KONSERTRECENSION: George Ezra på Berns

08:35 17 Jun 2015
betyg: 5 Så fort jag såg att George Ezra skulle komma till Stockholm attendade jag Facebook-eventet och skrek rakt ut mot skärmen – för att sedan glömma bort det helt. Fram tills för ett par veckor sedan. Ungefär samtidigt som min totala besatthet tog fart och jag började tjata om den blonda britten med mörk röst för varje person jag hängde med.
 
Folk har frågat mig hundra gånger "Vad gör han för musik?", och mitt svar har alltid varit "Pop! Typ! Lite rock. Poprock. Lite blues. Poprockblues typ. Inte country!" Jag vet att jag är skitdålig på att beskriva musik, men att någon ska tro att att jag lyssnar på countrymusik när jag kämpar med att leva upp till min image som Middle Eastern Grunge Goth? Nej tack.
 
Från första steget in på ett fullpackat Berns känner jag mig helt malplacerad. Mina ögon analyserar omgivningen och alla människor runt mig. "Det är säkert en AW alla är på som inte slutat ännu, de kommer säkert dra snart" tänker jag för mig själv, hittandes min väg till den långa kön till baren. Medelåldern har jag redan sänkt med femton år fastän jag och George är precis lika gamla, jag med få dagars försprång ut genom livmodern. Paret framför mig i kön pratar om bensinpriset som de tycker "skenat iväg på sistone", jag fortsätter intala mig själv att jag fortfarande är på en after work som snart skulle sluta. Till och med musiken som spelas innan konserten är av typen Digsters "Best 90s Rock Anthems".
 
Klockan är ungefär tio minuter tills att George ska gå på när jag inser att, fan, detta är publiken. Det är exakt då en kompis som ställde in på grund av jobb ringer och frågar hur det går. Jag börjar med att beskriva publiken och säger ordagrant "Radhus, minst ett barn, alla verkar heta Benny och de älskar trekvartsbyxor på charterresa till Tunisien", viskandes för att inte förolämpa någon. Några engelsktalande personer bredvid mig diskuterar sina kollegor som ska fira svensk midsommar och att det är, och jag citerar, "quirky" att vi svenskar inte kan kontrollera vårt drickande. Jag vänder mig mot väggen och flyttar min öl, nummer tre i räkningen, från vänster till höger hand.
 
George lyser upp lokalen när han går upp på scen. I hans leende ansikte inga rynkor så långt ögat kan nå. "Hello!" säger han tittandes mot publiken. Egentligen låter det mer som att han gormar, det är mörk röst han har. Jag kollar mot hans ögon, jag vill att han ska rädda mig. Kanske säga någon internetförkortning? Prata om "memes"? Vi får inte ögonkontakt, han fortsätter le mot alla gamlingar i publiken. De verkar bli ett år yngre för varje leende han ger dem med sin släta ungdomshy. Hans röst når deras trötta trumhinnor.
 
 
Och det är hans röst jag är helt såld på. Den mörka och lite småbluesiga rösten som är lika mörk som på albumet, om inte lite mörkare. Aldrig är rösten så mörk och hård som under Did You Hear The Rain?. Väggar verkar skaka, nerverna i mina ögonlock rycker och en kvinna bredvid mig tappar sitt ölglas. Hotellgästerna måste ha sin bästa övernattning någonsin. Rösten går även upp när han ger den en välförtjänt chans. Detta bevisas under låten Leaving It Up To You där han skamlöst säger att låten spelades in med en kör beståendes av tre falsettsjungande tjejer men att han på scen ska köra den ensam.
 
Olikkönade kärlekspar överallt runt mig vaggar i otakt till låtarna, deras läppar mimar låttexten fel. Sedan början på konserten har publiken ropat "Budapest" mot scenen. Budapest är mer känd som hans stora hit och breakthrough, en äkta låt som Rix FM älskar.
 
Och så som en väntad graviditet, Budapest, äntligen. "This is the last track. Thank you all for coming down here!" säger han, blicken ut mot publiken. En tjejtrio bakom flåsar mig i nacken: "Betalade vi 350 spänn för 45 minuter?". Alla jublar och hela Berns brister ut i allsång, alla verkar relatera till låten, plötsligt verkar alla ha varit i Budapest.
 
Alltså, egentligen räknade jag med att det skulle vara George, jag och 150 tjugo-ish-åringar som också skulle låta honom göra vad han vill med en. Men nej. Det är jag, George och hela ledningen från närmsta landsting. Det är inga trosor som slängs upp på scen, ingen svimmar. Alla är lugna och sansade. Någon sippar på en dyr whiskeydrink, någon letar efter sin borttappade bilnyckel och någon skriker "George!" lite för lågt. Han har Rix FM att tacka.
Stad: 
Kategori: