Ofilmbart eller bara dumt?

De kallas ”unfilmable novels”, eller ”ofilmbara romaner” – men varför skulle någon text vara omöjlig att överföra till filmmediet? Sebastian Lindvall ställer sig på tvären och reder ut begreppet.

Den amerikanska filmen fann en ny mästare när Paul Thomas Anderson skildrade porrbranschen i det brunstiga, tragikomiska ensembledramat Boogie Nights. Här var en ungtupp vars känsla för långa tagningar, parallella historier och stora rollgallerier skvallrade om en regissör i samma anda som Robert Altman. Efter den förutsägbara uppföljaren Magnolia har han seriösstämplat Adam Sandler (som sedan dess har bleknat bort), gjort ett prestigefyllt oljedrama och retats med scientologi. Mångsidigheten gjorde därför överraskningen mindre överraskande när det offentliggjordes att hans nästa projekt skulle bli Inherent Vice, en filmatisering av Thomas Pynchons roman Inneboende brist. Så varför alla oroliga suckar och stön, rynkade näsor, pannor i veck? Skulle inte PTA kunna tackla den enigmatiske postmodernistens författarskap?
Hinderbanan till det förbjudna området stavas ”unfilmable novel”, eller direktöversatt: ofilmbar roman. Det är ju ett omöjligt uppdrag att filmatisera Pynchons pårökta, polisong-försedda hippieparodi på hårdkokt noir, där privatdetektiven Doc Sportello flummar runt för att finna en försvunnen fastighetsmogul. Mysteriet är svävande, driftlöst, inte särskilt spännande och ibland utan tydliga mål – alltså inte vad många skulle kalla källmaterial för en kioskvältare. Betyder det att kommersiell appeal avgör huruvida romaner är filmbara?

Det finns en rad olika skäl till varför viss litteratur omges av minerad mark. I samband med premiären av Baz Luhrmans Den store Gatsby närmade sig journalisten Todd Leopold ämnet i en artikel för CNN (den 9 maj 2013). För att redogöra svårigheterna med att översätta språk till celluloid blickade han bakåt mot Vredens druvor och Den bäste. De två filmerna, regisserade av John Ford respektive Barry Levinson, räddades genom att överge böckernas magklumpar och skriva in lyckliga slut. Det ofilmbara bottnar alltså i vissa fall bara i publikpotential.
Men ibland är det just Hollywood-spinnen som sätter hinder. Till exempel Räddaren i nöden, vars författare J D Salinger och numera hans dödsbo, vägrade sälja rättigheterna. Salinger skrev ett brev till en producent i slutet av femtiotalet där han förvisso erkände textens filmiska tillgänglighet, men bland annat slog fast att dess tyngd inte låg i själva berättelsen, utan snarare berättarens rena röst och tankar. Detta har inte stoppat bolagens outtröttliga försök att lägga beslag på rättigheterna, men anledningen är inte nödvändigtvis att det skulle bli en bra film. Däremot har var och varannan läskunnig amerikanare betat av boken i skolan. Det finns alltså en förarbetad publik.

För att röra sig bort från branschuppskattade publiksiffror finns den mer bokstavliga kategorin. Litterära tuggmotstånd som i själva språket, berättandet eller utformningen orsakat migrän hos de stackare som försöker klura ut hur det ska fångas med en kamera. Bland dessa ryms beatpoeten William S Burroughs drogdimmiga, science fiction-surrealistiska feberdröm Naked Lunch, en kultroman som följer en knarkares luddiga färd mellan tid, rum och universum. Efter flera regissörers hopplösa försök lyckades till slut body horror-legenden David Cronenberg filma ett förvirrat mästerverk med Peter Weller i huvudrollen. Den är knappast trogen förlagan till punkt och pricka, utan snarare en egensinnig tolkning som spätt ut väl valda partier med författarens liv.

Fantasi kan komma till användning för regissörer som ger sig på att filma det ofilmbara. Som när Spike Jonze gjorde den fantastiskt fina och förvånansvärt mörka Till vildingarnas land, baserad på Maurice Sendaks vackert illustrerade barnbok som på originalspråk bara innehåller tio meningar. Eller så kan svårigheterna bli temat i sig, likt samme regissörs Adaptation, där manusförfattaren Charlie Kaufman skruvat ihop en rolig metahistoria om sin egen kris när han försöker adaptera Susan Orleans reportagebok The Orchid Thief. En av filmens absoluta höjdpunkter inträffar när inspiration sökes på ett seminarium hållet av den verklige manusgurun Robert McKee, vars ordnade kartläggning av narrativ struktur är raka motsatsen till den lustfyllda anarki som kännetecknar Kaufmans manus till I huvudet på John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
För det mesta är ofilmbart bara en omskrivning för svårt, smalt eller snårigt källmaterial. I själva verket kan ju vilken text som helst bli film! Eller bilderbok. Kluriga romaner må knuffa kreatörer mot omvägar, men det är också där man kan stöta på smultronställen och våghalsigt bränsle. Så nej, inga romaner är ofilmbara, men somliga kanske svårare än andra att sälja in. Låt oss bara vara ärliga och hädanefter översätta ”unfilmable novel” till ”dålig affärsidé”.

Andra ofilmbara romaner som trots allt blev film

Cloud Atlas
David Mitchells episka science fiction-roman skiftar kraftigt i både stil och perspektiv i sex parallella historier som sträcker sig från 1800-talet till en postapokalyptisk framtid. Författarens skepsis övergick i extas när han läste manuset, skrivet av syskonen Wachowskis som ihop med Tom Tykwer gjorde en ambitiös, kändistät och urusel maskeradkalkon av materialet.

As I Lay Dying
Den hyperaktive mångsysslaren och tidigare litteraturdoktoranden James Franco bestämde sig för att kombinera sina intressen och ge sig på William Faulkners kronjuvel Medan jag låg och sov och dess 15 berättare, inre monologer och modernistiska infall. Överraskande nog löste Franco detta någorlunda hedervärt med formmässig djärvhet, däribland det vågade valet att använda split screen.

Watchmen
Låt oss inte glömma ”grafiska romaner”. När det gäller just Watchmen var det ofilmbara snarare en kombination av förlagans oerhörda upphöjdhet i kombination med serienestorn Alan Moores uttalade förakt mot människorna som ger sig på hans verk. Den testosteronstinna regissören Zack Snyder löste detta genom att i princip använda förlagan som bildmanus, bortsett från slutet han beslöt sig för att skriva om.