Del tre i Nöjesguidens genomgång av årets boxar och återutgåvor ägnar vi åt dem som kunde men inte ville, dem som struntat i rikedom, ära och berömmelse och istället envist trampat egna stigar. Brian Eno, Pere Ubu och The Durutti Column, till exempel.
Vini Reilly har smakat succé. Under en kort period som den då nyblivne soloartisten Morrisseys sidekick för 20 år sedan hade han sina låtar på topplistorna, och han hade lätt tillräcklig talang för att kunna fortsätta dominera listor under årtionden framöver, och kanske till och med tillräcklig diplomatisk förmåga för att kunna fortsätta hänga runt Moz. Men. Han hade ingen lust.
Ända sedan Durutti Columns debut 1980 har han istället fördjupat sig i impressionistiska och flyhänta små gitarrstycken, så vilsamma, harmoniska och innerligt vackra att de numera skrivs ut som psykofarmaka mot djupa depressioner i stora delar av västvärlden. Hans viktigaste storhetstid ligger i Factory-utgåvorna under bandets första decennium, inte på långa vägar under den period som boxen The Durutti Column 2001-2009 (Fullfill/BonnierAmigo) fångar. Numera är musiken är en aning mer utslätat och dessutom i allt större utsträckning klätts i lånta och rätt obekväma fjädrar som dub- och triphop-beats. Dessutom kommer de vokala inslagen oftare numera, och även om Vini Reilly har en behaglig konstant viskande röst inte så långt från Bernard Sumners så ligger The Durutti Columns storhet alltid i det instrumentala.
Men trots invändningarna (för att inte tala om irritationen över slappheten i den totala frånvaron av credits och annat väsentligt) är en låda med Vini Reillys samlade 2000-tal - fem originalalbum och en drös radiosessions – en mycket smaklig anrättning, och särskilt när den går att få tag på för en dryg hundralapp.
Även Brian Eno hade snuddat vid popstjärnelivet och synts på Top of the Pops, med Roxy Music och sedan med sina första soloskivor, men 1976 hade han lagt alla sådana idéer bakom sig. Istället hade han släppt fram sina Satie-influenser, fixat konstiga samarbeten med Robert Fripp och gjort sitt första utkast till ambient-musik. Och förebilderna till de växande ambient-ambitionerna var lätta att spåra. Till Tyskland.
Cluster bestod av Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius, och när Michael Rother från Neu! anslöt sig blev de istället Harmonia. Brian Eno hade fascinerats av deras två tidigare album - "the world's most important rock band" ska han ha sagt - och i september 1976 satte inspelningarna av deras första gemensamma album igång. I den mån den funnits tillgänglig överhuvudtaget har den varit mycket svårfunnen, och med årets utgåva Harmonia & Eno Harmonia & Eno '76 - Tracks and Traces re-released (Grönland/Border) kommer dessutom tre bonusspår. Mycket av den estetik som kom att genomsyra Enos senare ambientprojekt skiner klart redan på den här bortglömda pärlan.
Utan Rother tog sig de kvardröjande tyskarna sedan tillbaka bandnamnet Cluster, och samarbetet med Brian Eno fortsatte. För hans del var det nog främst ett utlopp mellan 1977-jobben med det som kom att bli David Bowies Berlin-trilogi och Iggy Pops Idiot och Lust For Life, men när även Cluster & Eno Cluster & Eno (Bureau/Border) nu återutges framstår den framför allt som en spröd och mycket harmonisk föregångare till Enos fortsatta utforskande av ambientmusik.
Inför deras tredje och sista gemensamma album After the Heat (Bureau/Border) skippade de bandnamnet helt och släppte skivan som Eno Moebius Roedelius. Förstärkta inte bara av studioägaren Conny Plank utan också av Can-medlemmen Holger Czukay hade det kunnat dra åt renodlat krauthåll, men blir snarare något som dagens mest drivna electronicamusiker fortfarande betraktar som hypermodernt. Eno bidrar inte bara med sina treatments och sina atmosfärer utan även med både sin underskattade melodikänsla och med sina vid det här laget allt mer sparsmakade vokalinsatser, bland annat genom baklängeskörningar av refrängen från hans Talking Heads-hyllning King’s Lead Hat. Det skulle dröja mer än tio år innan hans röst hördes på skiva igen.
Ett Fall och En Lösning. Så kom Final Solution att heta när Bob Hund – det var dömt att hända förr eller senare - försvenskade Pere Ubu. Banden delar den dubbelhet som Pere Ubu har kallat för sina ”två ansikten – konst och pop”, som är en mycket mer träffande beskrivning av Pere Ubu än de punk- och new wave-fack där man försökte pressa ner dem under andra halvan av 70-talet.
De tog sitt namn från Alfred Jarrys surrealistiska pjäs Kung Ubu, en pjäs som de för övrigt tolkat på skiva nu år 2009 och därmed slutit cirklar. De hade en gitarrist som knarkade ihjäl sig redan 1977, den smått geniale Peter Laughner. De rymde förutom den lätt vrickade ledargestalten och antisångaren David Thomas under sina första år också folk som Mayo Thompson från Red Krayola och Anton Fier som sedan gick vidare till bland annat Golden Palominos. Men det som verkligen gjorde Pere Ubu till Clevelands viktigaste bidrag till kulturhistorien (i hård konkurrens med Howard The Dock) är låtar som debutsingeln 30 Seconds over Tokyo, muntra Humor Me, glasskross-noise-balladen Sentimental Journey, och resten av deras ständigt “självdestruktiva melodier”, som någon träffsäkert beskrev dem.
Pere Ubu Datapanic in the Year Zero (Cooking Vinyl/BonnierAmigo) är en remastrad lågpris-reissue (vi gillar!) av en drygt 10 år gammal box. Den är anspråkslös till utseendet, men den rymmer precis allt varje nästan normal människa kan önska sig med bandet, nämligen Pere Ubus fem första album i sin helhet, tillsammans med de tidigaste (och bästa) sjutummarna. På en fjärde CD finns dessutom 18 låtar med medlemmarnas tidigare och parallella band, där också blivande medlemmar i Dead Boys och The Cramps ingick. För den stackare som missat bandets första inkarnation Rocket from the Tombs eller samtida The Electric Eels är det en omtumlande smarrig gottpåse.
Fler 2009-återutgåvor från de mest egensinniga:
Kraftwerk Trans-Europe Express och 7 andra titlar (alla EMI). En kataloguppfräschning så mycket viktigare än den där Beatles-grejen folk tjatar om, och så så så mycket svängigare. Slå på stort och köp hela boxen, vetja, varför inte i den japansk-språkiga versionen?
Monks Black Monk Time och The Early Years 1964-1965 (Light in the Attic/Border). Aldrig förr eller senare har något tyskt band bestående av amerikanska soldater i munkkläder och med rakad skult spelat råare eller bättre psychpunk.
The Dukes of Stratosphear 25 O'Clock och Psonic Psunspot (Ape House/Helan/BonnierAmigo). XTC:s bluff 1985 att deras nya inspelningar var upphittade psykedeliska poppärlor från 1966 höll inte ens i en sekund. Musiken däremot håller långt efter att maskeradens avslöjade.
Beck One Foot in the Grave (K/Iliad/Playground). När den spelades in var han en egensinnig nobody med svårartad lust för skitig anti-folk. När den kom ut hade redan Loser hunnit emellan och Beck var MTV:s senaste sensation. Ingen brydde sig mindre om vilket än Beck.
Stad:
Kategori:
