Krönika: Tre minuter är lite för lite

Love Lagerberg 17:39 31 Mar 2011

Jag gillar långa låtar. Monumentala intron och ihärdiga finaler är goda villkor för att jag ska hinna fängslas och fångas upp av musikens väsen eller demoner. Men poplåten är ett hantverk som tyvärr inte har förändrats mycket sedan stenkakans tre minuter blev modellen för hur vi lyssnade.

Innan mp3-filen relativiserade längd och storlek med sin obegränsade kvantitativa förmåga var musikens uttryck ofta en slav under teknikens utveckling. Thomas Edisons fonograf möjliggjorde att ljudet överhuvudtaget kunde göras oberoende ögonblicket för sin tillkomst i slutet av 1800-talet. Efter stenkakan och EP:n öppnade LP:n för betydligt längre utsvävningar i mitten av 1900-talet och cd:n kom på åttiotalet att ange 80 minuter som det maximala utrymmet för musik. Tiden satte ramen för uttrycket.
Radio edits är också en bov i dramat. Treminuters-formatet upprätthölls av radioteknikerna i USA under mitten av sjuttiotalet. De skar ner början och sluten på låtarna så att inte lyssnarna skulle tröttna. Det var ett identitetskränkande gentemot musiken, liknande att en gallerist sågar isär en målning för att den ska få plats på väggen. Otänkbart, och därför tog skivbolagen saken i egna händer och tillhandahöll radiostationerna i bekvämt korta versioner trots att skivan hade plats för mer innehåll.
The Velvet Undergrounds Heroin är det definitiva exemplet på längdens förträfflighet. Låtens dramaturgi är otänkbar utan dess dryga sju minuter. För mig är det dock dansmusiken som slutgiltigt bevisat den långa låtens utomordentlighet. Det är en paradox. Att dansmusikens låtformat allt som oftast överstiger fem minuter är ett redskap för dj:n att hinna väga olika låtar mot varandra samtidigt i mixen utan att de tar slut. Jag vill för det mesta istället lyssna på de enskilda långa originalmixarna. Det ger ett evolutionärt tillstånd av eskapism och hypnos, i musikens förmåga att lyfta bort medvetandet från tid och rum. Det kräver mer än tre minuter.

Stad: 
Kategori: