Vilken skiva tycker musikerna själva har varit årets bästa? Nöjesguiden vet, och presenterar nu även vilka favoriter First Aid Kit, Final Fantasy, Loney Dear, Willy Vlautin i Richmond Fontaine, Lightspeed Champion, Brendan Benson, Fjodor från Ebba Grön, Magnus Tingsek, The Very Best, Nathan Larson i A Camp, Benjy Ferree och Rita Redshoes har.
Jack White
Otålig bandkonstruktör.
–Enkelt. Jay-Z, utan tvekan. Alla i
The Dead Weather älskar The Blueprint 3 (Atlantic/Warner). Oh yeah.
Jonathan Johansson
Med mer än bara en hand i himlen.
–Min första direkta tanke var Bon Ivers For Emma, Forever Ago (4AD/Playground), den har fungerat som stretchad tvångströja under hela årets samlade panik-attacker, fast, den släpptes väl förra året? Om det är så, så går jag direkt på jäv och säger Loney Dears Dear John (Parlophone/EMI). Emil är sjuk i huvudet och i konservativ klassisk bemärkelse ett så kallat musikaliskt geni. Det ska premieras. Fast de två skivor som jag har lyssnat allra mest på är David Åhlens We Sprout in Thy Soil (Compunctio/Naxos) och Karin Dreijers Fever Ray (Rabid/Border) – två livs levande svenska schamaner. De borde för övrigt ta en fika.
Christian Olsson
Hans Fibes, Oh Fibes! har gjort 1987 års bästa skiva. I år.
–Miike Snow (Columbia/Sony). CP-80-pianot, Andrews magiska röst – han låter som en berusad Peter Gabriel, bara en sådan sak – och den avskalade produktionen. Animal är årets låt.
Frida Hyvönen
Också bäst av alla förra året.
–Jag har bara lyssnat på en skiva i år, Sarah Assbrings (El Perro Del Mar Love Is Not Pop, Licking Fingers/Playground), så jag bör ej ha någon talan. Tackar ödmjukast för den missriktade tilltron.
Paul Donoghue, Glasvegas
Också bäst av alla förra året.
–Julian Casablancas Phrazes for The Young (RCA/Sony). The Strokes har varit ett av mina favoritband ända sedan de kom. Jag har massor med respekt för den musik de har gjort och kan knappt vänta på deras nästa album. Det här är en bra radda sånger, och att göra en trailer på YouTube var en grym idé för att låta folk höra talas om den.
Vampire Weekend
Preppiga afropoptänkare.
–Vårt bästa album i år är Lonely Islands Incredibad (Universal). Inte bara är den vår generations bästa komedialbum, den visar dessutom en djup kärlek till och förståelse av popmusik. Space Olympics är ett exempel på otroligt användande av AutoTune.
Andreas Tilliander
Elektronikkung.
–2562 Unbalance (Tectonic), uppdelat på tre vinylskivor, är inte bara årets bästa skiva. Unbalance kvalar också in bland de bästa skivorna på nollnolltalet. Med skeva rytmer och djupa, sönderklippta ackord bygger 2562 en helt ny typ av dubstep långt ifrån wobblande basar och annat som blivit rätt klyschigt inom denna fortfarande relativt unga genre. Unbalance tröttnar man inte på i första taget, oavsett om man vill dansa eller åka buss med musiken i hörlurarna. Eller för den delen dansa på bussen med musiken i hörlurarna.
M.Sakarias
Andra halvan av Lorentz & M.Sakarias.
–Drake, So Far Gone (mixtape). Det är egentligen inget officiellt studio-album men Drakes mixtape som släpptes i början av året gavs nyligen ut i kortare version som en ep (Young Money Ent/Universal). Drake har blivit en supersjärna idag, men på sitt mixtape framstår han mer som en riktig människa, som sjunger om kärlek och som rappar bättre än de flesta på svävande produktioner. På So Far Gone samplade han dessutom både Lykke Li och Peter, Bjorn & John. Det var länge sedan det dök upp en rappare med samma närvaro. Röstläget, texterna och känslan för musiken är några strån vassare än det mesta på den amerikanska hiphopscenen just nu. So Far Gone är därför årets mest intressanta släpp i min bok. Den riktiga plattan kommer till våren.
Deportees
Norrlands bästa soulband. Och Sveriges.
