Nöjesguiden ❤ Alexandra Pascalidou

15:27 28 Mar 2014

alexandrapascalidou.jpg

Premiäravsnittet av Alexandra Pascalidous P1 Debatt frammanade en av årets hittills mest laddade diskussioner. Amat Levin har träffat henne för att prata partiskhet, vithetsnormer och likheterna mellan främlingsfientliga vågor. 

Vi går om varandra inne på Rival i Stockholm och när jag till slut får syn på Alexandra Pascalidou tar hon sig för pannan. Hon säger att hon hittills har haft en usel dag och att morgonen inleddes med ett bråk med en chef. Men hätska diskussioner är ingenting hon är ovan vid. P1 Debatt är ett livesänt radioprogram som ämnar lyfta de mest brinnande frågorna inför valet och redan i efterdyningarna av första avsnittet i februari, med temat ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, handlade diskussionerna om Pascalidous uppmärksammande av en vithetsnorm och, enligt vissa, partiskhet. Men att programmet skulle väcka starka reaktioner kom inte som någon överraskning.

– Amat, jag säger ”god jul” och folk rasar. Så jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var beredd. Jag är så van, och genuint häpen, av att jag väcker sådana känslor hos vissa. Men jag är också uppriktigt förvånad av att det pågår något slags skyttegravskrig där högern försöker klämma in en i ett vänsterhörn vad man än säger. På ledarsidor har de påstått att jag har avslöjat mig som vänster, för att jag frågade en deltagare (Alice Teodorescu, reds. anm.) om hennes vithet låg till grund för hennes förnekande av rasism. Men det är fan den bästa frågan jag har ställt på länge, för om man förnekar rasismen måste man börja med att se sig själv i spegeln.
 

Kände du att kritiken du fick på första avsnittet var befogad?

– Jag ångrar att jag kallade henne vacker. För det var en överdrift, så vacker är hon inte. Nej, jag skämtar, det var en subjektiv beskrivning, men faktum kvarstår – enligt statistik har vackra människor lättare att lyckas. Och framför allt, det är ett program för radio där jag även beskrev de andra deltagarna i panelen av respekt för lyssnarna.

Istället menar Pascalidou att hon ångrar att hon i sin överambition hade bjudit in 25 gäster.

– Ingen hann säga särskilt mycket. I det andra programmet hade vi tolv gäster, men det kändes ändå som att tiden inte räckte till. I nästa program vill man nästan bara ha två personer som i en och en halv timme verkligen får diskutera och vrida och vända. Egentligen är det samtalet som verkligen får ta tid jag längtar efter. Men det kommer att bli bra – P1 Debatt startade som en varm, härlig, spretande diskussion präglad av en naturlig mångfald, men formatet är inte satt. Vi testar oss fram. 

Vad tror du det är i diskussionen om en vithetsnorm som gör folk så upprörda?

– För att det ifrågasätter normen i en tid där normen för första gången på allvar känner sig hotad. För 20 år sedan var det bara jag och någon annan blatte, men nu finns vi bland ståuppkomiker, journalister, dokumentärfilmare – vi är allt fler människor som har börjat ta plats med våra berättelser och har kunnat gå från objekt till subjekt. Vi är inte längre bara med i Efterlyst, vi kan vara programledare också. Jag tror att det finns en rädsla även bland de som inte kallar sig rasister eller xenofober och som skulle identifiera sig som invandrarvänliga. De vill inte dela med sig av makten.

Men det är även många med invandrarbakgrund som vänder sig emot diskussioner om att vithet innebär privilegier.

– Människor som säger det de förväntas säga, som gör strategiska avvägningar och smeker medhårs har alltid funnits. Människor som sätter sitt eget bästa framför alla andra och som inte känner någon lojalitet eller empati mot andra än de själva, även om det gäller deras egen familj. Det handlar om en anständighet och medmänsklighet. Jag har gjort en klassresa, blivit medelklass och har råd att åka på semester. Jag uppfostrar ett barn som får allt jag inte fick. Men jag har fortfarande ont i hjärtat för alla de som jag växte upp med som inte kan ge sina barn det de önskar. 

Pascalidou säger att alla inte delar samma inställning. 

– Vissa känner ett behov av att särskilja sig från den här mörka massan som vissa väljer att kalla blattar eller babbar för att själva framstå som bättre, starkare, smartare. Det är en överlevnadsstrategi som sedan kläs i ideologiska termer som liberalism och individualism eller vad det nu kallas. Ofta används invandrare som slagträ i de här frågorna, precis som att kvinnor ibland används i kritik mot feminismen för att de kan komma undan med att säga hårresande saker.


Vad kommer nästa program att handla om?

– Skolan! Det är också en hjärtefråga. Egentligen skär jämställdhet och rasism igenom alla frågor som kommer att tas upp. Den svenska skolan är så segregerad, det är avgrundsdjupa skillnader. Men vi kommer också att ta upp friskolesystemet, lärarlönerna och varför Sverige rasar i alla undersökningar.

Pascalidou säger att de i P1 Debatt har ”portat politiker”, eftersom de ändå får så mycket utrymme, och att hon är trött på politikerkandidater som använder sig av plakatpolitiska slagord de ändå inte håller. 

– Istället bjuder jag in läxhjälpare, min gamla mattelärare från Rinkeby, skolverksexperter, forskare, lärare, avhoppade elever – en salig blandning. Jag vill att lyssnarna, tittarna och de som närvarar ska få sig några rejäla tankeställare och en oberoende, opartisk grund för att sedan kunna rösta. Målet är att det ska vara färre ledarskribenter och åsiktsproffs och fler människor med egna erfarenheter från skolan, vården eller den stora valfråga vi debatterar.

Nu när du gör ett program i public service, vad anser du om kravet på opartiskhet?

– Sådana som jag och du kommer alltid att bli betraktade som partiska. När SVT vid millennieskiftet frågade vad jag ville göra och jag sa ”jag vill bli nyhetsreporter”, svarade de ”nja, du är lite för mycket invandrare.” De menade att jag skulle ha mina lojaliteter där. Sedan handlar det också om att jag är kvinna, för när en kvinna uppmärksammar orättvisor stämplas det som gnäll, medan det om en man gör samma sak pratas om pondus och rättvisepatos. 

Enligt Pascalidou spelar även hennes förortsmentalitet in. 

– Det är fortfarande väldigt mycket Rinkeby över mig. Har man ett sätt som inte är mainstream enligt den mediala medelklassens oskrivna regler upplevs man per automatik som partisk. Och jag har redogjort det här för längesen, jag är lojal mot den fattiga arbetarklassen som simmar motströms. Det är en känslomässig förpliktelse jag inte kan förneka.


Och att vara opartisk är inte helt oproblematiskt i sig.  

– Jag tycker att det är så trist att man inte får säga sanningen i det här landet, haha. Att man inte får kalla ett parti främlingsfientligt när det driver en främlingsfientlig politik. Men samtidigt gör vi det lätt för oss när vi reducerar rasismen till att bara handla om Sverige-demokraterna. Rasismen finns inhyst hos alla partier – det är inte så att alla andra partier skulle fronta ett antirasistiskt tåg eller är föredömen för sin antirasistiska praktik. Kolla på facken och alla maktpositioner, det kryllar inte direkt av blattar i styrelserna. Och nu snackar jag inte om att man ska släpa dit lata blattar som inte gör något, men det finns så otroligt många högpresterande människor med invandrarbakgrund som är en resurs med sin kulturkompetens, språkkunskaper, omvärldsanalys och andra konkurrensfördelar i en globaliserad marknadsekonomi. Var är de någonstans?

När man skriver om sådana här frågor brukar ens inbox bli full av rasistiska mejl och hatkommentarer. Jag antar att även din är det?

– Det är så lustigt för jag är jättekär och har en kille som är helt fantastisk. Han har inte bott i Sverige på tio år, har jobbat med något helt annat och har inte haft något med den här världen att göra. Han börjar gråta när han ser vissa brev och det är först då jag förstår hur allvarligt det är. Jag har ju fått det där i 20 år och kan känna ”men det där var ju ett snällt brev, det stod ju bara att jag var en zigenarhora”. Jag har blivit avtrubbad. 

Men Pascalidou erkänner att hon kan bli ”jävligt rädd”, trots att hon, enligt sig själv, framstår som kaxig. 

