På skiva är Son Lux allvarlig, sårbar och dramatisk. Ungefär lite samma vibb som Perfume Genius, men betydligt mer syntig, samplig och tung. Live är sångaren Ryan Lott ganska glad, vilket hade kunnat förvandla hela spelningen till ploj, men istället skapar en rätt gemytlig stämning. Avslappnad till en början, sedan allt mer intensiv för varje låt.
Egentligen skulle Lott och hans båda bandkollegor, vilka ser ut som två kaliforniska hipsters med blonderat hår och 90-talsglasögon respektive turkos gitarr, ha spelat på Lilla Vega, men konserten flyttades till ännu mindre Ideal Bar. Det är tur. Små spelningar är i princip alltid bättre.
Nu känns det som om vi alla är på samma hemmafest, några i publiken har satt sig ned på golvet. De flesta av låtarna kommer från senaste skivan Bones och först nu, när jag lyssnar riktigt noga, hör jag att det är ett ord som upprepas i flera av texterna. Flight kommer tidigt, live blir den ännu mer trippig och energisk. Ryan Lott rör sig teatralt, nästan spastiskt bakom sin synt. De som sitter reser sig upp.
Andäktiga Your Day Will Come övergår i Now I Want med betydligt mer gospelkänsla, vilken förstärks av att publiken manas till allsång i refrängen. ”Now I want to be free” sjunger vi tillsammans i en trång bar. Det blir tack och lov inte cheesy.
Den iskalla syntslingan i You Don't Know Me är snygg live. Lott avslutar låten med att börja skratta, sedan lämnar han scenen.
Första extranumret är en flummig improvisation av Stay från debutskivan. Den är egentligen väldigt lågmäld och rökig, men blir här lång, jammig och repetitiv, med mer fokus på sången. ”Detta är Köpenhamnsversionen”, får vi veta. Till sist spelar de ett par år gamla Lost It To Trying, ett värdigt och lagom extatiskt slut på en sådan där fest man inte riktigt vill gå hem från.
