Lorentz visar oss vägen

Foto: Patricia Reyes

I sommar släpps Lorentz första soloskiva, och idag får vi höra första singeln Visa mig vägen. En hoppfull OG ringde upp från sin studio för att prata om albumet, hur det är att jobba utan sin ständiga vapendragare, och känslan av att åka motorcykel genom undervattenstunnlar.

Hur är läget?
– Det är bra! Faktiskt väldigt bra.

Jag har lyssnat på din nya låt. Vad fin den är!
– Tack!



Det är något särskilt med Lorentz Johannes Alexander Berger, mest känd som ena halvan av brödraduon Lorentz & Sakarias. Sedan han och hans bror började göra musik, när Lorentz var femton och Sakarias fem år äldre, har han liksom utvecklat ett sätt att rappa på som inte påminner om någon annans. Det gör bara det faktum att han nu är tillbaka, två år efter duons Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast, ännu bättre.

Jag tänkte fråga dig vad låten handlar om, helt enkelt.
– Den handlar om att inte fokusera på imorgon, utan att se vad som händer just nu, i den här stunden. Och om att åka Suzuki och Kawasaki i natten i typ en undervattenstunnel och komma ut i en ny stad. Och så handlar den om känslan av att ”vad skönt”, typ, ”jag hade inte ändrat något i det här ögonblicket även om jag kunde.”

Ja, jag tänkte på det, att den låter glad.
– Det känns som en hoppfull låt, att det börjar gå ens väg.

Känner du dig hoppfull?
– Ja, absolut.

Vad har du lyssnat på för musik den senaste tiden?
– De senaste åren har jag lyssnat väldigt mycket på rnb. Det känns som att skivan går mer och mer åt rnb-hållet, även fast det i grunden är en hiphop-skiva. Jeremih. Easy Girls remixer. Marlene och Ji Nilssons nya låt. Dantes kommande skiva. Newkids kommande. Yung Sherman - Don’t Go.

Du gör ju musik själv nu, utan din bror och vapendragare Sakarias. Hur är det?
– Det är inte jätteannorlunda, även fast det ligger mer på mitt bord, om man säger så. Skillnaden är väl att låtarna utgår bara ifrån mig. Jag kan göra låtar som jag inte skulle kunna göra med någon annan. Men när jag gör musik med min bror är det också väldigt sömlöst, vi förstår varandra väldigt bra. Det är kanske inte jättestor skillnad egentligen.

Du och han har ju hållit på ett tag. På vilka sätt tror du att ditt uttryck har förändrats sen, säg, 2007?
– Oj, svårt! Det har väl förändrats jättemycket, fast lite i taget. När vi började göra musik gick vi helt på känsla när vi lärde oss hur man spelade in. Man har alltid försökt komma framåt och göra nya saker, sjunga och rappa på nya sätt hela tiden. Det är väl ganska stor skillnad textmässigt nu från i början. Då var det mer att jag skrek ut saker, nu spelar texterna större och större roll.

Du var också så himla ung när ni började göra musik.
– Ja, första låten vi släppte var jag ju femton när vi gjorde.

Jag minns det! För jag var ett par år yngre.
– Ja, jag är väl typ lite OG nu?
Lorentz fnissar. – Det har gått sju år, kanske mer, så nästa skiva kanske blir en nostalgisk skiva, och sen kanske jag lägger av. Nej! Men det känns som att jag har hållit på väldigt länge. Men det är fortfarande lika kul, roligare än någonsin.

Känner du dig gammal? Eller känns allt fortfarande nytt och spännande?
– Det känns faktiskt bara nytt och spännande. Inför varje skiva, varje projekt man gör, så förändras ganska mycket. Livet fortsätter. Jag har inte suttit i samma studio sen 2007 och gjort samma saker, utan man hamnar på nya platser, får nya möjligheter. Det handlar om att man är inspirerad hela tiden och får göra nya grejer. Jag känner att jag behöver göra musik.

Varför det?
– Jag har inte alltid kunnat göra det. Vi har alltid spelat in i vardagsrum, garderober, hemma hos folk. Vi har kommit in och stört. Nu kan jag göra musik all the time, jag kan ha en studio att jobba i. Men jag vet att när det går långa perioder utan är det något som saknas.

Du har ju en skiva på gång nu till sommaren. Vill du berätta om hur den låter?
– Absolut! Eh… Det är lite svårt. Det känns som att den är lite uppskruvad. Jag sjunger ganska mycket mer. Det sker sömlöst att gå mellan rap och sång. Men det är ju bara vad jag gör. Varje låt utspelar sig på olika ställen.

Jag har förstått att den speglar ditt föregående år. På vilket sätt märks det? Är det en sammanhängande berättelse?
– Nej, det är mer små detaljer, textmässigt runtom i skivan, om vad som hände förra året. Det är väl logiskt att det blir så. För mig finns det en röd tråd mellan första låten och sista, det känns som en resa.

Men det är mer tydligt för dig än för utomstående?
– Ja, det kommer inte vara såhär, ”nu är det den första januari på det nya året”. Men för mig är det ganska tydligt.

Du vill inte prata så mycket om vilka du jobbar med på nya skivan. Men vill du berätta hur du valde ut dem?
– Alltid när jag och min bror gör musik vill vi jobba med någon vi är fans av. Jag har alltid samarbetat med folk. Vissa gör ju musik genom att stänga alla dörrar och komma ut efter ett år, men jag behöver inte göra så, jag tycker det är kul att ha folk i studion. Det känns grymt att kunna göra så, även om jag ofta sitter själv med grejer också.

I slutändan är det ändå din egen skiva.
– Exakt.