Det känns dock som att det behövs nytt blod, åtminstone bland folk som skriver för unga. Folk som kanske utmanar och vågar mer än en etablerad författare.
Carl-Michael: Jag är nog ganska gammaldags och ser debuten som en liten grej egentligen. Jag ser tredje eller fjärde boken som det som är intressant. Tyvärr har det försvunnit idag då författare får enorm uppmärksamhet för sin debut men sedan är det kört. Jag tror att det kan vara bättre då att halvmisslyckas med debuten men göra ett bra jobb och få arbeta sig in, istället för att bli en one hit wonder. Risken är att det blir en debutantfokusering som är orimligt stor. Martin Tistedt hos oss är en sådan författare som säkert kommer att få Nobelpriset en vacker dag. Även om folk inte fattar någonting av hans böcker idag.
Åsa: Å andra sidan är det ju ett så stort risktagande att ge ut en debutant att man vore dum som förlag om man inte tänkte långsiktigt.
Hur mycket lägger ni er i manus?
Carl-Michael: Det finns exempel på när vi publicerat manus med minsta skiljetecken kvar och det finns exempel på när vi skurit bort en halv bok och skrivit om resten och det har blivit jättebra. Författaren hatar dig men tackar dig efteråt. Det är inte så ovanligt.
Åsa: Det är så i många fall. Att vi ber folk skriva om saker redan innan de får kontrakt. Då får man ju också ett kvitto på att personen kan ta kritik.
Blir det en särskild relation mellan en förläggare och någon som släpper sin första bok?
Petra: Absolut, man jobbar ofta väldigt nära varandra under första boken. Att skriva är ju trots allt ett hantverk och det kan vara mycket man inte har tänkt på första gången man skriver ett manus. Till exempel berättarstruktur och hur de olika tidsplanen ska fungera om det är olika tidsplan.
Åsa: En speciell grej i relationen med nya författare tycker jag är att man ganska ofta blir den personen som trodde på författaren från början. Det blir ett ganska starkt band på det sättet.
Petra: Det är otroligt roligt att få vara med i processen. Det är det bästa som finns. Och om det inte skulle komma något nytt blod skulle vi lika gärna kunna lägga ner.
Försöker alla skriva en ny Snabba Cash nu, går det trender i manus?
Åsa: Jag ser tydliga trender. En trend är att vi får in mycket mindre lyrik än förut. En annan är att en stor del är deckare vilket säkert inte bara Snabba Cash bidragit till utan säkert lika mycket sådana som Camilla Läckberg. En annan stor grej är underhållningsromaner.
Petra: Precis det ser jag också. Man kan verkligen se när det gått ett år efter en bok som fått väldigt stor uppmärksamhet att folk vill försöka sig på den genren och tänker ”Haha, det här kan jag också göra”. Längre tid än så tar det inte innan det märks i manusfloran.
Carl-Michael: Det är tråkigt med rena epigoner. Folk som försöker skriva som någon annan. Där har vi också en direkt dealbreaker.
Åsa: I Tyskland är det en jättegrej med unga tyskar som skriver fantasy. Det finns ett stort förlag som har en hel linje med det som går hur bra som helst.
Är det något särskilt manus ni går och väntar på?
Ada: Problemet är nog snarare att alldeles för många manus är skrivna efter vad författaren tror är temat som gäller nu. Även om det kanske finns manus som saknas i bok-Sverige så känns det lite farligt att säga hur de ser ut. Då tror jag inte att det kommer från hjärtat när det kommer in.
Åsa: Det känns också som en begränsning för oss att tänka så då det ligger i sakens natur att jag inte har läst framtidens debutanter och heller inte borde göra en mall för hur deras manus ska se ut. Det vore riktigt dåligt.
Carl-Michael: Jag tycker att det är intressant med svenska författare som jobbar med genrelitteratur som skräck och erotik på ett nytt sätt. Genrelitteratur har alltid varit föraktad i Sverige, fram till deckaren då.
Petra: Det är så svårt att säga. Jag hade till exempel aldrig kunnat förutsäga att John Ajvide Lindqvists blandning av diskbänksrealism och skräck var det jag ville ha innan det kom.
Ada: Om jag ska säga något efterlängtat manus så är det en tonårsgenerationsroman för dem som är unga nu. Inte för att man vill ha den mallskriven, men som verkligen griper tag i större delen av tonåringarna i Sverige så att de får en gemensam riktigt bra läs-upplevelse. För det tror jag inte att tonåringar idag har. Jag har ingen aning om vad det skulle vara, men den skulle jag vilja få in.
Petra: Jag saknar den stora episka berättelsen, den stora romanen.
Åsa: Men jag tror få debutanter är beredda att lägga ner den tid och det arbete som krävs för att skriva en sådan.
Vad blir nästa stora fluga, tysk fantasy då eller?
