Mat mot segregation

I Angered har nio systrar sysslat med det kommunen borde gjort för länge sedan – tagit vara på arbetssökandes största talang och hjälpt dem till jobb. Hajar Alsaidan berättar om cateringtjänsten Hoppet och viljan att få kommunens stöd. 

Det har gått drygt sex år sedan nio systrar satt runt ett köksbord och bestämde sig för att göra någonting för att hjälpa kvinnor i deras område. De såg kvinnor som tvingades leva gömda, var arbetslösa eller fast i destruktiva relationer. Hoppet skulle finnas till för dem. Till en början höll föreningen till i en lokal dit du kunde gå för att få massage, håret klippt eller hjälp med att hantera myndigheter, men de senaste åren har verksamheten förändrats. Numera är Hoppet en cateringtjänst.
– Matlagningen har alltid varit en central del i det vi gjort, och med tanke på att kvinnorna tillbringar stora delar av sina dagar i köket kände vi efter ett tag att ”klart vi ska sälja maten också”, säger Hajar Alsaidan.

Det har lett till att tolv kvinnor, alla utom en boende i Angered, lagar mat på beställning från privatpersoner. Pengarna går delvis till ett välgörenhetsprojekt för irakiska barn som lider av blodsjukdomen talassemi, och delvis tillbaka till den som lagat maten.
– Kvinnorna har inte en självklar port in i samhället. De har inte jobb och lider ofta både psykiskt och fysiskt. De har överlevt krig och många har förlossningsskador. Det minsta man kan göra är att investera i deras talang och visa att de är mycket mer än den som tvättar kläder och hämtar barn på dagis.

På pappret borde Göteborgs Kommun vilja stötta Hoppet. Organisationen drivs av unga som verkar i förorten, motverkar segregation och hjälper människor in på arbetsmarknaden. Trots det lyser myndigheternas stöd med sin frånvaro. 
– Med tanke på hur det låter i både kommunen och ute i landet om att folk inte jobbar, varför stöttas inte ungdomar som driver ett projekt som skapar arbete för kvinnor? Vi är inte ens vinstdrivande, säger Hajar Alsaidan. Ingen får en månadslön för sina vinblads-dolmar, däremot får vi en tidigare passiv kvinna att tänka ”jag kan jobba”. 

Hon vill att kommunen ska hjälpa dem, gärna med lokal men också med andra resurser. I framtiden drömmer hon till och med om att Hoppet ska bli en kommunal verksamhet, där kvinnorna blir anställda. För Hoppet är större än systrarna Alsaidan och maten de säljer.
– Segregationen i Sverige är ett faktum, och när någon smakat på mat från ett land den kanske inte ens visste existerade har två människor, två länder, två kulturer knutits samman. Hoppet är segregationskrossande. 
På den sociala resursförvaltningen säger enhetschef Lotta Lidén: – Förreningen har inte, vad jag känner till, sökt bidrag hos oss. Be dem kontakta oss.