Sverigefavoriten Ken Stringfellow kommer till stan under helgen, lagom till att hans utmärkta soloalbum Danzig in the Moonlight släpps. Nöjesguiden har undersökt vad han lärt sig under åren som medlem i Big Star, R.E.M. och inte minst The Posies.
Vad är det viktigaste du lärt dig av att spela med…
…Veliki Prezir?
- Jag lärde mig att jag inte sjunger särskilt bra på serbiska. Inte ens fonetiskt. Jag prövade en del och det lät okej. Men det var en låt där jag var helt säker på att jag exakt härmade vad de försökte lära mig, medan de bröt ihop av skratt. ”Va, är du från Japan, hahaha! Nej, nej, sluta, du förstör vårt språk”. Nå ja.
…The Orange Humble Band?
- Jag lärde känna Mitch Easter genom det projektet. Jag lärde mig att jag ville arbeta tillsammans med honom på ett eget album, och några år senare gjorde jag ocksåp det (Touched från 2001). Vi är involverade i ett par projekt just nu, bland annat de Big Star Third-spelningar som Chris Stamey organiserar.
- Jag lärde mig också att australiensare är väldigt lätta att skrämma med hjälp av ormar. Vi hade en foto-session bakom Mitchs hus, på landsbygden i North Carolina, och så fick jag syn på en vacker svart majsorm i gräset, den var kanske en meter lång. Så jag fångade den och visade för alla. Och Darryl, huvudrollsinnehavaren i The Orange Humble Band, blev sju nyanser av vit och sprang. I Australien är alla ormar dödligt giftiga, men den här skönheten var ofarlig. Hahaha.
…The Disciplines?
- Jag lärde mig att jag kan underhålla och överföra och samspela utan något annat än en mikrofon och min fantasi. Jag tillbringade de flesta av The Disciplines spelningar i publiken. Trots att vi är ett högljutt band så har känslan väldigt mycket likadan som med mina solospelningar, som är otroligt lågmälda. Kontakten som jag bygger med publiken utvecklade jag i The Disciplines och tillämpar på mina egna spelningar med än större trygghet och öppenhet.
…The Minus 5?
- Här utvecklade jag min förmåga att spela vilken roll som helst i ett band. Projektet startade som ett soloalbum av Scott McCaughey, som skulle spelas in live med oss alla på akustiska gitarrer och sång. Vi spelade in några låtar på det sättet. Sedan började vi fundera på att lägga till kanske bara ett enda annat ljud, och plötsligt hade det förvandlats till ett gigantiskt projekt med tonvis med människor. På det första albumet spelar jag bas, trummor, keyboards och gitarr, och sjunger. Och strax hade vi Peter Buck med i bandet, eftersom han just flyttat till Seattle, och det ledde till…
…R.E.M.?
- Exakt. R.E.M. var kanske min största källa till lärande. De gjorde ett fantastiskt intryck med sitt förhållningssätt till att göra skivor, och nu har jag gjort det till mitt förhållningssätt i en sådan grad att jag glömmer att jag har arbetat på andra sätt tidigare. Det är tack vare dem jag är den musiker och producent som jag är idag. Tidigare handlade mina skivor om att försöka påverka utfallet genom goda förberedelser – demo, repetitioner, genomförande. Det är orsaken till att The Posies-skivorna saknar en viss… glädje. Det finns där, till viss del, men inte mycket. Sedan jag gjorde Reveal med R.E.M. år 2000, och då såg jag dem utan fruktan kasta bort, göra om, tänka annorlunda, släppa sina planer och göra spontana grejor, trots att de i bakgrunden hade ett tryck på sig att göra en skiva som förväntades sälja miljoner. Det var så imponerande. Nu lämnar jag mycket mer åt slumpen på mina skivor, och skriver en massa direkt i studion.
- Jag lärde mig förstås också att jag kunde befinna mig i en helt professionell världsklassituation utan att sabba den, jag kunde till och med glänsa. Det gjorde underverk med mitt självförtroende. Första dagen på jobbet bar jag min del i att jamma med Neil Young. Jag vet inte vad man ska kalla det, men det var en massa som var på gång.
…Big Star?
- Alex Chilton var bra på att lyssna. När vi gjorde skivan In Space år 2004 så skrev vi i studion och spelade sedan in den slutgiltiga tagningen vid andra eller tredje genomspelningen av en låt vi just hittat på. Så det är klart att det fanns baspartier där man kunde höra att jag inte kan låten, som om det vore en svaghet. Återigen så försökte kontrollspöket ta sig in i vad som pågick. Alex förbjöd mig att fixa till någonting alls, och tack Gud för det. Det fanns tillfällen när vi spelade in en låt och tyckte att tagning den-och-den var den bästa. Så åkte vi hem, och han stannade kvar och lyssnade. Och nästa dag meddelade han att tagningen från flera försök tidigare, mycket mindre polerad, var ”den rätta”. Vi tänkte att han bara ville sätta käppar i hjulet, helt slumpmässigt. Men nej. Han lyssnade.
…The Posies?
- Jo, men jag lärde allt här. Hur man spelar bra gig live, hur man gör skivor, hur man skriver låtar, hur man turnerar. Och alla de mindre roliga delarna – oftast när vi behövt avskeda någon har det varit jag som fått föra vår talan. Vidare har jag lärt mig att ha en bra kamrer - jag har haft samma affärsmanagement sedan 1991. Jag har lärt mig att vara turnéledare, sådant har jag skött med The Posies, Big Star och mitt solospelande under många år nu. Och genom att vi aldrig sålde miljoner skivor lärde jag mig att jag aldrig kommer att bli få snabb berömmelse för någon särskild låt. Som ambitiös tjugonågontingare var det en besvikelse. Nu är det mer ”Tack gode Gud”. Jag behöver inte ha albatrossen one-hit-wonder hängande runt halsen. Jag är alltid en ny spännande artist, och det hoppas jag fortfarande vara när jag fyller 75.
Och slutligen av att spela solo?
- Det är förmodligen den mest uppenbara lärdomen – jag lärde mig att vara mig själv. Jag lärde mig att jag inte behöver bevisa något. Allt jag kan uppnå genom att inte försöka övertyga människor känslomässigt när jag står på scenen. Jag kan låta saker hända som jag vill ha dem, som jag verkligen känner, och som jag skulle uttrycka dem i samtal. Jag har lärt mig att mäniskor lyssnar även när man inte tror att de gör det. Jag spelade till exempel en väldigt tyst och intensiv solospelning i Hobart i Tasmanien en lördagkväll. Det var fulla människor i baren, slagsmål som bröt ut, men publiken som var där för musiken riktade all sin uppmärksamhet mot spelningen. Det var svårt att märka där i barens kaos, men när det var över var det tydligt att människorna verkligen var med mig.
Ken Stringfellows Danzig in the Moonlight (LoJinx/Border) släpptes den 3 oktober. Under helgen gör han Sverige, först med en Göteborgs-spelning på fredagen den 5 oktober (Folkteatern), sedan Malmö på lördag (Debaser) och slutligen Stockholm på söndag (Debaser).