–Animal Collectives Merriweather Post Pavilion (Domino/Playground), får det bli. Vi vill ställa en fråga: hur får man sången att låta så mycket Beach Boys? Mycket stark skiva!
Christopher Sander
[ingenting] och förskolekörledare.
–LaCrosse Bandages for the Heart (Tapete/Border). Sveriges finaste Nina Wähä med vänner anlitade en ängel och gjorde pop som förtjänar en påminnelse. Bland suicidala vänner och dementa tanter blev My Stop årets låt. Och What's Wrong with Love definierar alla kärleksrelationer jag hörde talas om 2009.
Adam Olenius
Lite hemligt i Tutankamon. Inte alls hemligt i Shout Out Louds.
–The XX (XL/Playground). Minimalismen! I ljudbilden, i texterna och i artworket. Jag brukar inte gilla pojk-tjej-duell-sång, men de lyckas. Introt på Islands är det bästa i år. Jag lyssnade mycket på skivan under inspelningen av Shout Out Louds nya skiva.
Victoria Bergsman
Fortfarande Taken by Trees.
–Svårt att välja... Men nu har jag bestämt mig och det blir Animal Collective, Merriweather Post Pavilion. De övertygade mig med sin senaste ep. Briljans.
Tegan
Tillsammans med Sara Kanadas coolaste tvilling.
–Jag vet att den kom redan 2008, men The Gaslight Anthems The ’59 Sound har betytt mest för mig av alla skivor under 2009. Den är en stor influens för vår senaste skiva Sainthood, jag tvingade producenten Chris Walla från Death Cab For Cutie och alla andra inblandade att köpa den. Sedan försökte vi sno allt och misslyckades fullständigt så att det blev något eget istället. Precis som jag har misslyckats med att sno från Bruce Springsteen i 20 år.
Klara Söderberg
Yngsta halvan av First Aid Kit.
– Får man säga två? Inte? Isåfall måste vi säga du vet… (viskar till sin syster Johanna, andra halvan av First Aid Kit) du vet, för att… (viskar mera). En bara? Ok! Årets bästa skiva är Samantha Crain & The Midnight Shivers (Emergent/import). Jag hittade henne på MySpace och tyckte att hon var fantastisk, så jag la till henne som vän på Facebook. Rätt fånigt, men sedan fick jag ett meddelande från henne att hon visste vem jag var. Det var jättehäftigt. Nu har hon skickat den riktiga skivan till mig!
Final Fantasy
Stråkmästare.
– Lätt. Det är Micachu & The Shapes, Jewellery (Rough Trade/Border). Det är faktiskt det enda album från 2009 som får plats på min tiobästalista från decenniet. Storartat och visionärt, man undrar varifrån hon fick idéerna. Det är dessutom Matthew Herberts bästa produktionsarbete hittills.
Emil Svanängen
Loney Dear. Sjuk i huvudet, enligt Jonathan Johansson.
– Dirty Projectors album Bitte Orca (Domino/Playground) serverad i öronen. Tjusigt märklig musik. Jag delade scen med dem på en festival på den engelska landsbygden i septembras. Man ur huse för att se dem, lyder min uppmaning. Two Doves är den allra finaste låten från skivan.
Willy Vlautin
Richmond Fontaine-ledare och författare extraordinaire.
– Alltså, ska jag vara ärlig så har jag inte lyssnat på så mycket ny musik i år. Jag har haft en total Louis Armstrong- och John Coltrane-kick. Men just nu, idag, skulle jag säga Richard Hawleys nya, True Love's Gutter (Mute/EMI). Den är fantastiskt producerad. Om man vill försvinna är det en fantastisk skiva, enbart romantik och vemod.
Lightspeed Champion.
Den tjugonde coolaste i engelsk rock, enligt New Musical Express.
– Cryptacize har gjort ett album som heter Mythomania (Asthmatic Kitten/Border). Det är otroligt, och de är vänner som alltid låter mig sova över när jag är i LA. Skivan är både vacker och någonstans längt därute på samma gång, helt och hållet inspelad av dem själva. Kolla upp den!
Brendan Benson
Popgeni och stundtals Raconteur.
– Hur ska jag kunna veta det? Jag har ju ingen aning om när skivor kommer ut, knappt ens mina egna. Men Antibales Security (Anti-/BonnierAmigo) är grym, kom den i år? De är från Brooklyn och spelar någon sorts afrobeat. Min kompis i Brooklyn spelade det för mig, och jag tycket att det var riktigt cool grejor. (Coolt är det, men mer 2007 än 2009, om man ska vara petig Brendan. /Reds anm)
Fjodor
Ebba Grön-legendar.