– Och jag döljer inte att jag under de här 20 åren ibland har valt att skriva helt oförargliga krönikor för att slippa väcka det där hatet. En gång skrev jag en krönika om varför jag älskar orkidéer – inget att förfäras över – men givetvis tolkades det här av vissa som en symbolisk hyllning till mångfalden.

Hur handskas du med det hat du får? Du nämnde att du har blivit avtrubbad?

– Ja, ett sätt är att bara stänga av, men det är inte så bra eftersom det hinner ikapp en. Samtidigt får man inte glömma att jag mest får kärlek och uppskattning. Men jag har mina flykter och åker utomlands väldigt ofta. Det är ett sätt att kunna andas, annars hade jag aldrig orkat.

 

Alexandra Pascalidou har behandlat frågor om främlingsfientlighet länge. Redan 1995 började hon som 25-åring programleda Mosaik på SVT, ett program som brukade beskrivas som ett ”mångkulturellt magasin”. Hennes liv förändrades kraftigt när hon tog plats i rutan.

– Jag fick en lön som var högre än båda mina föräldrars tillsammans. De hade städat Sverige i 20 år, men så kom jag och tjänade mer med min första lön. Det var en märklig situation och ställde hela maktbalansen på huvudet.

Bodde du fortfarande hemma när du började programleda?

– Ja. Första lönen använde jag för att köpa en väska till min mamma på NK. Du vet, vi brukade ju aldrig vara där. Tre år senare hittade jag den oöppnad i en kartong. ”Var ska jag använda den i Rinkeby?”, sa hon när jag hittade den. Det var så sorgligt på något sätt. Mosaik förändrade mitt liv, men det spädde också på min utsatthet. För helt plötsligt var jag väldigt utlämnad och sårbar. På redaktionen sa de att de skulle backa upp mig, men det gjorde de inte. När jag blev mordhotad av nazister sparkade de mig för att de blev rädda. 

Hon beskriver jobbet på Mosaik och slutet av nittiotalet som en stor prövning.

– Du förstår inte hur mycket jag har fått höra under min tid. På ett redaktionsmöte för en välgörenhetsgala föreslog jag att vi skulle ha med The Latin Kings och fick höra ”men vi kan ju inte ha med negrer i programmet” som svar. Jag var med på den tiden då det inte ens i de här välformulerade maktboningarna var tabubelagt med sånt här. När jag satt i invandringspolitiska kommittén, med fem gamla gubbar, frågade de mig ”är alla invandrartjejer oskulder?” och ”är ni omskurna?”. Det var en sån jävla sorglig och ensam tid. Det var bara att försöka tänka ”vi vinner till slut”.


Får du fortfarande mordhot?

– Jag får hot då och då. Som frilansjournalist är det svårt, för vem ska jag vända mig till? Min mamma? Hon är den sista som ska få höra det eftersom hon inte har kunnat sova på tio år. Men jag försöker att inte ta det på så stort allvar, förutom när det är riktigt illa och då polisanmäler jag det. Sist var i juni då det var svenska och grekiska nazister som samarbetade. Men det lades ned, så det känns ju också lite meningslöst.

Du nämnde att du har skrivit krönikor om orkidéer för att slippa de värsta reaktionerna. Har du någon gång funderat på att byta bana helt och hållet?

– Varje dag. Jag kämpar alltid i motvind och funderar ibland på hur det skulle vara att istället hålla med de som har makt. Men det här är alldeles för viktigt för mig, det här är min mission, vision och passion.

Men du sadlade om en aning efter OS i Aten då du åkte till Grekland och jobbade som programledare i två och ett halvt år. Skulle du säga att det var ett mer okontroversiellt arbete?

– Gud ja! Det var bara när jag uppmärksammade rasismen i Grekland i ett program som folk blev upprörda. Dagen efter skrev tidningarna ”Pascalidou är förvirrad och tror att hon är i Sverige – i Grekland finns ingen rasism”. Men när jag gjorde nöjesprogram fanns inget utrymme för sånt. Och det var så kul, jag var så jävla snygg, hade perfekt smink och fantastiska kläder. Men livet kändes så tomt och jag kände mig plötsligt så ytlig. En dag, nedanför min lägenhet, som hade fönster mot Akropolis och havet, pågick det en antirasistisk festival och jag var inte inbjuden.