Carl-Michael: I Sverige är det väl drakar, riddare, häxor och sån förfärlig skit. Jag hoppas på skräck och erotik.
Åsa: Skräcken hoppas jag också på. Den flugan som jag gärna ser dämpar sig lite är deckarlitteraturens monsterartade framfart.
Finns det någon person ni inte skulle ge ut hur bra manuset än var? Skulle ni släppa en underhållningsroman med Mattias Flink som författare?
Carl-Michael: Thomas Quick skrev ju en diktsamling som han fick utgiven. Den var inte så bra tyvärr.
Petra: Det kan bli så oerhört spekulativt också, snaskigt på något vis.
Ada: Det skulle eventuellt vara en övergreppsroman skriven av gärningsmannen. Fast det skulle kanske vara ganska intressant å andra sidan.
Carl-Michael: Jag har fått ett pedofilmanus med avsändare på en anstalt. Ett oerhört gulligt manus, skrivet i barnslig stil, naturligtvis.
Gav ni ut det?
Carl-Michael: Inte en chans.
Petra: Vi fick också det och där blir det för obehagligt. Plus att du kan begå ännu ett övergrepp genom att publicera manuset och det vill man inte utsätta en människa för.
Ada: Inom fiktionen finns det inga gränser, men med en sådan författare kan det bli obehagligt.
Carl-Michael: Billy Butt kontaktade oss och ville skriva en självbiografi som skulle rättfärdiga honom. Det enda man gör om man ger ut en sådan är ju att förgripa sig en gång till på de tjejerna och det vore ju vansinnigt.
Åsa: Då kommer vi ju in på den här genren Misery Memoars som verkligen är ett spekulativt träsk. Det är jättefint att sådana historier sprids så att det inte att händer någon annan, samtidigt som jag tror att läsvärdet för många som läser det inte alls är det. Utan det är ren snask.
Hur mycket tänker ni kommersiellt, skulle Zlatan få släppa en halvdan roman bara för att hans namn skulle dra in stålar?
Carl-Michael: Jag skulle tacka nej.
Ada: Vi håller väldigt hårt på att bra böcker säljer punkt slut. Men det beror kanske på vilken ekonomisk sits man skulle vara i just då.
Åsa: Hade Zlatan skrivit något som faktiskt var bra så kanske, men vi ger inte ut dåliga böcker bara för att de är skrivna av en känd person.
Petra: Man måste kunna få välja med hjärtat. Vi har såklart en ekonomisk verklighet också men vi måste ju kunna stå för det vi ger ut.
Ada: Sedan kan man fråga sig hur mycket en dålig roman av en känd person egentligen skulle sälja. Och vem skulle köpa nästa bok?
Har ni blivit mutade?
Petra: Det är extremt sällsynt. Men det har hänt att man har fått en chokladkaka eller en hundring någon gång. Det skickar vi tillbaka.
Carl-Michael: Men det måste inte vara fel att folk anstränger sig lite extra och till exempel söker upp en personligen, även om det inte är något jag vill rekommendera.
Åsa: Nej, det där får du inte skriva. Jag skulle inte rekommendera det. Det har hänt att folk har stått nere i receptionen och typ ”Jag är här nu”. Då säger jag nej.
Hur ser drömdebutanten ut?
Ada: Överraskande och färdig.
Åsa: Anna Schulze kom in med en novellsamling som var i princip helt klar och har nu skrivit en roman. Det är en dröm att jobba med någon som är så medveten och har sådan stenkoll på sitt arbete som hon.
Petra: Det roliga är också att man aldrig är för gammal eller ung för att debutera. Marianne Cedervall som släpper sin debut nu i januari är 59 år gammal. Det är väldigt kul.
Carl-Michael: Det skadar ju inte heller om författaren tycker om att visa upp sig. Gärna ha något form av nätverk redan. Det hjälper ju inte boken själv men helt klart marknadsföringsmässigt.
Åsa: Men vi har ett ansvar att se till att det går jättebra även om man inte har det.
Carl-Michael: Självklart.
Ångrar ni någon refusering?
Petra: Det finns tillfällen man ångrar att man inte varit modigare. Då man har jobbat med en författare och inte slagit till direkt utan fått den att omarbeta manuset för att sedan komma tillbaka och så hinner någon annan dit.
Åsa: Då man borde ha skrivit kontrakt tidigare.
Petra: Några sådana har jag som jag fortfarande grämer mig över.
Åsa: Jag fick ett samtal av en tjej som sa att hon hette Maria och hade skrivit en bok som hette Bitterfittan. Det låter sjukt märkligt tänkte jag, en galning. Men hon visade sig vara inte alls galen utan väldigt trevlig. Genom att bara ringa runt och säga precis det där lyckades hon få till möten med ett antal förlag vilket i sig är en bedrift. Sedan tackade jag nej trots allt och det ångrar jag. Men den kom ju ut.