– Jag måste säga att Anna Ternheims Leaving on A Mayday (Universal, faktiskt slutet av 2008. /Reds anm) är årets platta. Hon imponerar stort med sina fantastiska melodier, sång och komponerande. Hon har också vuxit som artist och jag har sett flera prov under året på det! Inget kan stoppa henne från att bli en otroligt stor artist!
Magnus Tingsek
Soulmusiker.
– Bäst från i år tycker jag är Break Up med Pete Yorn och Scarlett Johansson (Rhino/Warner). Den är så grymt lekfull och energiskt producerad. Och så är den genomtänkt och välarbetad utan att förlora spontanitet. Ett riktigt bra album helt enkelt!
The Very Best
Hip trio. Och talför.
– Först Papa Kourand, Les Merveilles De La Sanza Vol. 2 (Bassoka/import). Till slut kom det ett andra album från vår favoritstorpappa från Kinshasa Kongo. Han måste vara 80 nu, och den ultimata kungen av Sanza, en sorts tumpiano.
– Sedan Douster, Triassic EP (ZZK/import). Den här killen har allt. Han mixar råa scifi-ljud med melodier från kinesisk restaurangmusik och gör de fräschaste klubbspåren just nu. Hans hemmagjorda videos är också fantastiska.
– Och så R Kelly, The Demo Tape Gangsta Grillz. En stor The Very Best-inspiration kommer tillbaka med en mixtape bättre än de flesta av hans senare album.
– Karen O & The Kids, Where the Wild Things Are, Original Soundtrack (Interscope/Universal) också. Vi har inte sett filmen än, men soundtracket är helt mästerligt. Fantasy folk.
Nathan Larson
En tredjedel av A Camp, och hälft till Nina Persson.
– Jag får erkänna att jag inte är någon expert, eftersom jag inte köper särskilt många skivor. Jag fattar varför folk älskar Grizzly Bear-grejen och Dirty Projectors som båda är skitbra. Men jag måste säga Mos Def, The Ecstatic (Downtown/BonnierAmigo). Mos är en fantastisk artist som har fladdrat lite på senare år, men det här är ett oerhört starkt album som verkar ha hamnat under folks radar. Det påminner mig om den hiphop jag uppfostrades med, det intelligenta och intellektuellt provocerande som kom ut i slutet av 80-talet. Som New York-bo är jag stolt över att kalla den här killen min samtida. Hans reflektioner om stan och om den psykologiska omgivning vi delar är mitt i prick. Skaffa den om du gillar hiphop det minsta.
Benjy Ferree
Sångare med Peter Pan-hangup.
– Jag gillar verkligen Animal Collectives album. De flesta vita ungar I USA försöker sjunga som någon de önskar att de vore, med någon låtsassexig röst som varken är bra eller kul eller det minsta verkligt sexig. Merriweather Post Pavilion (Domino/Playground) är bra för att bandet sjunger häcken av sig över bra låtar. Det allra bästa är att varje publik gör anspråk på dem som sin egen. Folk envisas med att skrika om hur innovativa de är, och det är ju en komplimang, men de är också ett band fyllt av bra sångare. Jag kommer från Prince Georges County, som inte alls liknar Baltimore alls men som ligger 30 minuter från Baltimore. Därför gör skivtiteln mig helvetes stolt. Jag såg till exempel Morrissey kränga sina två första soloalbum på Merriweather Post Pavilion när jag var tonåring och tillsammans med vad jag få tyckte var drömtjejen. Det är ett konstigt val av albumtitel, och underbart I sin sentimentalitet.
Rita Redshoes
Portugals egen Regina Spektor.
– Mitt favoritalbum i år är Hold Time av herr M Ward (4AD/Playground). Från första till sista låt låter den otrolig. Hans röst och hans gitarr är så fina och intensiva, och hans musikaliska känsla är perfekt. Alla låtarna är vackra, men duetten med Lucinda Williams på countryklassikern Oh, Lonesome Me och albumets första låt For Beginners tar andan ur mig. Jag har lyssnat på skivan många många gånger i år, och jag blir inte trött på den. Den hjälper mig att fånga tiden. Tack, herr M Ward.
