Månadens läsning

Brev i april och andra dikter
Inger Christensen
Modernista
Det är bitterljuvt att läsa Inger Christensens poesi. Brev i april från 1979 är en skrämmande lugn svit, stillsamt vacker som om radernas brott mejslats ut i lera. En kvinna reser med ett barn till en plats, det är vår. Christensen skriver: ”Är detta vattenfall/ av bilder/ verkligen ett hus.” Det är ingen fråga. Hon avhandlar mysteriet som stavas mänskligheten och konstruktionen som stavas språket, men det blir (nästan) aldrig snömos. På grund av precision, rytm och förskjutning, den svävande överblicken spetsas ständigt av närbilder: ett granatäpple, en blåskimrande duva. Marie Silkeberg har nyöversatt det danska geniet med en noggrannhet som matchar textens storhet. Här finns tyglade dikter som på ett oroväckande ömt vis äter upp sig själva. Här finns en kort dikt om universum betitlad Ludwig van Beethoven, och en längre dikt om döden som mest handlar om att skriva. Varför tenderar poesi som kretsar kring döden att handla om att skriva? Jag tror det har med tid att göra. Christensens tid fortsätter vara nu.

Kroppen jag föddes i
Guadalupe Nettel 
Natur & Kultur
Litteraturen är ambivalent, den måste vara fri… Nej, jag bara skojar. Det vet ni redan. Och att det inte är så enkelt, att det till exempel finns något som heter ansvar, verk som är mer subversiva än andra, det vet ni också. Med det sagt: det är underbart att sluka Guadalupe Nettels genombrott samtidigt som debatten om ”kulturmannen” kör ännu ett gäspframkallande varv över kultursidorna. Är Kroppen jag föddes i autofiktiv? Det spelar ingen roll, för romanen är väldigt bra. Nettel förvandlar minsta förrädiska barndomsminne till stor litteratur. Boken är förklädd till terapisession, en doktor Sazlavski adresseras med jämna mellanrum, men detta genomskådas kvickt; den som tilltalas är läsaren, och hen tilltalas till marken av en berättarlustens lika flyhänta som kristallklara stil. En stil som skapar poetiska dråpligheter lika ofta som den vågar landa i porträttet av den komplexa marginalen. Eller porträttet av det hemska, som när en schizofren grannflicka tänder eld på sig själv i huset mittemot. Kroppen jag föddes i är en uppfriskande uppväxtskildring, ambivalens och ansvar i en salig röra. 

Adams tystnad
Dmitrij Strotsev
Rámus
Dmitrij Strotsev laddar sina dikter med lakoniska ironier och kristendomens symboler. Religionen och politiken fungerar som tveeggade katalysatorer för en lyrik som med ytterst få ord lyckas skissa vittnesmål om krig, konflikter och själsligt kaos. Vittnesmål som växer och laddas med en syrlig ton gentemot Europa, gentemot Belarus censur och dödstraffssystem. Det rör sig mellan historien och samtiden, krasst och andligt på samma gång. Sida 54 är min personliga favorit, där finns en hård och kanske hoppfull dikt tillägnad Svetlana Aleksijevitj. Den dagen Rámus förlag lägger ner sin översättningsgärning blir Sverige ett mycket fattigare litteraturland. 

Ut
Theodor Hildeman Togner
Lesbisk Pocket 
Theodor Hildeman Togners debut är en plågsamt vacker historia. En prosadikt vibrerande av rosor och språkliga smärtpunkter. Texten bygger en egen flora, ett rum där metaforiken ständigt slår ut, som kött och blod. Ett förtvivlat motstridigt flickkollage där orden spricker upp över den vita sidan i våldsamma blomsterarrangemang. Här finns ett diktjag som genomgår en sorts samtalsterapi. Som vistas i ett rum, med en spegel. Tiden rivs upp av flickorna. Begäret. Kroppen är ett vemodigt, förrädiskt material. Ut är stundtals trevande, stundtals rasande, stundtals tungt akut ut sin korta titel. Hildeman Togner kartlägger kroppsdysforin och feminineten med en blommande lyrisk skärpa. Hans bok är viktig i en värld där kroppar gång på gång förväntas ”hänga ihop”. 

Förhöret
Khashayar Naderehvandi 
Novellix 
Khashayar Naderehvandi tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2014 för novellen Förhöret som nu ges ut i behändigt bokformat av Novellix. En opålitlig muntlig utsaga (muntliga utsagor är alltid opålitliga!) redogör för ett händelselopp vars bisarra utveckling blir mer logisk i takt med dess sjuka upptrappning. Naderehvandi beskriver en misshandel och glädjen i att kunna knyta en upphittad fluga med perfekt gehör för talspråkets klumpighet och den pressades paranoia. Sen placerar han, helt självklart, en knivbärande stridstupp i denna farligt komiska undersökning av kausaliteten och vittnesmålet, en undersökning som eventuellt får förfärliga konsekvenser. Man måste hålla garden uppe, det är 20 sidor knallpulver, spännande och rastlöst – perfekt sommarläsning.