Name the Pet

15:16 1 Oct 2009


Foto: Johannes Helje

Klubbar eller topplistor, jazz eller pop, mode eller musik? Än så länge har Hanna Brandén, aka Name the Pet, kastat sig mellan ytterligheter och talat med bönder på bönders vis och med lärda på latin. Nu tvingar Nöjesguiden henne att välja.

Dj:ande kontra livesång?
–Båda. Jag gillar dj-jobbets blandning av människa och maskin. Men jag dj:ar inte så mycket och jag är inte så skicklig, rent tekniskt. Jag fejktaktmixar lite, mest på kompisars klubbar en gång i månaden kanske, och allra roligast tillsammans med Signe (Siemsen, reds. anm.). Det var någon som sa att de aldrig sett en dj som var så lite vid konsolerna och så mycket uppe på högtalarna och dansade, och det stämmer ganska bra på mig.
–Men jag har ju en jazzbakgrund, där det enbart är live som gäller, och det har påverkat mig. Jag älskar att spela live, särskilt just nu när vi kombinerar backing tracks med ännu fler liveinstrument. Det blir en så häftig dynamik!
Laptop kontra studio?
–Inget av det. Snarare hemmastudio. Eller förresten, låt mig svara så här. Jag tror på en riktigt ingången studio, som Anthony Whitins inrökta gamla studio långt utanför London. Där finns en gammal soffa, där finns tusentals konstiga gamla instrument som importerats från Sovjet-unionen. Att gå in där är som att gå in i en annan värld – där är det lätt att vara kreativ. Men annars är jag faktiskt mest van vid hemmastudios, ett rum, en dator och en gitarr.
–Jag spelade in en låt till albumet i en sådan där riktigt lyxig studio, men den blev inte så bra så jag tog inte med den. Där satt man och var imponerad av att inredningen, och det är lätt att förstå varför rapparna som brukar spela in där gör blingbling-texter, det var liksom det enda som fanns att prata om där.
Mariah Carey kontra Nico?
–Oj, så lätt. Nico, självklart. Gud vad jag älskar Nico. För några år sedan blev plötsligt Edie Sedgwick en ikon, och jag fattade aldrig grejen med det. Det var ju Nico som var den riktigt stora i kretsen runt Andy Warhol på sextiotalet.
Eskapism kontra nostalgi?
–Hur skulle jag kunna välja nostalgi? Jag har ju bara en romantisk föreställning om hur det var på TLC:s nittiotal, eller innan dess. Jag försöker förstå, jag läste just Please Kill Me för att förstå mer, men det blir bara mer romantiskt! Eskapism, helt klart.
Mode kontra musik?
–Musik. Samtidigt är alla former av estetik sammankopplade och personligen är jag i behov av både visuella och auditiva intryck. Det estetiska runt Name the Pet är jätteviktigt, och jag är verkligen nöjd med de formgivare som jobbat med till exempel skivomslaget. Samtidigt har jag alltid sista ordet i allting som rör Name the Pet, varenda bild, varenda ton, varenda klang.
–Att det blivit mycket av just mode beror på att mina vänner finns i modevärlden, och då blir det svårt att inte integrera musiken i det, till exempel att spela på visningar och så. Samtidigt är inte Name the Pet fashion-musik i betydelsen George Michael eller ”Fa-Fa-Fa-Fa-Fa-Fashion”, inte alls.
London eller Stockholm?
–Det är olika. Jag har bott i London, jag hade länge min pojkvän där och det finns gott om vänner i den staden, så jag åker fortfarande mycket fram och tillbaka. Men samtidigt är Sverige så himla bra att komma hem till. Det finns en sanning i att alla utlandssvenskar klagar på Sverige när de är här, men skryter över Sverige när de är utomlands.
–Det kan nog bli en lansering utomlands så småningom. Jag fick management för ett par månader sedan, och det kanske blir en singel till våren. För det är klart att jag vill till London och till mina vänner där med min musik, och det är klart att USA vore skitkul.
Utländsk stjärnproducent eller svensk?
–Jag väljer inte stjärnproducenter, jag väljer sköna snubbar med sunkiga studios. Anthony Whitin är en hjälte, Stefan Storm har en bra energibalans, så att det blir rätt taggighet i produktionen, och Mathias Glavå är fantastisk. Och skitjobbig. Vet du, vi hade spelat in en hel dag, och jag var nöjd och skittrött och på väg hem. Då ringde Mattias och hade hittat något svårdefinierat som han inte var riktigt nöjd med. Han krävde att jag skulle komma tillbaka och göra om precis alltihop igen. Pust. Men han hade rätt, det blev mycket bättre.
Drillning eller naturlighet?
–Naturlighet, helt klart. Fan, kan inte folk sluta spela funk? Jag gick jazzgymnasium, och jag fick lov att kämpa för att inte förvandlas till en sådan där musik-skoleelev. Som tur var har jag inte så mycket kompisar som spelar jazz, och jag har aldrig varit mycket för att jamma. Faran med jazz är att det blir akademiskt och överanalyserat, och då blir det ingen känsla kvar i musiken, då kan man lika gärna bygga hus. Jag lärde mig lika mycket genom att klubba i London som att gå på musikskola.
Rytm eller melodi?
–I en het låt behövs båda, men om jag måste välja blir det beatsen. Samtidigt är det just beatsen jag lämnar till producenterna att programmera. Jag lägger helt klart mest tid och energi på melodier och på andra plats texten. Om man fastnar för många gånger när man försöker sjunga sig igenom en ny melodi är det för att den inte är tillräckligt bra. Jag tillhör definitivt den grupp som tycker att en bra låt ska hålla lika bra i en avskalad akustisk version.
Singlar eller album?
–Bara för att jag har fått klubbhits så förväntas jag vara en singelälskare, men jag föredrar definitivt album. Fast på vinyl, jag är en sucker för sådant.

Singlarna Get On the Bus och Sunshine har du redan hört på de bästa klubbarna och bloggarna. I slutet av september kommer du att höra Name the Pets debutalbum..

Styling Stephanie Wadman
Basketlinne från Rodebjer/Tjallamalla
Fransväst från Rodebjer/Tjallamalla
Halsband från Viktoria & Erik
 

Stad: 
Kategori: