The Mary Onettes andra album är så bra att Nöjesguidens Elina Wessman helt enkelt var tvungen att stämma träff med bandets sångare Philip Ekström för att föröka ta reda på vad som ligger bakom deras utveckling. Och deras myckna reverbanvändande.
Ni hyllades och hypades för ert debutalbum – hur påverkade det er som band?
– Vi är väldigt mycket i vår egen lilla värld, och ser oss fortfarande som det där lilla lilla bandet. Jag blir lika förvånad varje gång någon faktiskt känner till en utomlands. Men att bli hyllad kändes mest som att man var värd det efter att ha hållit på med musik så länge som jag har gjort.
Ni har verkligen tryckt ner reverbpedalen på nya skivan.
– Vi kanske har överdoserat i vissa fall, haha. Fast, jag gillar ju det. Och jag tycker att man ska vara konsekvent i det man gör - hur man spelar in och använder effekterna.
Var ni lika petiga under inspelningen av den här skivan som den förra?
– Verkligen, det är en så jäkla komplicerad process. Först gör jag en version, sedan spelar vi in med de andra. Då är jag aldrig nöjd, utan gör om sången fem gånger. Det är helt sjukt. Vet inte hur länge man kan hålla på, men vi kan nog slå någon form av rekord.
Blir du nöjd då?
– Nä det är det som är problemet, ju längre man håller på desto fler saker som kan förbättras hör man ju. Men när jag lyssnar nu känner jag att det är skönt ändå att vi har fått till ett sound som är omodernt, det är det man jobbar mot. Dagens musik är väldigt slipad, och låter snyggt i alla högtalare - det gör inte vår musik. 80-talet huserade ju en oändlig massa band där soundet är väldigt ologiskt.
Hur då ologiskt?
– Fult, liksom. Det finns ingen logik i att lägga reverb på allt, det är egentligen väldigt väldigt fult. Många anser ju att man inte ska låna för mycket från den eran just på grund av ljudbilden, men vi vill göra något som är annorlunda. Det är vanligt att man lånar element från 60-, 70-, och 80-tal, fast i modern tappning. Vi gör det fullt ut, och nu börjar vi nästan bli del av genren snarare än att låna från den. Det är skitmånga som tror att vi är ett gammalt band. Däremot är det väldigt viktigt att musiken och texterna kommer från mig; jag lånar aldrig melodier eller så. De måste vara unika, även om de är vanliga poplåtar. Sedan är soundet kostymen man drar på sig.
Ni låter mycket mindre Joy Division nu. Tror ni att ni har tappat några 80-talsnostalgiska fans?
– Det är möjligt att vissa inbitna dystra gothar kanske blir skitbesvikna för att vi inte hade syntstråkar, men jag kan inte hålla på och anpassa mig efter det.
Hur är det med syskonkärleken i Mary Onettes? Finns det någon risk för att ni gör en bröderna Gallagher?
– Haha. Vi är lite som två lag i bandet. Jag och min bror, och så de andra som är barndomsvänner. Vi håller ihop väldigt mycket, men det är inte helt friktionsfritt. Ofta kan det bli nästintill otrevlig stämning när man är ute och spelar. Det börjar med att vi är fyra som diskuterar, men sedan går det över till att det är jag och Henke som hamnar i diskussioner som rör familjen. Då går de andra och dricker öl.
Stad:
Artist:
Kategori:
