När Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen var det med en kulturpolitik bestående av fyra punkter som kanske kan sammanfattas som att de helst skulle se ett kultursverige uteslutande bestående av olika former av Kalle Moraeus. Ett år senare lanserade partiet häromveckan sina första motioner, ett litet fyrverkeri av oklara idéer, men också deras första konkreta planer för svensk kultur.
Bland partiets 248 förslag finns dels rekordlågoddsare som att de vill ge Du gamla du fria ”juridisk skydd” som nationalsång, dels mer oväntade jokrar om att det är hög tid för det skånska ålagillet att få ett FN-erkännande som kulturarv. Det senare förslaget känns lite mindre slumpmässigt när man vet att det kommer från Mattias Karlsson, SD:s enda ledamot i kulturutskottet och representant för Skåne läns norra och östra valkrets, Sveriges ålagilles-epicentrum. Mattias har dessutom tidigare skrivit en lång hyllningstext i SD-kuriren om den sju rätter – samtliga ålbaserade – långa sittningen (även den obskyra matfesten ”tranafton” har fått en shout-out i ett tidigare nummer).
På samma sätt skulle nog en apa kunna genomskåda bakgrunden till motion Sk418: ”sänkning av dansbandsmomsen”. Under årets Almedalsvecka var det nämligen den enda fråga som uttalade SD-vännen Bert Karlsson, köttbergets Mount Everest, var på plats för att lobba in. Och genom vad vi får anta följde samma logik som när skolans två mest mobbade elever tvingas bli vänner i brist på alternativ bildades där den kanske minst heliga alliansen i modern historia.
Bilden förstärks också av att det normalt sett när SD närmar sig en kulturform alltid uppstår samma stämning som när Mårran hasar sig in i Mumindalen. På musikområdet har riksdagsledamoten Richard Jomshofs åsikter redan drivit hans syntgrupp Elegant Machinery i fördärvet och det blev inte direkt succé när Jimmie Åkesson twittrade från Sweden Rock i somras. Enda undantaget är egentligen pressekreteraren Linus Bylunds grupp Korpöga, men de spelar också vikingarock.
Ännu mindre framgång har partiet haft i klubbvärlden. Efter Erik Almqvists dörrvaktskollaps utanför klubben V och partitoppens ökända festande i anslutning till tjänste-bostäderna i Gamla Stan (samtliga i gänget är bland annat portade från närliggande Hotell Victory) är SD vid det här laget inte så mycket en parti- förkortning som en bokstavsdiagnos.
Men i särklass mest obesvarad har varit partiets kärlek till den svenska folkdräkten. Ledamöterna har klätt sig i full mundering till riksdags-öppnandet, utlovat stora summor till ”folkdräktssamlingar” och hyllat Färöarna ”där folkdräkter är en vanlig syn”.
Som svar – och det känns så bra att få skriva följande ord – har den svenska hembygdsvärlden gått bananas. Dräktrådet har nekat SD att hyra klädseln, Värmlands hembygdsförbund har hållit manifestationer ”för folkdräkter mot Sverigedemokrater”, och förra hösten fick en grupp spelemän nog av att bli dragna i smutsen och startade ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet”.
Det är ironiskt att ett parti med den uttalade målsättningen att motverka ”provocerande kultur” lyckas göra varenda kulturyttring som de ens sneglar mot till något explosivt provocerande. Den enskilt största fienden i Sverigedemokraternas kulturvision är med andra ord Sverigedemokraterna.
Men lika besvärande är nästan tanken på alla utfrysta kulturarbetare som i SD ser en chans till inflytande. Redan nu är bland det sämsta som hände under min livstid vad än Bert Karlsson gengäldar dansbandstjänsten med.
Svensk kulturpolitik är inte Sverigedemokraternas mest oroväckande inslag, men Sverigedemokraterna är det utan tvekan för svensk kulturpolitik. ■
På samma tema har Ruben Östlunds nya film Play premiär den 11 november, kanske den bästa svenska filmen någonsin. Det har redan diskuterats om SD kommer att plocka poänger på handlingen – svarta pojkar rånar vita – och Ruben har själv sagt att Jimmie Åkesson går gratis på premiären om han kommer iklädd folkdräkt. Och Jimmie har tackat ja. En film har nog aldrig haft fler argument att ses.
