”Jag älskar dig men jag älskar honom / och jag kommer välja honom / så missförstå mig rätt, baby – no homo” rappar Alexis Weak i låten Mina boys. Möjligtvis är det första gången en stor svensk rappare använder sig av ”no homo”-frasen, och en del har blivit upprörda över det, även de som verkligen gillar Alexis Weak.
Ett otränat öga kunde bunta ihop honom med Ken Ring, som nyligen skrivit homofobiska skämt på Twitter.
”No homo”-frasen är en hashtag som avslutat mången textrad de senaste åren, framförallt hos Lil Wayne och Cam’ron, ofta med glimten i ögat. När Alexis Weak använder den, i sin låt om att i sann Casablanca-anda avstå från kärlek för att göra the right thing, är det som ett hommage till dessa rappare. Ungefär som när den allt annat än homofobiske Kanye West använde sig av frasen i sin gästvers på Jay-Z:s Run this Town.
Frågan är bara om det spelar någon roll. Det kan finnas en förklarande kontext till att homofobin är utbredd inom hiphop – vissa rappare kommer från fattiga förhållanden och är underutbildade, andra värderar referenshumor högre än politisk korrekthet . Men det ändrar inte faktumet att homofobin finns där.
Hiphop är inte en homogen musikgenre. Det finns gangstarap som är riktigt ”ignant” och ghetto, och det finns i andra sidan av spektrumet pretentiösa rappare som studerat på Harvard. Problemet är att homofobin finns i hela spannet. Inte någonstans är det okej att komma ut som bög eller flata, eller ens rappa om att man stöder HBT-kulturen. Det skulle vara ett karriärmässigt självmord. Till och med i ett land som Sverige.
Nicki Minaj har gått långt genom sin identitetsupplösande image och avslappnade inställning till sexuell läggning. Men frågan är om hon hade blivit den stjärna hon är om hon hade varit öppet gay?
Vi väntar fortfarande på att en känd rappare ska komma ut och, likt det tunisiska demokratiupproret, skapa en dominoeffekt av krav på acceptans för icke-heterosexualitet. Ett steg i den riktningen vore kanske att sluta köra med ”no homo”-skämt.
