När kulturen spelar svår

Foto: Röhsska museet, Carl Ander.

För några år sedan, tror det var precis innan Skunk lade ner, cirkulerade en ganska rolig hemmabyggd generator på nätet.

Efter att ha tryckt på en knapp fick besökaren slumpmässigt upp ett par ganska trovärdiga förslag på titlar till framtida konstutställningar. Titlarna var långa och flärdfulla, men bestod egentligen mest av skrattretande märkliga sammansättningar av svåra ord. Nej, sidan var inte ett hjälpmedel för konsthallspersonal med kreativ ångest. Den här finkulturella tombolan har fastnat i mitt minne för att den, genom igenkänningshumor, satte fingret på hur introvert, pretentiöst och emellanåt obegripligt ”kulturspråket” kan vara.

Jag kom att tänka på den där gamla generatorn när jag för ett tag sedan besökte ett i övrigt intressant panelsamtal på Stora Teatern. Deltagarna på scen knorrade under samtalets gång över att publiken mestadels bestod av medelklassakademiker. Inget fel på spaningen – de hade troligtvis helt rätt, och det är en viktig kritik. Men denna gång var det inte publikens socioekonomiska sammansättning som gjorde mig irriterad, utan en annan sak. Nämligen: de på scen fick skylla sig själva.

För samtidigt som paneldeltagarna dissade målgruppen till sitt eget arrangemang, byggde de sina resonemang kring begrepp som strukturalism, hegemoni och intersektionalitet, utan att någon gång, ens lite överskådligt, förklara vad de betydde eller varför just de termerna var viktiga för diskussionen. De på plats tror jag inte reflekterade över det – när man vet vad det betyder är det självklart. Men alla andra? Nej, det handlar inte om att dumförklara publiken, eller om att sänka kvalitén. Det är inte det konstnärliga innehållet som behöver förändras, utan själva paketeringen av det. Folk ska inte nödvändigtvis behöva massor av universitetspoäng för att ens förstå vad ämnet för kvällen är. 

Jag googlar upp den där generatorn, och läser lite mer om den. Det var tydligen en amerikansk konststudent som låg bakom allt. På skoj började hon anteckna ord hon upplevde ofta återkom i museers utställningstitlar. Jag trycker på knappen ”Curate me!” och får svaret ”Your exhibition’s title is: Archaelogical Illusion: Deconstructing the Avant Garde. Enjoy the show!”.
Men, scen- och konstälskare, spill inga tårar över att dekonstruerandet av den arkeologiska avantgarde-illusionen är inställt. Nedan hittar du fem andra härliga tips för maj månad.

Bäst just nu

1. Influenser, referenser och plagiat – en utställning kring Kraftwerks estetik
Röhsska museet, Vasagatan 39, den 24 maj–8 november
Själva dragplåstret till Röhsskas satsiga synthpopsutställning – en samling av Kraftwerks skivomslag, fotografier och memorabilia, känns kanske mest intressant om man är ett hängivet fan. Det jag själv ser fram emot är andra halvan av utställningen: hur bandet genom sin stilsäkra estetik har påverkat design-, konst- och modevärlden.

2. Kris/Populism/Konst
Galleriet på Konstepidemin, Konstepidemins väg 6, den 9–31 maj
Konstepidemin följer upp sin långa föreläsningsserie om populism i krisernas tidevarv med en grupputställning i Galleriet, kurerad av Anna Lamberg. Tio konstnärer från bland annat Sverige, Grekland, Kina och Gaza deltar.

3. Mordet på Marat
Artisten, Fågelsången 1, till den 16 maj
Chans att se framtidens teaterstjärnor redan nu, när Högskolan för scen och musik visar examensföreställningar för bara 40 spänn. Ögnade igenom listan över skådisar och till min lycka hittade jag två bekanta namn: både Karin Lycke och Nemanja Stojanovic var fenomenala i I Annas garderob på Stadsteatern.

4. Arabic Spring
Stora teatern, Kungsparken 1, den 15 maj
Ibland känns det som att jag tipsar väl ofta om saker som händer på just Stora Teatern. Det är av två anledningar – dels känns det som att deras egna marknadsföringsavdelning sover, dels bokar de många spännande akter. Det här blir en helkväll om arabiska våren med bland annat en dokumentärfilm-visning om kvinnliga graffitikonstnärer i Kairo och konsert med bandet ISSA.

5. In a Living Tradition – en kväll I Isadora Duncans anda
3:e Våningen, Sockerbruket 9, den 6–7 maj
Vilken powerkvinna hon var, danspionjären Isadora Duncan. Hon bröt mot konventionerna både genom sitt dramatiska privatliv, men framför allt genom sin gärning inom danskonsten – i stället för att tvinga in sig i trånga balettskor, släppte hon ut håret och dansade barfota. På 3:e Våningen hedras hon med en föreställning där Lilly Zetterberg dansar några av hennes originalkoreografier. 

Läs också: Välkommet sällskap till Hisingens konstscen.