Åttio år senare hör vi de högerextrema stöveltrampen igen. Karin Londré skriver om den smala lyckan i att hennes mormor aldrig behövde se den politiska utvecklingen i Sverige.
Jag tänker på min mormor. Jag tänker på hur hon kom till ett land där hon inte kunde språket och inte förstod kulturen, men ändå hade ett gigantiskt försprång framför många andra som gör samma typ av resa. Jag tänker på att jag är glad att hennes intellekt svek henne så att hon inte förstod hur Sverige föll sönder runt omkring henne.
Min mormor var inte flykting. Hon var visserligen judinna boende i Europa under andra världskriget, men hon hade turen att födas i England, om än av polskryska föräldrar. 1920 föddes Beatrice Bodlander och 35 år senare blev hon mamma till min mamma. Hon kallades Bebe, helt enkelt på grund av sina initialer, men någon gång försökte hon övertala mig att det är för att hennes rumpa är så stor. Bebe skulle enligt (den påhittade) historien stå för Big Bum.
Trots att hon älskade att berätta historier handlade de aldrig om något mörkt. Aldrig om hur rädda de måste varit när Hitlers trupper gick som tåget genom Europa, eller när de började inse vad som hände släkten i Polen och Ryssland. Hon nämnde flygräder någon enstaka gång, men mest som en cautionary tale om vikten av att lyssna på sina föräldrar. Annars handlade historierna mest om fester – hon hade bättre dejtrelaterade anekdoter än dagens mest aktiva tindrare. När hon träffade min morfar, en svensk sjöman som knappt kunde engelska, brydde hon sig inte om att hennes egen pappa protesterade högljutt.
– Han sa att ett äktenskap alltid innebär mycket diskussioner och att jag och Gunnar varken hade språk, religion eller nationalitet gemensamt. Han sa att jag inte kunde gifta mig med en man bara för att han dansar så bra, sa mormor till Borås Tidning 2008. Det var i Borås hon hamnade 1945, efter att ha ignorerat sin pappa och trots allt följt med sin nya man till sitt nya land och sin nya hemstad.
70 år senare, i oktober 2015, håller min mamma tal på min mormors begravning. Hon pratar om allt hon och vi lärt av kvinnan som senare bar namnet Beatrice Londré. Om vikten av att lyssna på andra människor, att alla människor har intressanta kunskaper och berättelser och att man ska hjälpa de som finns omkring en. Om hur min mormor hade reagerat starkt mot de strömningar som finns i Europa idag.
Det är knappast ett statement, det där sista. Ingen kan eller ska få ett diplom för att de tycker att rasism och förtryck är förjävligt. Men det påminner mig om hennes förmåga att känna med andra. Jag förstod nog aldrig riktigt varför hon grät när vi kollade på nyheterna tillsammans – förklaringen att det var för att “människor har det så hemskt” räckte inte för mig som barn. Någon gång berättade hon hur hon delat ut fika till gamla människor och en “gubbjävel” sa att det var bra att Bebe var där istället för “någon jävla svartskalle”. Mormor deklarerade att hon visst var en svartskalle och gick därifrån. Hon allierade sig med de som behövde det mest, och jag tänker att det är just avsaknaden av den förmågan som gör att vi är där vi är idag. Min mormor kände med de som kände mest. Nu känner allt fler bara med sig själva.
Jag tänker på min mormor när jag läser om den europeiska högerextremismens frammarsch. Om hur vi och de blir tydligare, hur den socialdemokratiska regeringen påstår att Sverige “behöver andrum” från de som flyr från sina hemland av rädsla för sina liv. Att det blir mer och mer accepterat att säga att vi borde stänga Sveriges gränser och “låta dem dö”. Beatrice Bebe Big Bum Bodlander Londré överlevde 30- och 40-talens ultrarasism, men hon försvann innan vår tids stöveltramp hunnit dränka motståndet. Och mitt i allt politiskt mörker kan jag inte låta bli att känna en liten gnutta tacksamhet över det. För det känns som att vi har svikit henne som har låtit det hända igen.
Läs även: "Den enda rimliga julklappen i år".