Du hade blivit en av dem ”där uppe”?

– Precis. Mina vänner tyckte att jag var störd, men jag ville ner dit och identifierade mig mycket mer med dem. På festivalens andra dag gick jag ner och frågade hur jag kunde hjälpa och de var helt chockade av att en känd grek brydde sig om rasismen. Men det är det jag brinner för.

Apropå den grekiska rasismen – det nazistiska partiet Gyllene gryning har ju tagit plats i parlamentet. Ser du några likheter med utvecklingen i Sverige?

– Absolut. Det fanns ett parti som Sverigedemokraterna i Grekland som hette LAOS och när det av olika skäl brakade ihop ökade Gyllene gryning, som dittills bara hade varit en källarföreteelse. Och på samma sätt fungerar det här. Nationalistiska högerpartier som Sverigedemokraterna odlar och vattnar den främlingsfientliga retoriken och skapar en grogrund för de mest extrema.


Du som har uppmärksammat de här frågorna i två decennier – ser du några skillnader på idag och sist vi hade en främlingsfientlig våg i Sverige i början på nittiotalet?

– Det är mycket mer partipolitiskt polariserat nu och jag upplevde inte att det på den tiden pågick ett sådant skyttegravskrig mellan höger och vänster. Det hoppingivande är att mångfalden faktiskt har ökat. Nöjesguiden är ett utmärkt bevis på detta. Annars är jag lika deprimerad när det gäller polisen och på hur lite allvar Säpo tar sådana här frågor.

På vilket sätt?

– Det är fortfarande så att man väldigt gärna vill reducera nazistiskt våld till att handla om ”bråk”. Kalla inte nazism för det. Vi har ju pratat om det här i 20 år och ibland kan jag gå tillbaka till mina gamla krönikor och tänka ”jag skulle kunna ge ut alla igen”. Det är lite pinsamt att vi inte har lärt oss av historien. Hade det våldet utövats av sådana som såg ut som dig hade man pratat om terroristvarning. Man hade kollektiviserat och pratat om vad det är för fel på invandrarkulturen. Men nu har jag inte sett en enda analys om nazisternas klassbakgrund eller kultur – ingenting!

Du är programledare, journalist, författare, moderator, föreläsare…

– Och jag har slagits för varenda millimeter jag har erövrat. Men det är fortfarande så att jag trots de där titlarna kan presenteras som ”invandrarkändisen”. Vad är det ens för något? Jag har verkligen kämpat för allt och den största ynnesten är att jag får formulera det jag kämpar för. Och jag gör det i Metro sedan mer än tio år, vilket är jätteviktigt för mig för jag vet att det är allt ifrån SFI-klasser som klipper ut och jobbar med mina krönikor på svenskalektionerna, till de som inte har råd med en prenumeration som läser den tidningen. Sedan är det väldigt roligt att få komma in i de akademiska rummen genom P1, som är ett helt annat forum.

 

Men det finns fortfarande mer hon vill åstadkomma och pröva på.

– Jag vill jättegärna göra mer tv och hade gärna gjort mer dokumentärer. Men det är inte så lätt att få göra det. Helst av allt skulle jag vilja göra typ Nyhetsmorgon. Jag skulle göra ett helt vanligt nyhetsprogram där jag kunde brodera in de här frågorna alldeles naturligt i ett nyhetsflöde. När Nöjesguiden för flera år sedan frågade mig om vad jag drömde om att få göra i framtiden sa jag ”nyhetsankare”. Jag tror att jag menade att de här frågorna jag tar upp har nyhetsvärde och att såna som vi också ska få jobba med nyheter. 

Är det fortfarande en dröm?

– Vet du, journalistiken håller ju på att nedmonteras fullkomligt, nyheterna utgörs allt mer av telegram och får ta allt mindre tid. Så jag vet inte. Jag skulle vilja vara med och leda de samtal som verkligen betyder något i olika former och jag vill göra det för en bred publik.

 

"P1 Debatt" sänds första söndagen i månaden. Nästa gång är den 6 april från Kulturhuset i Stockholm. Inträdet är gratis. Texten publicerades även i Nöjesguiden #3.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.