Kroppsliga skevheter i sagoland?

13:45 28 Apr 2015

merida-modig.jpg

Disney är i full gång med en storskalig spelfilms-reboot av sin tecknade sagovärld, men vad innebär egentligen skiftet från skisser till skådespelare? Och vad säger Askungens midjemått om sagovärldens kroppsideal?

En av föräldraskapets höjdpunkter är att återupptäcka allt en själv älskade som barn. Få nostalgikickar kan mäta sig med den jag upplevde i julas, då jag köpt på mig en hög med Disneyklassiker och funnit en anledning till att återse slottet och höra den fantasieggande vinjetten. Glädjen övergick dock i viss sorg när jag insåg hur uttråkad dagens barnkulturkonsumenter blir av gammal hederligt tecknat.

Först antog jag att det bara handlade om att min son föredrar Shrek framför Simba, men efter en ytterst icke-vetenskaplig studie (det vill säga: samtal med andra föräldrar till barn i förskoleålder) fick jag nys om ett utbrett förakt mot handritat. Samtidigt har vi under tiotalet kunnat skönja en ny spelfilmsvåg där klassiska Disneyfigurer antagit mänsklig form i raskare takt. Succéfilmer som Alice i underlandet, Maleficent, Berättelsen om Askungen och Into the Woods får snart sällskap av bland andra Pan, Skönheten och odjuret, Mulan och en andra Alice. Vi står alltså inför ett skifte där skisser införlivas av riktiga skådespelare, men vad säger detta kretslopp om kroppsidealen i Disneys sagovärld?

Häromåret såg vi hur skevt det kunde bli när en sagokropp skulle byta skepnad. Då var det den rödfräkniga prinsessan Merida från Pixars Modig som fick sig en rejäl makeover i samband med att hon skulle krönas till officiell Disneyprinsessa. Detta inkluderade att bli en leksak, vilket resulterade i en smalare, äldre, sexualiserad version av det bångstyriga originalet. Många blev upprörda och inom en vecka hade en protestlista samlat på sig 100 000 underskrifter. Bland de som uttryckte sin besvikelse var Brenda Chapman, filmens ursprungliga regissör innan kreativa dispyter fick henne sparkad.

Chapmans ilska lär inte ha lugnats av att figuren baserades på hennes egen dotter, eller att Meridas leksaksversion bar en klänning – det obekväma plagget som hon protesterar ljudligt mot i filmen. Denna förändring pekade på en enorm förvanskning av Meridas sätt att bryta mot tidigare prinsessnormer: hon var ju en aktiv, äventyrlig och självständig pojkflicka som med pil och båge kunde pricka pretentiösa prinsar på mils avstånd.
Innan allt detta kunde hon betraktas som en naturlig släkting till den ridderligt utrustade Alice i Tim Burtons film. Kanske dessa progressiva smulor gjorde eftersmaken än mer reaktionär när Askungen nyligen gjorde comeback i Kenneth Branaghs regi. Såväl ögonbryn som arga röster höjdes när Lily James axlade titelrollen med en midja så smal och korsettstrypt att det väcktes misstankar om en digital diet.

En del intressanta spår av ideal hittas när spelfilmsvågens affärsmodell reds ut i en artikel i The Wall Street Journal (10/3). Där citeras Sean Bailey, produktionsansvarig på Disney, som liksom Marvel eftersträvar ett sammanhängande universum som sammankopplar filmerna. Med superhjältar som inspirationskällor kanske en viss typ av kroppslighet kommer på köpet, men samtidigt pekar Bailey mot Disneys tecknade versioner som de främsta förlagorna. Förebilder vars fysik kan tänkas svårporträtterade av mänskliga skådespelare.

Det handritade rymmer en viss overklighet som är enklare att förklara, förstå och förhålla sig till, men desto mer komplicerat blir det när inte ens vuxna kan skilja mellan äkta och artificiella midjemått. Tekniken löper ofta bortom vårt förstånd och det tycks bara bli svårare att applicera rätt begrepp på effektbaserade storfilmer, där det råder ett slags hybridtillstånd som är hälften mänskligt, hälften animerat.

Kritiken mot Askungens midja har besvarats av både regissör och skådespelare. Båda avfärdar att några digitala effekter använts, men i en intervju med Los Angeles Times går James längre och talar om hyckleri: tyckarstormen på sociala medier har gjort sig skyldig till den sortens kroppsfixering som den utger sig för att vilja bekämpa.

Kritiken mot kritiken tål att diskuteras, men nog är de flesta överens om att tecknade sagofigurer är mer lätthanterliga. I framtiden är det upp till den teckningsfientliga och effektuppfostrade generationen att reda ut kroppsidealen i dagens hybridförvirring. Det må resultera i ett Disneydags utan samma nostalgiska mysfaktor, men kan åtminstone bjuda på ett mer klartänkt perspektiv.

Läs också: Vad Dirty Dancing har lärt oss om livet.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2015.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!