Den 22 april släpper Laakso Grateful Dead, bandets första skiva på åtta år. Sångaren Markus Krunegård och trummisen Lars Skoglund sitter i Stockholm och har mig på högtalartelefon, ”som en telefonkonferens”.
Markus beskriver bandet strax före pausen som ett förhållande där man slutar ha sex, sover i separata sovrum och till sist inte längre pratar med varandra.
– Men vi lade aldrig ned bandet, säger han, det rann bara ut i sanden. Det var ett ganska otillfredsställande slut och varje gång jag och Lars satt på någon bar och hade tagit tre öl, kändes det lockande att göra en ny skiva.
– Vi har väl försökt skicka små romantiska inviter till de andra bandmedlemmarna genom åren, med tankar om nya låtar, men det har inte riktigt funnits en gemensam vilja, säger Lars.
"Det har inte riktigt funnits en gemensam vilja"
Så småningom kom de till en punkt där de kände att det var nu eller aldrig. De lyckades entusiasmera de båda övriga originalmedlemmarna David Nygård och Mikael Fritz, kontaktade Jari Haapalainen, som återigen fungerat som producent, och Magnus Bjerkert på Adrian Recordings, som släppte bandets första skivor.
– Vi har alltid jobbat med Jari, så det kändes naturligt. Han är nästan som en femte medlem, säger Markus.
– Och att släppa på Adrian kändes som ett rimligt val, säger Lars.
Albumtiteln var bestämd redan innan de hade skrivit några låtar. Jag frågar om den ska tolkas som om detta verkligen är bandets sista skiva, som ett avsked under mer kontrollerade former.
– Det är väl en ganska korrekt tolkning, säger Markus. Men just nu känner vi oss mer grateful än dead, jag tror att alla blev överraskade över att det kändes så lätt och roligt att spela in de nya låtarna, men jag vet inte om vi kommer att fortsätta efter detta eller ej.
"Vi har nog aldrig haft färre gemensamma musikaliska referenspunkter"
Låtskrivarprocessen har gått till ungefär som den gjorde även under bandets mer aktiva år. Den brukar börja med att Markus kommer på en idé till en ny låt, sedan jobbar bandmedlemmarna gemensamt för att göra klart den även om de är rätt kassa på att jamma.
Soundet är både splittrat och sammanhållet, med en betydligt punkigare och hetsigare ljudbild än förr och med inslag av allt från Placebo till Ebba Grön och Lasse Holms pizzalåt. Markus säger att han inte ser något egenvärde i att försöka hålla soundet homogent.
– Det är skittrist att göra en skiva där alla spår låter likadant, det är snarare vår styrka att vi kan göra ett album som är så variationsrikt.
– Vi har nog aldrig haft färre gemensamma musikaliska referenspunkter än nu, eftersom vi umgås så lite privat, säger Lars.
De säger att det har varit ganska skönt att inte träffas hela tiden, och att turnerandet den här gången sannolikt kommer handla mer om musik och mindre om att bråka om färgen på skosnörena.
– Vi är mer diplomatiska nu, säger Lars. Och så ska vi se till att få bort de tråkiga momenten, genom att anlita någon som kan hjälpa oss med att bära och köra.
– Vi har varit tjurskalliga ganska länge, säger Markus.
Hur vet man att ett band verkligen är nedlagt?
– Tydligen aldrig, säger Markus. Om man inte är Kent och lägger ned offentligt. Men om vi verkligen hade lagt ned, hade det nog passerat ganska obemärkt.
Är det något annat pausat band ni skulle vilja släppte en skiva igen?
– Nä, säger Lars. Det är fler som borde lägga ned.
Du hittar recensionen av Grateful Dead här. Ta gärna också en titt tillbaka på när Markus Krunegård mötte Döskalle & Mästerligt.
